he 6 RN FA PERSER NET SES 0 Högsta domstolen och religionsfrihetsfrågan. 1; Troligen, har ingen af våra läsare, han må tillhöra hvilken åsigt som helst, utan stor förvåning tagit kännedom om det i vårt blad meddelade omröstningsprotokollet i högsta dom stolen i fråga om religionsfriheten. Hvad oss sjelfva beträffar, bekänna vi uppriktigt, att vi ännu knappt kunnat hämta oss från denna förvåning. I stället att, såsom man borde ega anledning förmoda, från högsta domstoJen erhålla en klar och öfvertygande undersökning rörande den större eller mindre rättsenligheten och lämpligheten af den nuvarande lagstiftningen i detta ämne och samma lag-stiftnings verkningar, i stället för att finna denna del af ämnet belyst af landets ypperste rättslärde och skarpsinnigaste tänkare öfver lagarne, öfverraskas vi hos högsta domstolens luralitet af ett slags konsistoriella eller teofogiskt-hierarkiska afhandlingar angående den förmenta skadligheten af religionsfriheten och dess befarade menliga inflytande på medborareg samveten och eviga salighet, hvarför bevisen af en ledamot, grefve Snoilsky, bland annat förebringas medelst citation af verser ur psalmboken eller snarare, om vi rätt erinra oss, från den s. k. Kronprinsens Abc bok. Vi hemställa till hvarje tänkande menniska, som icke är förblindad af passion och fördom, huruvida ett sådant utlåtande anstår den högsta juridiska autoriteten i landet, eller om det ens innefattar svar på den fråga, hvarom högsta domstolens yttrande blifvit begärdt. Hvad som emellertid alltid bort utgöra föremål för bögsta domstolens undersökning är frågan, huruvida grundlagen lägger något hinder i vägen för upphäfvande af de nuvarande bestämmelserna i allmänna lagen rörande straff för affall från den rätta evangeliska läran eller i allmänhet för medgifvandet af religionsfrihet. Denna undersökning ligger ostridigt inom högsta domstolens behörighet och har följa: tligen rätteligen blifvit företagen. Resultatet.af denna har, som läsaren iakttagit, utfallit på det sätt, att pluraliteten ansett något hinder för utfärdande af den nya författningen icke finnas i grundlagen; hvaremot tre af högsta domstolens ledamöter, justitieråden Backman, Snoilsky och Roy, varit af den mening, att stadgandet af religionsfrihet, det vill säga rättigheten att bekänna den religion, som man med samvete och öfverlygelse omfattar såsom den rätta, skulle innebära en förklaring af grundlagens 16 S, hvilken icke kunde utfärdas i form af eivillag eller kyrkolag. En sådan mening. ehuru den stannat i minoriteten, förtjenar likväl ur flera synpunkter en närmare granskning. Den bör nemligen icke antagas bero af en opinion för eller emot sjelfva saken, utan pröfvar endast skarpsinnigheten hos de lagtolkare, som derom yttrat sig. Må det derföre vara oss tillåtet att något närmare väga motiverna för den åsigt, att Sverges grundlag, som hitintills städse ansetts innehålla: en garanti för religionsfriheten, såsom en af svenska medborgares heligaste rättigheter, tvärtom skulle hafva till syftemål att bindra och tillintetgöra densamma. De nämda tre justitieråden hafva i detta hänseende velat på sådant sätt förklara 16 regeringsformen, att den deri gifna försäkran, att konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller ailmän förargelse åstadkommer,, väl skyddar bekännare af den rena evangeliska luterska läran från allt tvång att antaga främmande läror, och berättigar dem till en fri utöfning af sin religion, men icke medgifver något skydd för bekännare af vår troslära, derest de affalla från sin religion, eller den evangelisk-luterska läran. Sålunda skulle det ifrågavarande stadgandet hafva tillkommit för att förbjuda konungen, som sjelf enligt grundlegen skall vara af den rena evangeliska läran, att tvinga eller låta tvinga sina undersåter att t. ex. blifva katoliker eller att öfvergå till annan troslära, samt skydda dein vid rättigheten att förblifva luteraner, i trote af jesuiter eller andra falska profeter! Hvad säges om en så skarpsinnig lagtolkning? 5 Redan genom denna enkla framställning af hvad paragrafen sålunda skulle innehålla, är hela den klyftiga argumentationen kullkastad, emedan en lag af så absurd syftning hade varit rent af vanvettig. Sannt är, att lagskipningen, äfven den högsta, hitintills, utan afseende på 16 S regeringsformen, dömt svenske luteraner, som öfvergått till främmande jära, att landsförvisas rm. m., men en sådan dom har blifvit fälld på grund af en speciel, beklagligen icke i grundlagen uttryckligen npphäfd Jag, hvilket intet annat bevisar än att den i grundlagen uttryckta grundsats icke vunnit den tillämpning, som vederbort, då den ifrågavarande speciallagen kunnat nu snart i 50 är qvarstå, oaktadt den strider mot grundlagen — ett förhållande, som likväl mångenstädes eger rum, t.ex. för närvarande i Preussen, der tryckfriheten finnes i grundlagen på det heligaste försäkrad, oaktadt den, som bekant är, blifvit genom specialstadganden i polisoch postförfattningar m. m. så väsentligen kringskuren. Och att allmänna lageni33 kap. missgerningsbalken är oförenlig med grundlaoen. synes oss ligga uppenbart i den sist