Enn Hvad skulle hon i sanning önska lefva för? — Orden träffade fader Dickson med så djup och bitter sanning, att han satt en stund helt tyst. Han öfverlade i sitt sinne buru han med några ord skulle kunna nå den döendes öra eller intränga med henne i detta dunkla, ,mystiska land, inom hvars töckenkrets själen redan tycktes dväljas. Ledd af em fin iaatinkt satte han sig bredvid den döende flickan och började med låg och klagande stämma sjunga följande välkända hymn: Lyss, min själ — det Herren är, Frälsarn din, som kommer här! Hör, din Jesus frågar dig: Älskar, syndare, du mig?, Denna sång sjunges mycket bland negrerna och har genom melodiens veka och rörande vatos blifvit en älsklingssång ibland dem. ikasom olja intränger i sprickor, der vattnet ej förmår tära sig in, likaså banar sig sången väg der, hvarest orden stranda, Månen sken fullt öfver den döende flickans anlete, blott då och då fördunklad af löfvens fladdrande skuggor; och då fader Dickson sjöng, tyckte kan sig skönja en lindrigt skälfvande rörelse i anletsdragen, som om själen — så utvakad och trött — höjt eig på sångens vingar. Han fortfor att sjunga: Om en mor förgätit har Barnet hon vid hjertat bar, Jag dock aldrig glömma vill Barnen, som mig höra till.v en tår smyga ångsamt rinna i månju 4 man: oci sån, Sen: Vet, mia kärlek evig är, Sträcker sig kring himlens sfer,