ke TN ND AA RR år RN rö TEN ET SYV ner, att det varit rikets ständer som under denna långa tidrymd icke funnit antagligt ett förslag, som gick ut på det något ovanliga att genom indragningar och inskränkningar ordna, stärka och fullkomna Sverges försvarsanstalter, så förekommer det mig såsom en oegentlighet, att vid detta tillfälle framkasta sn, om ock indirekt, förebråelse, som snarare borde drabba rikets ständer än regeringen och nuvarande departementschef. För öfrigt bevisar detta missnöje endast, att det icke är tillfyllestgörande att ega en större förmåga, en djupare insigt, en längre erfarenhet än min, för att icke desto mindre kunna misstaga sig om sättet, hvarpå vårt försvarsverk bör byggas, eller ock icke mäkta skaffa gehör åt sina åsigter och sina organisationsplaner. Jag hämtar deraf någon liten tröst för mig sjelf, när jag ser hr grefven nu ogilla och klandra en del af mina åtgöranden öch mina förslag. I likhet med hvad hr grefven yrkat, har jag med de medel, som vid förra riksdagen anslogos, sökt förstärka och upphjelpa vår materiel. Jag vågar ock tro, att Sverge, tvärtemot hvad grefven förmodar, nu mera verkligen är, i afseende på materiel, bättre rustadt, än det på mycket länge varit. Så var och är ännu icke förbållandet med personalen. Krigets skolgång, visserligen clycklig för landet, men lärorik för armån, hade upphört. Vi hade qvar dess sorgliga minnen, men bade förlorat dess fruktbringande öfningar. Ännu mera hade dock fosterlandsvännen haft att frukta och beklaga, om halfva vår armå blifvit under 40 år stäld på vakans; hade faran utbrutit eller kommit närmare, kunds vi deraf haft en alltför bitter erfarenhet. Det är sannolikt lättare och mindre Sfventyrligt att år 1857 göra den frågan, hvad gagn vår indelta arme genom dess fulltalighet gjort alltsedan 1816, än att vid den tiden våga föreslå och med sitt moraliska ansvar fästa sig vid ett förslag, som kunnat medföra så bedröfliga följder: Jag lyckönskar hr grefven, att utgången rättfärdigat hr grefvens spådom, men jig lyckönskar ännu mera fäderneslandet, att sådana händelser, som kunnat sätta hr grefvens förslag på prof, ej under tiden inträffat, och att hans förutseende ej blifvit jäfvadt af sådana förhållanden, som kunnat lemna en sorglig erfarenhet af förhastade åtgärders följder. För min del beklagar jag icke desto mindre, att dessa äfventyrliga åsigter kunnat göra sig gällande hos en landets representant, för att derifrån utgå ibland allmänheten och möjligen insöfva dess sjelfständighetskänsla. Om ock vår materiel genom en dylik åtgärd blifvit aldrig så rik och ändamålsenlig, men vi saknat armå och, hvad dess värre vore, en öfvad armå, att densamma begagna, så inser jag sannerligen icke hvarutinnan vinsten eller säkerheten för landet legat. Det ena kan anskaffas för penningar, och skäligen fort nytt till en del, om medel icke tryta; men öfvad trupp med öfvadt befål, och hvad dertill hörer, skapas icke i en handvändning, allraminst när faran står för dörren. För öfrigt får jag göra hr grefven den rättvisa, att hr grefven numera synes hafva frångått denna, efter min åsigt, falska id6, och fastmera nu påyrkat, att försvarsanstalternas ordnande bör, mera än någonsin, tagas af lagstiftningen i allvarligt öfvervägande. Med sann tillfredsställelse tager jag fasta på detta yttrande, som anstår en fäderneslandets vän. Hr grefven anmärker, att andra länder hafva en krigsoch en fredsfot, men att den svenska krigsadministrationen bäruti icke velat antaga någon skilnad. Hvad vill då säga: att hafva särskilta stående trupper eller stam, och särskilt beväringsmanskap eller förstärkning? Är icke detta just samma olika organisation för freden och olika för kriget, som i andra civiliserade stater användes — med den skilnad måhända, att blott omkring s:del af den väpnade styrkan är hos oss en kort tid om året tjenstgörande, då deremot andra länder hafva ända till ?,:delar eller derutöfver i ständig tjenstgöring och blott en mindre del af armn hemförlofvad, eller ur aktivitet, eller på vakans., eller hvad man vill kalla det. Kanske förmenar hr grefven att det är mobiliseringsplaner som fattas, Jag får dä äran upplysa, att flere sådana, under olika förutsättningar, finnas genom min försorg upprättade. Hr grefven fordrar en omfattande organisationsplan för våra försvarsanstalter. Må det förlåtas mig om jag ej förstår hvad härmed menas. K. M:t och rits ständer hafva vid mer än ett tillfälle förklarat: att vår krigsmakt skall hufvudsakligen utgöras af indelta armen såsom stam, i förening med beväringsmanskapet, såsom dess fyllnad. Dessa bilda således grunden för Sverges försvar. Allt hvad man af en nitisk krigsstyrelse kan begära, måtte väl vara, ätt på ändamålsenligaste sätt söka förbättra den grundval son finnes, men förbättra den så, att den icke faller sönder. Hvad mina företrädare gjort ligger utom gränsen för detta genmäle. Sjelf har jag icke! sparat omsorg och så samvetsgrannt som möjligt bemödat mig att rät: uppfattas grunderna för vårt försvarsverk och söka åstadkomma de förbättringar deruti, som öfverensstämma med den anda K. M:t och rikets ständer under tvenne århundraden hafva dik terat. j Min förnämsta omsorg vid denna riksdag har måst vara att, i enlighet med tidens kraf, på en gåog söka bereda trupperna den nödiga öfningen och lyfta armebefälet ur den tryckande ställning, i hvilken det, särdeles genom senaste årens prisstegringar, blifvit försatt. Hade vi haft en annan armåorganisation, än den indelta, så skulle följden blifvit, att äfven för troppen ett ökadt, och betydligt ökadt anslag måst begäras, hvilket visar sig af de tillskott, som man beböft utanordna för vårt ringa värfvade manskaps matinrättningar och natura portioner, äfvensom åt det manskap som varit beordradt till allmänna arbeten, jemförelsevis med indelta regementens kommenderingar för 30 år sedan på kanalanläggningar m. m; dylikt. Häruti finner man, enligt min åsigt, en ytterligare fördel af vårt indelningsverk, som delar lika öde med så mycket annat svenskt, eller att klandras af oss sjelfve och beundras af utlänningen. y I afseende på indelta armån har hr Nordenfelt redan yttrat sig; och då jag sålunda är af honom förekommen, får jag i allo instämma i de åsigter han uttryckt, och lyckönskar mig att ban haft ordet före mig, hvarigenom bättre blifvit framstäldt hvad jag möjligen haft att andraga. Då likväl äfven jag varmt intresserar mig för en institution, som är för vårt land så egendomlig och enligt min åsigt så passande, så må det förlåtas mig om jag, utan att derföre säga något nytt, vågar upptaga ridderskapet och adelns tid med framläggandet af mina tankar i ämnet. Det är ett beklagligt bemödande, som under den senaste tiden visat sig, så väl vid riksdagarne som inom den periodiska pressen, att vilja rubba, försvaga eller omstöpa en af vårt lands förnämsta och egendomligaste inrättningar: det svenska indelningsverket. Än säges det, att den indelta armån är för dyr, än att den är för talrik och således bör kunna till större eller mindre del förminskas; än att befälets boställen och indelta räntor böra till staten indragamot vederlag; än att staten bör, tilllindring för rustoch rotehållare, öfvertaga rekrytering och, remonte, ring, ja till och med ryttarehästens utfodring, o.s.v Har man då glömt, att denna i mer än tvenne århundranden bestående inrättning, under de flera blodiga krig Sverge haft att utkämpa, varit fosterjordens förnämsta stöd; att den, under Carl XII:s härtåg likasom under 1808 och 1809 årens olyckor uppburit Sv2rges ära och räddat dess sjelfständighet; act den utgör stammen för vårt beväringsmanskap, som utan stöd af äldre för vapentjensten öfvade soldater skulle utan framgång måhänca spilla sitt mod på slagfältet; att den indelta armön är, ehvad man än må säga, mindre kostsam än den truppstyrka, hvilken för garnisonstjenstgöring är oumbärlig samt i annat fall måste komma att hållas i tjenstgöring och sysselsättning; att slutligen indelningsverket iSverge är den mest nationela anstalt för försvaret, som nåPN ARN FY AASE