tryckeriet, tidsspillan etc. kommer att kostajr redaktörerna, kan jag; ej så noga uppgifva, lr troligen dock omkring en 100 rub. bko assignationer. Till råga ännu på alltsammans tillät censorn icke ens Dagens redaktion ati sjelf annonsera tidningens inställande, utan de öfriga tidningarne fingo endast i möjligast korta ordalag omnämna att Dagens redaktion instält tidningen. Oaktadt vår generalguvernör visar detta nit. talas här om att hån från högre ort erbållit en skrapa för sin hberalitet, då ban lemnade umiveratetet tillstånd, att i bokhandeln säja le tal, som derstädes i anledning af kröningsafesten blifvit hällna, och af hvilka det Schaumanska på högre ort väckt synnerlig uppmärksamhet och häpnad, Universitetet är aemligen sin egen ceusor och hade låtit trycka nämde tal; men då det af censorerna icke erböll tillståndsbiljett till försäljandet af dessa i bokhandeln, begärdes af ministern Armfelt, som då var i Helsingfors och enligt berättelse till och med gifvit rektor Rein en skrupens för hans, efter Armfelts och hans själsfränders tanke, alltför frisirnade program, den behöfliga tillåtelsen att sälja dessa. Någon sådan tillåtelse vågade Armfelt naturligtvie cke gifva, utan bad hrr professorer vänta och dermed vända sig till generalguvernören då han hemkom från sin liffländska jagtresa. (Bland ryska aristokratien är det nu allmänt på modet att jaga, sedan den nuvarande kejsaren visat sig vara älskare af detta nöje. Berg, som annars icke lärer vara jägare, men som ville följa med sin tid, företog i böstas en jagttur till Liffland för att med dess aristokrati deltaga i ett större jagtnöje.) General Berg bar ifrån första stund han anlände bit visat sig så artig och förekommande som möjligt mot universitetets lärare, och beviljade nu äfven deras anhållan. Till och med censorerne, till en del bedragna deraf, trodde då på den här så vidt beryktade Alexandrinska tryckfriheten och tilläto i samnanhang härmed berättelsen öfver Snellmanska festen att tryckas. Kost derpå skulle zrefve Berg emellertid erhåilit ofvannämde skrapa. och Schauman dessutom medelst ett halfofficielt bref från minister Armfelt fått sig en grundlig tillrättavisning för sitt tal. Men, som det heter i en dansk, visa: De store de prygle de smaa ogidisse lade Pryglen videre gaa, så lät äfven grefve Berg den videre gaa samt gaf icke al(enast påskrifvet åt centorerna, utan äfven åt, redaktörerna. Så t. ex. antastade han Tor selius för det han vågat tala om att de ko mitder, som regerinzen nedsatt, icke hade rättighet att taga iniiativ till något, utan måste hålla sig inom ie gräntor styrelsez ytstakat, och vidare för a artikel om pol sen, hållen i samma anda, som dem han sk sef om gatupp!ysvingen och svoschikerna fryrkuskarne).. Nämde aftikel om polisen br sde af censorn blifvit utstruken och till fö.jå deraf icke tryckt; men som censorn Fock hade iemnat den åt grefve Berg, ficsg Topelius, detta oaktadt, bokstafligen t? ,adt, ovett af hr grefven. Malisen berätte att han å andra sidan, efter att ha 18 Je denna artikel, uppsnubbade general Nordenstam för det polisen var dålig, hvilka snubbor denne i sin tur öfverflyttade på stalens polismästare, o. s. Vv. Samtidigt blef nu äfven redaktionen af 1 Suometar uppkallad till följd af en korresponldensartikel, dsr spanmåsSristen i östra Finand omtalades, samt t:ii.ka omnämdes, att denna brist lätt kunnat afböjas, om man i tid gjort någonting derför, och hvilken arltikel med censorns begifvande fått inT flyta i Suometar. Uppmärksamheten fästades vid denna artikel derigenom, att Kuopio tidning till en del bemötte den och redogjorde för hvad guvernörsembetet derstädes gjort för att anskaffa spanmål till länet. Hvilicn af dessa tidningar har sanningen på sin sida, kan jag icke med säkerhet afgöra; men säkert är, att hungersnöden i norra och östra Finland överallt är så stor, att man fruktar för att menniskor der redan skola ha dött af svält. På det att ni rätt må förstå denna bistoria, måste jag förut anmärka, att sedan vi erhållit en officiell tidning på finska språket, generalguvernören bemödat sig om att så mycket som möjligt misskreditera de öfriga finska tidningarne, ja försökt att belt och hållet indraga flsra af dem för att skaffa prenumeranter åt det officiella bladet. Den fredliga Oulun Wiikko-Sanomia her redan gått sin död till mötes som det första offret för detta bemödande. Grefve Berg grep nu äfven med begärlighet — ofvannämde tillfälle, för att komma åt Suometar, och gaf dess redaktör, mag. P. Tikkanen, ej allenast snubbor för ait han vågat gifva tillkänna, att det någonstädes i kejsarens rike kunde finnas hungersnöd, utan äfven för hans artiklar i allmänbet, som han påstod hafva till syfte att motarbeta regeringen. . På Tikkanens något förmycket undfallande svar, att Suometar tvärt ;m sökt understödja regeringen, inföll grefve Berg. att.regeringen. var för hög att understödjas af Suometar, samt:att ingenting var lättare för honom, än aft indraga Sela tidninsenv. Först då blef Tikkanetr förargad och bad honom håila sig till censorn och icke till honom, hvilket svar gjorde grefven fören. Han viskade åt ett af sina allraöd mjukaste kreatur, statsrådet Antell, som då . ädde och förklarade, ati censorn klaga esröfver, att artiklar. dem han utstrukit, lik: ät blifvit tryckts. Sedan Tikkanen ur plys lem, att de dermed borde hålla sig till-tryc riet, som lätt kunds bevisa osannirgen der . då slitid de korrekturark, som varit ho usorn. der förvarades, yrkade han för sv ooo AN TT fer FE