den i fullt raseri. Väntas, skrek han. Dred, jag vill — jag vill — jag vill göra allt hvad du säger mig — Jag vill ej längre vara slafl Ett håoskratt var allt hvad han fick till svar och tjudet af de snabba stegen, som krossade busksnåren, aflägsnade sig a!lt mer. Men med klar och hög röst up stämde den bortgående en af dessa egendomliga melodier, hvari kraft och stolthet sammansmälta med ett vildt och outsägligt gripande vemod... Rösten var sfen egen och sällsam beskaffenhet, djup och full som orgelus toner, men af sammetslen mjukhet, och tycktes doek genomskära luften ned en skarp genomträngande styrka, som vanligen tillbör röster af mycket mindre volym, Orden voro början af en vild hymn, som mycs ket sjöngs vid negrernas camp meetings der i trakten: Hör bröder, hören detta ijud! Ren stridsbasunerna oss kalla, Och tappre män i stridens skrud Till helga fanan skynda alla. Der svallade en fullhet af vild och öfvermodig frihet i sången, och för Harrys upprörda sinne ljöd den likt ett stolt och trotsigt hån öfver hans egen feghet, och hans själ tycktes i detta ögonblick söndersprängas af en smärta sådan som blott de kunna röna, hvilka veta hvad det är att vara slaf. Det sjöd ett uppror inom honom — obestämdt, rmande, öfverväldigande; dunkla aningar, hjeltslik åtrå, vilja att verka, mod att väga, och derpå reste sig i ett ögonblick bilden af hela samhället väpnadt emot honom och den hopplösa omöjligheten af att finna något utlopp för de lidelser, gom brunno inom honom. Det djupa vattnet af en medfödd ädel nstur, fringskansadt och utan aflopp, evallade tillbska mot bans hjerta med en qväfvande styrka, och i ångsten af sin förtviflan förbannade han den dag då ban blef född, Det