STOCKHOLM den 9 April — Vi uppskjuta fortsättningen af den behandling vi för egen del börjat af jernvägsfrågans finansiella sida för att förut meddela ett par insända afhandlingar i samma ämne, för hvilka rum i Aftonbladet blifvit begärdt. Vi göra i dag här nedan början med den ena af dessa, hvilken i fiera väsentliga delar öfverensstämmer med våra egna åsigter, och skola, så snart utrymme kan beredas, meddela den andra, som kommit oss senare tillhanda, och hvars författare försvarar en från vår egen i vissa fall afvikande åsigt om statslåns upptagende med kapitalrabatt. Jernvägsfrågans finansiella sida. Penningen är en underlig ting; jag hafver deröfver funderat i alla mina dagar, och är är ännu deröfver lika perplexter. AXEL ÖXENSTJERNA. L På statsutskottets bord hvilar för närvsrande riksdagens otvifvelaktigt vigtigaste och på alla våra inre förhållanden mest ingripande fråga, den kungliga propositionen om jernvägarne. Den hämtar sin vigt och sin betydelse icke så mycket från det mål iman åsyftar vinna, som fastmera från det medel, hvilket skall begagnas för att vinna detta mål. Samhällets materiella utveckling håller — så har man börjat finna — icke jemna steg med utvecklingen hos våra grannar; man fruktar att blifva efter, om man, såsom hittills, lemnar befordrandet af denna utveckling ensamt i händerna på den enskilta företagsamheten och omtankan; staten sjelf skall således omedelbart taga den om hand, skall sjelf träda upp som spekulant och taga aktier i tidens stora arbetsföretag, och detta icke ensamt med det närvarandes, utan äfven med framtidens krafter. Vi skola sålunda inträda i ett nytt stadium af vår materiella utveckling; vi skola utbyta det mera långsamma men säkra framskridandet på egna fötter mot det beqvämare men mera äfventyrliga på en främmande rygg. Skuldsättningsbanan är i allmänhet en slipprig bana; inga märken finnas här, som ange hvar man bör stanna. Har man en gång satt i fart på denna väg, så bär det vanligen med växande hastighet utför. I en njutningslysten tid skall alltid u:vägen att anvisa på framtiden befinnas vara den beqvämaste och lättaste, och man må ursäkta denna framtid, om den i sin ordning söker vältra den ärfda bördan från sig på kommande slägten och, följande förfäders föredömen, äfven för sin del ökar den med egna bördor. Den skall på detta sätt under sin framfart växa, som lavinen, från slägte till slägte, och kännas rätt tryckande först då, när den ej längre kan bäras. Nationen, säger Hume, måste antingen döda den offentliga krediten, eller också dödar krediten nationen. Vi bysa visserligen för vår del icke så stora betänkligheter, som man allmänneligen synes bysa, mot statens skuldsättning, derföre ait den är utländsk. Har man en gång beslutat sig för att sätta den i skuld, så fästa vi oss mindre dervid, om räntorna skola betalas till utländska eller inhemska kapitalister; den skattdragande, som skall betala dem, väger bördan endast efter dess tyngd, och på hans förmåga att bära den utöfvar den omständigheten, att det är en främling och icke en landsman som trycker, intet inflytande. Snarare skulle vi hysa tvifvelsmål om statens rätt och behörigbet att skuldsätta närvarande och kommande slägten för ändamål, som icke, såsom statens politiska frihet och sjelfständighet, lika intressera alla. Har skuldsättningen för ändamål ej något annat eller något högre än materiel vinning, är således renspekulation dess yttersta mål, så handlar staten, efter vårt förmenande, under alla förhållanden klokast, om dena inskränker sin företagsarnhet till de tillgångar, som den harisin hand och hvaröfver den således fritt kan disponera. Går den längre, så fördelar den, i händelse spekulationen misslyckas, lika på alla en börda, som tydligen borde fördelas efter den gtörre eller mindre vinst hvar och en skulle erhålla2, om spekulationen lyckats. Det är likväl icke denna skuldsättningsrätt gom vi här vilja göra till föremål för några betraktelser; den är redan erkänd af dem, som häröfver hafva besiutanderätten, och det lönar således icke mödan att härvid uppehålla sig. Huru åter det mål, man med skuldgättningen vill vinna, i finansielt hänseende med största hushållning skall uppnås, hvilka de fjädrar äro, hvarpå man bör trycka för att med miasta uppoffringar hinna detsamma, skall utgöra närmaste föremålet för nörvarande små utflygter: Huru samma mål itekniskt hänseende skall vinnas tillhör den utmärkte man, som konungens och, vi kunna tillägga, landets förtroende satt i spetsen för denna del af företaget. Hade man någon man att ställa fram, och kunde med våra former en sådan man sättas i spetsen äfven för den finansiella delen af detta företag, så skulle vi för vår ringa del ansett det öfverflödigt att här taga till orda, Detta är likväl icke förhållandet, och den kungliga propositionen lemnar, som man känner, denna sida af frågan nära nog alldeles ovidrörd; vi til: lägga, att den ej gerna, på sätt den finansiella administrationen enligt våra grundlagar är fördelad mellan våra båda statsmakter, kunnat annat. Det hufvudsakliga, som den kungliga propositionen i finansielt hänseende innehåller, inkränker sig till en anvisning på de tillgångar, hvilka kunna användas till liqviderande af räntorna på de upplånta milAim masnna Nn AR