hans: lott, uppmärksammat. innehållet. af landshöfdingeinstruktionen, ban i densamma icke funnit något-stadgande, som öfverskrider gränsen af den befot genhet, hvilken bör vara lagd i en landshöfdin hand, utan tvärtom funnit, stt alla föreskrifter deri stå i full öfverensstämmelse både med grundlagen och alla. de författningar, som :tillförene varit till landshöfdingarnes efterrättelse utfärdade. Efter talar rens förmenande. egde landshöfdingen efier 1734 årk instruktion.precist samma :ätt som den nu öfserklat gade, att-;emte, åial för tjenstefel.suspendera landt: statens tjenstemön. . Dessutom om han. än vore af våldsamt sinnelsg: och: kitslig, låge dock i de former, under hvilka landshöfdinsen måste utöfvasitt em; betej ett oöfverstigligt hinder för honom att kunnå handla efter godtycke. Anklagelsen mot en tjenseman måste föregås af, förhör iaför konungens befallt niogshafvande, som icke utgjordes af landshöfdinget allena, utan af honom jemte. landssekreteraren . eller landskamrerarea. Vid detta förhör skedde en undersökning ioför protokollet, och först .då derigenorh utreddes, att. förseelsen vore af den svåra beskaffent het att rikets. väl kräfde, att den felaktige genast skildes. från utöfnaingen. af sina tjenst, kunde susperni sioasega rum. Fall kunde äfven inträffa, då landshöfdingen. blefve urståndsatt att fullgöra: sitt embete, så vida han icke kunde skilja landssekreterare eller landskamrerare från tjensteutöfnirgen, t. ex. om når gon af.dessa tjenstemän. vägrade. att. kontrasigner eller expediera ett landshöfdingeas beslut. Tzlaret framsiälde derefter några anmärkningar mot motionärrena invändniogar mot siadgandet i 12.5 af instruktionen, att landshöfd.ngen skulle, kunnas åligga dot mare viten för försummelsen af aflemnsndetför sakt: öreslängder eller andra för den allmänsa uppbördsredogörelsen erforderliga handlingar, hvilka icke lig: ga inom lagskipningens område, utan böra till ad ministratiooen Tal. slutade med det yttrande, att.dei varit. bättre om motionären riktat sitt. klander mo; det. rättsvidriga stsdgarde i instruktionen för vårt koliegier att de ega att inför. proiokollet utdela skra: por ät underordnade tjenstemän, utan att dessa egå rätt att deröfver anföra klagomål. Lendshöfdingen grefve Mörner, Carl, hade i sauLiog icke kuonat föreställa sig, att en iostruktion. mfärdad sf Kongl. M:t för dess befallningsbafvande. skulle blifva föremål för rikets. ständers pröfnicg men grefven vore också fullt öfvertygad, att vid motiozens granskning ekonomiutskottet icke :kulle finna skäligt att föreslå någon framsiällning om är dring i.insruktiooen. En ny sådan vore till följ dat förändrade tidsförhållanden högligen af bebofvet pikallad. Lika litet som de föregående talarne kunde grefven finna någon våda att till landshöfdingarv: öfserlemna den klandrade suspensionsrätten; grefyer vore öfsertygad att en landshöfding icke, utan grun: dad anledning, vidtoge en åtgärd, som kunde föror: saka honom olägevhet och ansvar. Under den tic af 30 år grefven varit landshöfding hade han ickt vid något enda tillfälle varit. i tvist med sina när mäste biträden, än mindre hade suspensicn ifråga kommit, ehuru under. denna tidrymd landssekreterartjensten sonehafis af fyra särskilta personer. Tala ren fann således den ifrågavarande maktutvidgninogen nödvändig för at befordra ordning och skyndsamhet. Men, slutade grefsen, det gioge en, frihets anda genom tiden, som icke tål tvånget af någo: styrelse och icke älskar andra band än dem mar förfärdigar sjelf. (Forts. följer.)