) ä WW WILIIWIAVE UUR 1 SB UNE Om den kungliga propositionen i tullfrågan. För hvarje vän af friheten och dess seger är denna statshandling glädjande. Vi hafva: läst den med tillfredsställelsen af tillbakablickandet på en lyckligen tillryggalagd mödosam väg. Icke så, som vore vi redan vid målet, men med känslan af en länge sökt och post varios casus uppnådd hvilopunkt under det långa, i verkligheten kanske ändlösa sträfvandet. Djup är betydelsen af detta sträfvande at: nedbryta skrankorna, som en missledd statskonst, fiendtlig emot sina grannar och hård emot flertalet af sitt eget lands invånare, upprest till förment skydd för några få omhuldade intressen. Att låta det menskliga arbetet gälla hvad det kan, att genom varubytets frihet förena skilda folk och länder, att öppna den länge afundsjukt stängda. täflingsbanan för de fredliga, välsignelserika idrotterna, detta är uppgifter, som handelsfribetens vänner hafva att lösa. Det är icke en tillfällig ödets lek att de materiella sträfvandena varit de verksammaste medlen att utbreda och befästa allmän anda, allmän frihet och allmän upplysning. Genom en tingens högre anordning är hvarje land och hvarje folk i besittring af alster och alstringsförmåga utöfver sitt eget förbrukningsbehof, men också i behof af andras alster och tillverkningar. Endast genom att våldföra naturen och folkens olika fallenheter lyckas man att för en tid, doclt aldrig helt och hållet, göra detenalandvt oberoende af varubyte med andra. Mer våldet hämnar sig och måste vika för en stigande upplysning. Till och med vilden söker och behöfver ett sådant varubyte. Jv mera deft.ta behof med civilisationen tillväxe: och blis oafvisligt, ju närmare skola folken sluta sig tillsammans och bilda kraftigare handelssoch vänskapsförbund, än regeringarnes för e vig tid högtidligt beseglade papperstrakta ter. Ur denna synpunkt spela näringarne och i symtierhet handeln en hög och aktningsbjudapde: roll i menskliga kulturens utveckling; och dess betydande andel i hvarje särskilt landa inre bildningsprocess spåras utan svårigbet af den, som fördommitt vill se saken san. Tulitaxan är den måttstock, genom hvilken lagstiftningen bestämmer gränsorna för handelns verksamhet, och i följd af det Oskiljaktiga sammanhang, som emellan hande.!n och öfriga näringar eger rum, kan man väl säga att tulltaxan äfven utgör mätaren af hvarje lan.1s industriella civilisation. Om der ock visat sig, att näringarne äfven under en prohibitiv tullagstiftning gått framåt, så har detta skett trots prohibitismen, öch bevisar endast att företagsamheten och förvärfwningsbegäret hos menniskan äro nog mäktiga utt besegra hvarje yttre binder. Äfven den mest förtryckanda despotiemer och obskurantiem har ju aldrig förmått att förqväfva folkens kärlek till fosterland och upplysning. Men ingen vill väl derföre påstå, att dessa dygder hafva sådane styrelsesystem att tacka för sin utveckling. Allt nog: frihet i handel och näringar hafva hos oss, efter en lång :kamp emot skråtvång och prohibitism, öfver dessa redan tidigare vunnit segern — i principen. I tillämpningen deremot har den nya läran måst steg för steg strida om terrängen. Det var först vid sista riksdagen, som man kan säga att utanverken intogos. Emellertid dagtingade man ännu om förmedlivgsförslag, vid hvilka mycket af de gamla fördomarne gjorde sig gällande. Man äklädde förbudssystemet en ny drägtiskyddstullar, och till förment värn för det svenska arbetet — i modernäringarne, likasom i förädlinggyrkena — fördyrade man med tullbeskattning arbetarens bröd och oundgängligaste lefnadsförnödenheter. Så kom dyr tid, fastän dJandet var gynnadt af goda skördar och lyckliga näringsförhållanden. Den dyra tiden blef en läromästare, som med kraftiga argum enter bevisade att jordbruket kunde bestå utan att dess alster behöfde något tullskydd, och att den stora förbrukande allmänheten hade både behof och rätt att fordra tullfrihet för sina angelägnaste förnödenheter. Prov isoriskt medgaf också regeringen en sedermera flera terminer förnyad tullfrihet för spanmål, kött smör, ost m. m., och aldrig hafva Sverges näringar ådagalagt en så redbar och kraftfull utveckling, som just under denna friare period. Det var under dessa förhållanden som svensk-norska handelsoch sjöfartskomitns svenska ledamöter, hrr Karström och Schwan, vid början af förra året utarbetade det förslag till ny tulltaxa, hvilket i sina hufvudgrunder nu blifvit af regeringen godkändt och ständerna förelagdt. Vi hafva tillförene åtskilliga gånger yttrat oss angående komitens förslag och deröfver uttryckt vår fägnad, fastän vi ansågo komiten hafva i en och annan omständighet kunnat och bort något mera taga ut steget i tillämpningen af de friare grundsatser, hvilka komiterade i sitt betänkande framstält. Och det är med synnerlig glädje vi bemärka, att regeringen med starkare betoning uttalat sig för desea grundsatser och med strängare konseqvens fullföljt desammas tillämpning. M Med den seghet och den otillgänglighet för både förnuftsskäl och erfarenhet, som är ett så utmärkande drag hos föråldrade lärors anhängare, hafva dessa äfven nu i en mängd