Stor är du att förtrycka, Du Polens gissel var. Men frejla nu ditt rykie, Om du det gitter än. Ej mer mot de förtryekte, Men emot frie män. Låt flyga dina fanor, Låt malmens röst bli spord! Sirid, strid för dina anor! Hopsamla hord vid hord! Ställ upp kring dig de dina Och egga deras mod. Vi ha ett Beresina Att hämnas uti blod. Låt dina poper skria: Till strids för iro och laad! Må fritt muschikens lia bli vapen i hans hand. Vi räkna icke skaran, Men slå, som himlens blixt — Och segren vinns med faran Än, som vid Auwterlitz. Hur edra bomber knalla! Er eld gör natten ljus, Sebastopol skall falla Ett jätteverk i grus. Och franska örnen hvilar, Men stannar icke der. Framåt, framåt den ilar, Och hämdens viggar bär. Det var icke den fattige siarens fel, att icke den i de fyra sista verserna framstälda spå dom gick i fuilbordan; Det var högre mak. ter, som här drefvo sitt spel. Emellertid an slog hans qväde utomordentligt. — Blusern voro förtjusta att, i brist på verklighet, ut minstone kallas frie män. Osch Frankrike ära är städse en sträng, som man ajdrig för zäfves anslår hos frausthannen. Man tryckte skaldens band och beklagade hans häsa. Hele len handskrifna upplagan var efter en halt timma utsåld. (Forts) —— 3