jemförelse, importtullen på en vara, som äfven ; produceras inom landet, så höjes priset icke ensamt på den importerade varan, utan äfven på hela det förråd, som produceras inom lan: et, till förmån för denna varas producenter; : höjer man arbetslönerna för 10,040 arbetare, : så höjer ran dem på samma gång för hela; arbetsklassen, hela denna klass får mera be-:i taldt för sin vara — arbetet. Man får såle-! des vid beräkningen af kostnaderna för jern-; vägarne icke ensamt taga statsverkets dirckta utgifter med i räkningen, utan äfven alla enskilta producenters förökade utgifter till sina I arbetare. Här framskymtar åter skilnaden emellan att kunna köpa en jernväg så att säga fri och färdig och att sjelf nödgas anskaffa den för utförandet erforderliga arbetsstyrkan. Hela vår produktion blir i senare fallet dyrare, och ensamt häraf bör man kunna finna med hvilksn varsamhet staten bör gå till väga, när den med sin öfverlägsna kraft vill träda upp som producent. Arbetsklassernas samhällsställning förbättras i någon mån för ögonblicket, men denna förbättrade ställning köpes till en del på andra samhällsklassers bekostnad, och då denna förändring är förorsakad af det allmännas omedelbara ingripande, tillhör det äfven det allmänna att tillse, det denna förändring i samhällsvilkor icke sker plötsligen och med språng. Vi vilja nu närmare efterse huru denna förökade efterfrågan på arbetare kommer att inverka på produktionen inom landet. Vi hafva redan nämt, att hela denna produktion blir dyrare, ty genom arbetslönernas stigande blir produktionskostnaden på alla landets genom arbete åstadkomna produkter större. Värdet — såsom ett uttryck af produktionskostnaden — af alla landets produkter blir högre. Den måttstock jag för denna värdeförhöjning bebegagnat för att mäta värdena, blir för kort; penningen, som är denna måttstock, vill ej längre räcka till; brist på penningar uppstår. Penningen är likväl icke endast värdenas mått. stock; den är, just till följd af denna egenskap, tillika värdenas omsättningsmedel, eller det instrument hvarmed värdena utbytas mot hvarandra. Penningen är för värdenas öfverflyttning från man till man hvad vägarne äro för deras flyttning från ställe till ställe, Get maskineri, det medel, hvarigenom hvar och en på lättaste och beqvämaste sätt erhåller hvad han behöfver. Skola på vägarne utan hinder kunna forslas varor till ett med 50 progent förhöjdt belopp, måste vägarne göras redare och beqvämare; få de värden, som skola omsättas man och man emellan, ett högre pris, så måste äfven de vägar, hvilka skola befordra denna omsättning, göras bredare och beqvämare. Medlen, hvarmed produkternas omsättning verkställes. måste göras kraftigare; omeättningsrörelsemedlet eller som man, ehuru mera oegentligt, vanligen benärner det, rörelsekapitalet inom landet mäste förökas. Det är således — allt under förutsättning af den oftanämde premissens i den kungliga propositionen riktighet — icke brist på kapital, utan brist på det medel, hvarmed kapitalet omsättes, som uppstår. Mängden, som förvexlar kapitalet med kapitalets omsättningsmedel, tror att det är kapitalet sjelft som förminskats, och häraf dess irriga föreställningar om nödvändigheten att genast kasta oss i utlänningens armar. Detta blir nödvändigt först då, när den arbetsstyrka — vi tala nu ej om hvad vi från utlandet behöfva hämta i egentligt kapital, i rails, lokomotiver m. m. — vi på utförandet använda, är större än att vi med återstoden kunna åstadkomma vår vanliga produktion. Hvad vi i sådant fall producera mindre behöfva vi betäcka genom införsel från utlandet, men i detta fall är det icke rörelsemedlet för kapitalet, hvarpå vi lida brist, utan på kapitalet sjelft, på föda, kläder m. m. Det är således som man finner högst vigtigt att efterse, om det är kapitalet gom börjar tryta, eller om det endast är omsättningsmedlet som ej längre vill räcka till; ty iör det förra måste vi göra oss skattskyldige under utlandet; det senare kunna vi med klokhet och omtanka skaffa oss för intet. Såsom exempel på en sådan sjelfva rörelsekapitalets otillräcklighet vilja vi taga en af riksbankens lånefonder, den för belinirg af jern och andra vägbara effekter. Denna fond säges nu, ifrån att alltid hafva varit mer än tillräcklig, och detta till den grad, att rikets ständer förlidne riksdag ansågo sig böra minska den med 1,300,000 rdr, vara alldeles uttömd. När beloppet af denna fond utaf ständerna faststäldes, gälde: I Ett sk stångjern . 12 rdr bko. garkoppar . 120 on smidd koppar . 14627, on o Löfsta tackjern 1055 om o Forsmarks d:o 9Y, om Samma artiklar gälla nu: Ett sk stångjern .184 garkoppar . 1735 Rom 5 smidd koppar . . 200 or o Löfsta tackjern 13, om Forsmarks d:o 12, om Skola således lika många skå vägbara ef