Då är du arm student? — jag tegitgraden, Student igen jag från Magister blef Och är nu åter i den lärda staden Att taga graden och få jubelbref; Men — hör jag sägas — om du ej vet mera, Hvaröfver har du då att jubilera ? Jag är studeat, det namnet är mig kärt, Fast ren mitt hår har fåti af grått en blandning, Med hjertat ungt änpu jag söker sanning Och sökandet är mycket mycket värdt. Förs öfrigt har jag lärt mig att scandera, Att sjunga smått och sola mig i Phoebus, Att kunnz, lösa eit och annat rebus, Ochlär. mig nu at. skickligt deklivera Och sluta hela lexan med digbus. Men då hvar tanke, som är allvarsam, När den för forskning ger sig in bland vecken I sannings mantel, kommer ömkligt fram Krökt och tillformad, lik ett frågetecken, Säg din erfarenhet, säg Hvad du kan, Så hviskade min sångmö -och försvann, Nu står jag der; men från min sångmö fri, Kanske med mera sans och mera heder, Jag kan ge lärdomar från min kateder, När ej min sångmö blandar sig deri; Men ntan benne blir dock kort min timma, När jag skall tänka först och sedan rimma. Den första regeln i all poesi År den: höj ej din sång, om du kan låta bli. Hvi sjunger från sin qvist väl näktergalen, När natten uppgått efter slocknad dag? : Hvi slår den gömda trasten ned i dalen De tjusande, de mångbysjungna slag? Hvi stiger lärkan upp mot himlasalen Med. glädjesångens qvittrande behag? Hvi sjunga de? — o säg mig skälet — hvi? Derför, att de ej. kunna låta bli. Hvi sjunger jr.g, som ej kan: bättre sjunga? Hvi höjer dag ie kesmade koax? Du borde tron j — kunnat styrt dia tunga, Jag 579 jar: nej! — och hören skälet strax: Min .j8l flög ut, ibland den glada ringen, Ibl ed de unga kände hon sig ung Och doppade, allt som hon framflög, vingen Vid bålens rand och ropte till mig: sjung ! (Och manade, fåst ombedd utaf ingen, iHon från mitt bröst hvar sten, om än så tung, Bortvältrade och tog så makt med kroppen Och i tribunen föste så hon oppen. Så gick det till; — så kom jag då hit opp, MNcen om härfrån. jag kommer ned med heder, Är ännu oafgjordt, är knappast bopp, Men först j noge dock ett ord till eder. AF mig, den mest bedagade.studenten, Ect ord, ett minnesvärdt j kanske vänten. Jag mycket sagt, låg något väl deri ? fEn tanke är uttalad, som j torden Påminna er, den låg uti de orden: Den första regeln i all poesi Är den: skrif aldrig vers, om du ken låta bli.n Besträngadt är hvar bildad ynglings bjerta. Den Xolsharpan, stäld i lifvets drag, Ger än för glädjens flägt och än för smärta En ton, som liknär skaldens harposlag. Tro dig ej derför skald, om du har känt det, Det var ej sång — dst var blott instrumentet, Som underbara toner ger ibland, När det blir speladt af en annans hand. 411 poesi är ren natur, soma tar Sig inifråu n väg trots alla bommar, (Omden inom ditt inre icke blommar, All möda, att förvärfva den, dig spar! Låt för så fåfängt värf ej dagen täp as, Spill ej en tid, som bättre kan användas; Men när du, liksom jag, har hup sit till De fyllda sexti år, sjung, sjung då bäst dv vill.