mura Vv ARR RR a RR RR ERA skoleväsende skall kunna något väsentligt upphjelpas och förbättras, så måste större penningetillgångar, än som nu finnas att tillgå, beredas; och detta är en sanning, som folkskolans vänner aldrig böra dölja hvarken för sig sjelfva eller andra. Det är ock en sanning, som af en och hvar lätt fattas. Vill man hafva en vara, måste man betala varans pris, det förstår hvar-man. Man kan bespars l sins penningar och kasta allt hvad folkundervisning heter öfver bord; vill man dere mot hafva någon folkundervisning, så måste man betala hvad det kostar ait få den så or: ganiserad, att den verkligen gör skäl för sig. Men att bafva ingen folkundervisning är en dyr besparing; och dernäst kommer i dyrbet att hafva en tlla inrättad folkundervisning. Det är större kostnad att, såsom nu, använda blott en millioa, änvatt använda om det vore tio millioner på våra folkskolor. Vi skola inom kort säga skälet. I förbigående vilja vi beräkna hvad map möjligen med t.. ex. 3 å 4 millioner skulle kunna uträtta! Om vi antaga försavmlingarnes antal till 1200, så skulle följaktligen i medeltal på hvarje socken belöpa sig omkring 3000 rdr. Med denna summa skulle man kunna aflöna 4 ambulatoriska lärare å 400 rdr hvardera. (betydligt mera än som för närvarande öfverhufvud bestås en examinerad folkskolelärare), och ändå hafva 1400 riksdaler öfver för en högre skola i fö samlingen. Detta vore ju verkligen något att börja med; och under sädana omständigheter skulle man visserligen, trots alla naturhinder m, m., kunna ganska betydligt tänja ut det klena minimum af undervisning, som för närvarande presteras. Mev säger man oss, tre å fyra millioner för folkskolan — otänkbart! — kanske dåraktigt! Vi förorda naturligtvis icke heller nu utgiften; endast för jemförelses skull, såsom man får se, framställa vi möjligheten deraf; men vi bekänna att icke ens denna summa, ifall den behöfves för att bringa folkskolan till den ståndpunkt hon borde uppnå, det ringaste förskräcker ossVi fråga oss: är väl sjelfva saken, det vill säga folkundervisningen, något som förtjenar en betydligare uppoffring? Och vi veta sannerligen icke någon offentlig uigiftapöst, som, när allt öfverväges, är mera förtjent af frikostighet. För det första emedan folkundervisningen i sig sjelf direkt syftar att uppfylla. ett af de yttersta och högsta målen för all sämhällsverksamhet — nemligen menniskornas intellektuela och sedliga förädling — och för det andra emedan den, ehuru indirekt verkande, är kraftigare än ens de mest direkta medel för befordrande af nästan alla öfriga funktioner i samhäilet, Den står lika högt såsom mål och såsom medel, Vi betala säkert fyra å fem gåager den nämda summan årligen. för vårt försvarsverk. Vårt sjelfföravar är naturligtvis en af de allrastörsta angelägenheter; men vi sätta för vår del folkets upplysning fullkomligt i jemnbredd dermed. Och äfven i frågan om sjelfförsvar, har man väl tagit i beräkning :hvilken mäktig försvarskraft som ligger i folkets åntelligens och sedlighet? 1 sanning, vi tro ej att den kraften kan öfverskattas. Den religiösa kultens upprätthållande torde årligen kosta åtminstone 6 å 7 millioner; och ehuru den afser det högsta föremål för menniskans tankar, månne ej, när. här blott är fråga om de materiella kostnaderna för det ena och andra, folkundervisningen, som afser ej blott lärandet af öfriga läroämnen, utan äfven till en väsentlig del just af religionskunskapen, skulle både förtjena och behöfva ännu mer? Huru många millioner betalas årligen af staten, kommunerna, enskilte till fattigvården, till fångvården och hvad dit hör? Den summan kan icke. upppgifvas, men måste vara oerhörd; och männe det ej vore i alla afseenden bättre och klokare att uppoffra några millioner på folkundervisningen, på det man i befolkningens intelligens, i dess deraf ökar de arbetsskicklighet, förstånd och omtanke, i dess högre humanitet och sedlighet skulle finna bättre garäntier mot fattigdom och brott än i uppbyggandet af fattighus ocn fängelser? Om i något fall preventiva åtgärder äro att rekommendera, så är det visserligen här. Ju mer folkbildningen utvecklas, desto mindre få fattigvård och fångvård att bestyra;.— detta är i sig sjelft en axiomatisk sats, hvilken äfven vinner bekräftelse af erfarenhetens vittnesbörd. Tviflar man på riktigheten af denna sats? — Om vi det gjorde, skulle vi icke ett ögonblick tala för folkundervisningens bästa. Om wi icke vore fullt öfvertygade derom, att en ökad allmän bildning skall leda till folkets 23 väl timliga förkofran som sedliga -förbättring, skulle vi gerna medgifva att hvarenda skilling, som derpå användes, vore förspild. Men om deremot, såsom vi förmena, folkupplysningen direkt motverkar fattigdom och brott, om följaktligen hvad som uppoffras på densamma mäste leda till besparing i fråga om fattigvård, fångvård, polis o. s. v., då bör valet icke vara svårt att göra i fråga om huruvida man skall koncentrera sin pekuniära förmåga åt ena eller andra hållet. Om vidare, såsom vi tro och såsom med hvarje dag allt mer oeh mer allmänt inses och erkännes, en kraftig och ändamålsenligt riktad folkundervisning är ett mäktigare befordringsmedel för näringar och industri, än äfven de medel, som bruka anses såsom allra mest direkta — ja; mer än jernvägar, mer än de bästa tekniska högskolor, mer än premier och tullbestämmel:ser 0. 8. v., så måste det ju endast anses så:som en klok finansiel åtgärd att nedlägga kapital på ett så utom allt tvifvel vinstgifvande företag?