sig älven att ar ceryolit erhålla aluminrum ul godt köp. Grönländarne sjelfve voro de förste, som begagnade cryoliten i teknisk väg. De mala nemligen tobaksblad emellan eryolitstenar. Cryoliten är lös, och snuset, som fås, blir till följd deraf blandadt med J omkring sin halfva vigt af mineralet... Sådant sous ; I värderas af grönländaren långt högre än snus af anI nan beskaffenhet. j (Jordens tillkommande historia.) Ett geologiskt arbete af alldeles egen art utlofvas af hr Fauville från Perpignan. Han ämnar nemligen utgifva en historia om vår jords öden från den tid då jordklotet, efter hans tanke, i form af en nebulosa befann sig på oändligt längre afstånd från solen än nu, och kommer berättelsen att omfatta icke fallenast den tid, som åtgått för jorden att under Å sin spiralformiga gång genomlöpa de rymder, hvari ; vår sols aflägsnaste planeter kretsa, utan äfven hvad Isom härefter måste inträffa, ända tilldess jordens sträfvan, att borra in sig i solens massa, hejdas af dennas starka hetta, hvaraf följden blifver I verldens uppgång i rök, och således återgång till den ursprungliga töckenformen. j Hr Mosander slutade sitt föredrag med utItryck af den glädjande förhoppningen, att en närmare kännedom om Sverges geognostiska beskaffenhet snart skall komma vetenskapen och näringsfliten till godo, då Kongl. Maj:t l under förlidet år beviljat medel för påbörjandet af en allmän geognöstisk undersökning af landet, och de arbeten, hvilka i denna riktning, under hr Erdmanns ledning, förliden sommar egde rum, komma att i vidsträcktar skala fortsättas, såvida rikets ständer bevilja de dertill begärda nödiga medel, hvilka säTkerligen mångfaldigt skola ersättas af de fördelar, som af undersökningarne tillskyndas jordbruket och näringarne i allmänhet. Af professor Edlunds föredrag om fysikens framsteg, som derpå följde, tillåter oss utrymmet för dagen endast att anföra ett par utdrag: (Om jordens täthet.) Cavendish, Baily och senast Reich hafva för längre tid tillbaka genom noggranna undersökningar bestämt jordens medeltäthet, det vill säga den mängd af materie, som skulle komma att fincas inom ett visst rum, i fall alla de materiella ämnen, hvaraf jordkroppen består, vore så blandade med hvarandra, att tätheten öfverallt blefve lika. Dessa forskare hade för ifrågavarande ändamål användt ett särskilt instrument, en så kallad torsionsvåg, med hvars tillhjelp de utrönte attraktionskraftens storlek mellan tvenne metallkulor. Genom att jemföra jordens attraktion med den ömsesidiga attraktionen mellan båda kulorna, kunde på detta sätt bestämmas, huru stor jordens massa är i förhållande till de använda metallkulorna. På denna väg har man funnit, att jorden innehåller 5,62 gånger så mycken ma-erie, som en lika stor volym. vatten, eller. på annat sätt uttryckt, att densamma är 5,62 gånger tyngre än en volym vatten af samma storlek: Under ett af de senaste åren har den bekante engelske astronomen Airy äfven sökt bestämma jordens medeltäthet, genom ett helt och hållet olika förfarande, hvilket visserligen lemnar mindre noggrannhet än den af hans föregångare använda metoden, men som detta oaktadt är anmärkningsvärdt, emedan det erbjuder en rätt tillförlitlig lösning af det vigtiga problemet, oberoende af det bestämningssätt, som förut varit användt. Airy har nemligen, istället för den nämda torsionsvågen, begagnat en pendel, hvilken han under en längre tid lät svänga vid bottnen af en 1300 fot djupstenkolsgrufva. Flan fann härvid, att denna pendel, hvilken vid jordytan fullbordade en svängniog på hvarje sekund, vid bottnen i grufvan gjorde på ett helt dygn 2!, svängningar mera än vid jordytapv. Häraf visade det sig, att tyngdkraften vid grufvans botten var 0,0003 större än vid jordytan. Detta tilltagande i tyngdkraften förorsakas deraf, att man vid grufvans botten befann sig 1300 fot närmare intill de tätare jordlagren, som förefinnas i vår planets inre. Om jorden egde samma täthet vid ytan som närmare intill sin medelpunkt, -så skulle tyngdkraften vid grufvans botten hafva visat sig mindre än vid jordytan. Då jordens medeltätbet ur dessa pendelförsök beräknas, så får man till resultat, att densamma är 6,57 gånger tyngre än en lika stor volym rent vatten. Det erhållna talet är således större än det, som blifvit funnet vid föregående försök med torsionsvågen. Skilnaden mellan båda kan dock tillfredsställande förklaras deraf, att storleken af det ionflytande;: som flere omständigheter på försöken utöfva, icke med noggranhet kan beräknas. (Ljusets delning.) Det är en bekant erfarenhet,-att om. solljus genom ett rent prisma sönderdelas i sina sårskilta färger, så falla en stor mängd strålar utanför den violetta färgen, hvilka utmärka sig derigenom, att de i kemiskt hänseende ega en betydligt kraftigare verkan än de öfriga strålsorterha. Det är dessa strålar, hvilka äro verksammast i fotografien, och med hvilkas tillhjelp växternas gröna blad sönderdelg den inandade kolsyran för att till växtens näring erhålla erforderligt kolämne. Dessa strålar, hvilka för den antydda egenskapen hafva erbållit namn af kemiska, kunna till största delen såsönr ljus icke omedelbart förnimmas af vårt öga. De förrätta sitt tysta, i naturens hushållding vigtiga arbete utan att lysa. Under de senare åren har det dock lyckats, att på ett anmärkningsvärdt sätt göra dem synbara. Detta tillgår bland annat derigenom, att man uppfångar solspektrum på en pappersskärm, som är genomdränkt meden lösning af svafvesyradt avinin; i hvilket fall man utanför gränsen för den violetta färgen ser en mängd svagt lysande strålar, i hvilka, såsom i det öfriga spektrum, de bekanta mörka linierna kunna urskiljas. Under sistlidet år har Secchi gjort motsvarende försök med det elektriska ljuset mellan kolspetsar. Han fann, då det elektriska spektrum uppfångades på en skärm, som var genomdränkt med nyssnämde lösning, tre svagt lysande ljusbälten utanför den under vanliga förhållanden synbara violetta färgen. Det första af dessa bälten, hvilka skildes från hyarandra af mörkare mellanrum, hade en hafsgrön färg med dragniog åt blått, det andra var nästan ljusgrönt och det tredje askfårgadt. (Bristande färgsinne.) Det har länge varit köndt, att personer ieke säl: lan förekomma, hvilka med för öfrigt god syn icke förmå att skilja de olika färgerna från hvarandra. Den engelske fysikern Tyndall anförer några fall af Jenna egenhet hos ögat, hvilka visa, att ett skarpt färgsinne genom oförsigtighet eller yttre tillfälligheter lätt kan gå förloradt, utan att ögats synförmåga i öfriga hänseenden undergår någon märkbar förän: dring, Eno person, som af naturen var begåfvad med skarpt färgsinne, sysselsatte sig en dg med tapetseriarbete, ända till dess att dena inträdande aftonskymvingen endast med svårighet. tillät homom att urskilja de olika färgerna. Ifrig att kuuna sluta sitt arbete, fortsatte han detsamma detta oaktadt, till dess att han till sin förvåning blef varse, att alla de använda färgerna syntes honom föllkomligt lika. Hoppet attmed det återkommande dagsljuset få tillbaka det förlorade färgsinnet, blef aldrig uppfyldt. Färgsinnet var för alltid borta, eburu synförmågan för öfrigt förblef god. De enda färger, han sedermera kundg prskilja, voro gult och blått. Afrödt, branngult och grönt erfor han samma intryck. som af gult. Eno annan person, som Tyndall kom i tillfälle att undersöka, hade genom ett fall från sin ridhäst stött hufwmndat Lhusttban Alvalkochändalen klan los LU TTT FANA