mn käanes så tungt, som ville det brista, och jag går till honom och talar om för honom, hur det är fatt med mig, så förbarmar han sig öfver mig och gör mitt fattiga hjerta lätt som en fjäder igen. Ja, men då jag glömt honom under så mänga år Nå ja, — hör på, barnet mitt! Jag mins en gång då ni var en liten, liten unge, bur ni kröp utför trappstegen dernere och smög er bort från dem, som hade vård om er, och tultade bor: till skogsdungea der och började plocka blommor, oeh än ett och än ett annat — och tyckte ni hade så rolig. Och så gick det en god stund om innan er pappa saknade er, och då blef det ett springande och letande, må ni tro, tills slutligen er pappa sprang in åt skogea och fann er fastsittanie i dyn, med båda cra skor borta och ert lilla ansigte rifvet af törnen; och der stod ni gråtande och ropade på er pappa. Och jag säger er, att han fortrodde mig, ati det var den fagraite musik han nånsin bört, och jag kommer så grannt ihåg hur han tog er i sina armar och kysste er gråtande och bar er hem, glad i sia själ, som hade han funnit den raraste skatt. Och ger ni, just så gör den gode fåraberden med sina fattiga lam, som gä och förirra sig iskogarne och fastna i dyn och likasom ni iate hafva fö d att ropa på bjelp, förr än de ge, alt det är ute med dem, — och ibland fordras det slag slag barn, innan det uppa bjertat bringas derkalla p 12 herden — men då :r han också allkid och tar det fattiga lammet i sina armar och bär det hem igen. lika glad i sin själ som nånsin er pappa, då han fann er iskogen. Detiär mitt säkra hopp, bara, och en dag skall jag berätta för er hur det välsignade ljuset kom att tändas i min själ. Men sörj ni nu inte längre, lammet mitt,