Feer. Frih.C. Bonde afsade sig förtroendet att vara ledanot i bevillningsutskottet. Bondeståndet. Ofverläggning om lösningsrä:t för frälseräntegifvare. Den diskussion, som i lördags förmiddag föreföll i bondeståndet, rörande den af riksdagsfullmäktigen Samuel Ödman från Upsala län väckta motion om rättighet för frälseräntegifvare att, i likhet med kronotiondegifvare, lösa frälseräntorna efter medelmarkegångspris, i fråga om hvilken motion ekonomi utskottet tillstyrkt, det rikets ständer måtte förklara de uti motionen gjorda framställningar icke kunna till någon ständernas åtgärd föranleda, öppnades a! Sahlström med en erinran, att redan vid förra riksdagen gjordes skarpa anmärkningar emot detta undantag från den för öfrigt allmänna skatteförenklin gen. Dessa anmärkningar föranleddes synnerligen deraf, att man försökt gifva dessa räntor, enskildt eganderätts natur, ehuru kronan icke kunnat bortskänka frälseräntorna med annan rätt än den sjelf egt, och som naturligtvis var densamma som den hade till alla öfriga kronoräntor, hvilkas förenkling eller förändring varit och är underkastad statsmakternas beslut. I enlighet med denna åsigt ogillade Sablström utskottets förutsättning, att staten icke skulle ega förordna förändring i afseende å dessa räntors utgörande. I fråga om sjelfva saken snsåg Sahlström det vara i högsta måtto beklagligt och olyckligt att ännu en del af svenska allmogen skulie vara underkastad dagsverksskyldighet in natura till enskilta personer, en dagsverksskyldighet, som innebär ett så kränkende underdånighetsförhållande, att man kan säga det vara en skandal om den längre måste fortfara. På grund af de åsigter Sahlström i detta syfte utvecklat yrkade han återremiss. Alla representanterna från Wermland, Lars Gustaf Andersson och Dahlgren från Elfsborgs län, Hultman från Nerike, Nils Olsson från Skåne och en stor mängd andra ladamöter af ståndet förenade sig med honom. Medin upplyste, att han i utskottet anför: ungefär samma skäl som Sahlström nu framlagt, men icke förmått göra dem gällande, emedan man ansett eganderätten blifva förnärmad genom bifall till motionen. Han trodde intet vinnas genom en återre miss, men ville ingalunda motsätta sig densamma. Ödman hade väntat, att utskottet skulle ha åstadkommit ena bättre utredning af deita ärende. En icke ringa del af den skattdragande allmogen är ännu i denna stund underkastad en dagsverksskyldighet in natura, som icke längre borde få fortfara för dem, som skola kunna anses för fria män. Utsk. håde tillgripit en trollformel, som ganska ofta användes när det gäller att försvara orättvisor, nemligen ordet eganderätten, ehuru här icke var frågan om någon egendom, utan om rätten att uppbära vissag räntor, hvilka staten aldrig i vidsträcktare mån, än den sjelf innehaft dem, kunnat öfverlåta till enskilta personer. För att bevisa, det man äfven förut alltid erkänt statsmakternas rättighet att besluta öfver de frälseräntor, som åtskilliga regeringar afhändt kronan och förlänat enskilta, utvecklade Ödman, i ett utförligt anförande, dels huru en mängd frälsehemman och frälseräntor under förflutna tider blifvit bortslumpade, dels ock huru man sedermera beslutat deras återtagande och att använda dem på annat sätt, samt huru de ock till en stor del genom Karl den elftes reduktion veäkligen återfallit till kronan. För vinnande af en annan behandling af motionen, än den hittills fått af utskottet, yrkade Ödman återremiss, och många instämde med honom. Anders Petter Andersson från Östergötland ville äfven ha återremiss, instämmande i Sahlströms och Ödmans anförande, men tillika erinrande, att ifrågavarande räntors utgörande in natura är för aflägse boende räntegifvare särdeles obehagligt, emedan mången måste dervid på vägen bort och hem försätta mera tid än hela räntan är värd. Matts Persson upplyste, att ständerna 1840 uttalat den åsigten, att kronan icke egde rätt att med full eganderätt öfverlåta sina räntor. Vid senaste riksdagen hade man inom statsutskottet befarat för stort motstånd, om man ville arbeta för rättvisa äfven åt frälseräntegifvare, i sammanhang med den allmänna skatteförenklingen, och derföre lemnade man då denna sak å sido. Nu deremot kunde man med skäl påyrka äfven denna reform. Anders Ersson från Elfsborgs län hade vid remissen af motionen talat för densamma, men var nu af den åsigt, att staten eger ordna endast om sitt, och frälseräntorna äro icke statens, utan tillhöra andra, som hafva erhållit dem genom laga fång, äfven om de skulle fått dem såsom gåfva. Han fruktade, att ståndet skulle visa för stor okunnighet, om det återremitterade betänkandet. Ola Månsson erinrade, att här icke var fråga om att beröfva frälseräntetagare något, utan blott om att förhindra prejeri, hvarföre han slöt sig till dem som yrkat återremiss. Bergström hade i utskottet föreslagit, att man skulle anmoda Kongl. Maj:t att låta höra så väl frälseräntetagare som frälseräntegifvare, för att få utredt huru en lämplig anordning af saken kunde åstadkommas, men för detta förslag hade han ej fått sympatier. Han förordade nu återremiss i detta syfte. Jan Persson från Upsala län uttalade sig för återremissen, åberopande hvad Sahlström och Ödman anfört, samt tyckte, att tiden kunde vara inne att folket nu afskuddade sig den med verklig frihet oförenliga, nedsättande skyldigheten att utgöra dagsverken in natura. Jonas An dersson från Östergötland inskränkte sig till att före na sig med Sahlström och Ödman. : Petter Jönsson åberopade Sahlströms skäl; Per Nilsson i Espö åter både Ola Månssons och Sahblströms. Mengel ansåg Ödmans motion utgå på, att redan godkända och an tagna grunder endast måtte blifva tillämpade, sam åberopade exemplet af augmentsräntor, som under kastats den allmänna förändringen, till bevis derpå att frälseräntor äfven borde vara underkastade denn: förändring, enär såväl de förra som de senare är kronoräntor, hvilka kronan öfverlåtit. Mengel vill att återremissen skulle utgå på att få en skrifvels till E. M:t med begäran om en undersökning och e! derpå fotad kongl. proposition till nästa riksdag, at samma grnndar som blifvit antarna 4 dan all