dan Lyell, i sällskap med Hartung, noga undersökt förhållandet med öns vulkaniska berg och den i dess centrum befintliga ofantliga dalkittel, La caldera, har han trott sig finna en ytterligare bekräftelse på sina tvifvelsmåls riktighet i afseende på den v. Buebska teoretiska föreställningen, enligt hvilken det kägelformiga berget med sin centrala hålighet skulle uppkommit derigenom, att en nedifrån verkande kraft företrädesvis yttrat sig på en viss punkt, hvarifrån, efter upplyftningens slut, de förut horisontela vulkaniska lagren fått den stupning de nu ega, hvaremot den remna, hvilken under upplyftandet uppkommit, måste hafva föranledt bildandet af den kittelformiga håligheten. De skäl Lyell anfört mot denna åsigts riktighet har han hämtat från den ifrågavarande bergmassans så väl fysiska beskaffenhet som lagerförhållanden, och tror han sig till följa häraf berättigad att antaga: att här, som annorstädes, bergets kegellika form uppkommit deraf, att från en i verksamhet stadd vulkanisk härd ofantliga massor utflutit och uppslungats samt under sitt spridande eller nedfallande på sidorna föranledt så väl bergets form som dess tilltagande dimensioner, hvarföre, om en upplyftning i en senare tid egt rim, denna icke haft något inflytande på formen hos berget eller den kittelformiga fördjupningen deri; hvilka redan förut funnos till, alldeles som han visat fallet hafva varit med Monte Nuovo, som år 1538 uppsteg ur hafvet vid Puzzuolo. : Nordpolstrakternas geologiska förhållan: en.) De arktiska regionernas geologiska förhållanden, först antydda af Parry och Sabine, hafya i senare ider genom Franklin och de behjertade män, hvilka kanta, och geologien kommer säkerligen i en. icke aflägsen framtid att deraf skörda i hög grad fruktbärande resultater. Af hvad inan redan kunnat utröna visar sig: att den arktiska arkipelagens fasta Jand har i sin struktur likhet med Norra Amerika. De tagit sig hans uppsökande, blifvit mer och mer be-1 äldsta fossilförande bergarterna hänföras af Murchi-. son till deå 5fra siluriska bildningen, d. v. s. Gotlands. Några bevis för tillvaron af äldre röd sandsten, eller den devonska gruppen, har man ännu icke funnit, hvaremot stenkolsbildningen med säkerhet kunnat igenkännas. Bituminös skiffer och kol hafva Afven anträffats, De palsozoiska bildningarng åtföljas af vulkaniska, dels kristalliniska, dels af metamorfisk beskaffenhet. Starkt kristallinisk gips och kiselvandlade växtstänglar hafva ock blifvit funna. Af sekundära bildningar har man endast ertappat fossila ben af saurier, hvaremot inga organiska lemningar, tillhörande den äldre tertiära perioden, hittills blifvit upptäckta, hvaraf vill synas som om dessa länders upplyftniog egt rum före nämde period. Uti dessa nordliga trakter, der dvärg-sälgen är den enda buskväxt som fortkommer, har man anträffat stora massor af ved, ofta i det skick, att den kan användas som bränsle och till andra ändamål Denna omständighet bar väckt geologers synnerliga uppmärksamhet, Ebdligt MCiures uppgift skall dettz timmer likna det, som man finver kriogdrifvande i det arktiska hafvet, och i sådant fall förklaras dessa trädstammars utspridning äfven i det inre af örrne och på dessas höjder deraf, att under den tid dessa öär ännu befunno sig önder vattnet straddade på dem de från andra länder drifvande trädstammarne. Mot denna åsigts riktighet strider dock Belchers uppgift, att han vid 75 grad. 20 min. nordlig bredd funnit ett sådant furuträd stående upprätt i en remna, med sina rötter utgrenade i järden, Murchison tror, att detta enda exempel blott är att betrakta som ett undantag, tillfslligtvis uppkommet deraf, att nämde trä, i upprätt ställning, med bibehållna rötter omgifna af grus, flutit i land. Att för öfrigt åtskilliga af öarne i en jemförelsevis yngre period varit betäckta af hafvet, visar sig deraf, att man på Banks land, 500 fot öfver hafsytan, anträffat ett väl bibehållet exemplar af Cyprina islandica, äfvensom man på landets höjder funnit lemningar af hvalar. (Verkan af underhafsvulkaner.) En engelsk sjökapten, Parson, anträffade, under resan från nya Braunschyeig i Amerika till Glocester i England, en massa af död fisk, så kallade bafsnålar (syngnathus anguineus) flytande på hafvets yta till en mängd, att i hvarje upphämtadt skeppsämbar vatten medföljde 4 a 5 af dessa döda fiskar, och detta i en sträckning af 3 latitudsgrader. Största mängden förekom i riktningen af den vulkaniska ögrupp, som från Azoriske öarhe sträcker sig till Madeira. Att fjskarnes död härrört från utbottet af en underhafsvulkan, kan anses gifvet, och sådana exempel äro förut kända; sålunda inträffade år 1831, att dagen före uppträdandet af ön Volcano i Medelhafvet en mängd döda fiskar funnos flytande på: hafvets yta. I geologiskt hänseende är detta fenomen ej utan betydelse. Det år nemligen klart att, om dylika massor af död fisk förmedelst gynnande omständigheter bortföras till en äfven aflägset belägen strand och der inbäddas i dy eller slam, måste deraf, ännu i våra. dagar, kunna bildas en på fisklemRingar rik, skifferartad bergart. (Jordbäfningen i Schweiz.) Uti Schweiz, som fått sin skapnad af vulkaniska verkningar, fortfara dessa att emellanåt yttra sin tillgvaro, Den jordbäfning, som år 1855 inträffade i Vispdalen, åfven kallad Zermattenthal, har af Nöggerath blifvit närmare studerad. : Nämde dal, belägen i kantonen Wallis, är en s kallad tvärdal, sänkande sig från gletscherna på Monte Rosa och MonteCervin ned till Rhöne-dalen. Den första cch starkaste stöten inträffade den 25 Juli kl. 1 eftermiddagen: Påföljande dag voro äfven skakningarne våldsamma, och ännu den 8 September fortforo jordskalfven, hvilka syntes fortgå från NV till SO. Denna jordbäfnings följder i Vispdalen och dess grannskap uppenbarade sig i nedfallna kyrktorn, remnade kyrkor och stenhus, afslitna eller lösryckta jernankaren i kyrkornas .sönderbrutna hvalf, instörtade murar, framqvällandet af nya källor och uttorsandet 2f gamla, remnor i bergen, stundom af flera tusen fots längd, nedstörtande af lösbrutna stenblock af mera än 1000: kubikfots innehåll o. s. v. Jordbäfningens skakningar förnummos i hela Schweiz, i de Savojiska alperna och äfven på alpernas sydsida i Österrike och Neapel. Längs Rhenstraiden fortplantades skakningarne djupt in i Tyskland. (Hafsbottnen i Atlantiska oceanen.) Vid de nndersökningar af Atlantiska oceanen, hvilkas anstäldes. af Maury, visade sig, att hafsbottnen i riktning från New Foundland till Irland företedde en tämligen likformig yta, lämplig för nedläggandet af ett. telegraftåg från Europa till Norra Amerika. Ge;Aom gjorda sonderingar var det bekant, att denna hafsbotten betäcktes af ett lager väl. bibehållna mikroskopiska kalkmusslor (foraminiferer), blandade med några få kiseiinfusorier; utvisande detta, att vattnet deretädes icke var utsatt för några rörelser af strömmar eller andra orsaker. Sedan uppmärksamheten blifvit fästad på detta förhållande, företogo sig några praktiska män att, understödda af Förenta Staternas regering, närmare undersöka det uppgifna förhållandet. Resultatet af den för ändamålet utrustade expeditionens under förlidne sommar anstälda forskningar innefattar i det hufvndsakliga en bekräftelse på Maurys uppgifter. Undersökningen började från S:t Johns i New Foundland och fortgick till Valentia Bai på Irlands sydvestra kust, en sammanlagd sträcka af 1700 nantiska mil. På hvarje 30:de sådan mils: afstånd gjordes en sondering, och prof på hafsbottnens betäckning upphämtades. Det upphämtade utgjordes af mikroskopiska skal af ännu lefvande och af fossila infusorier, fullkomligt bibebållna och bildande ett lager, löst som snö, så att sonderingsapparaten ofta deri nedsjönk till 10 å 15 fots jup. Ingen enda klippa, intet grus, icke en gång ett sandkorn anträffades, och hela aflagringen syntes mm am I mA -— Mm Mm mm OA FÅ TA I cc Må — Är PAY ÅA Rå Mm Å KT jr HR PR CD