skalle äfven upphöra med sin rörelse, eHer åtmi stone minska tillverkningen och afvakta en följanc mb då: det blefve dem möjligt att arbeta me ördel. Huru förderflig en sådan belägenhet blefve få handteringen i allmänhet, det är icke svårt att inse och. att äfven stadens invånare kunde komma a derpå betydligt -bda, det är icke svårare aut fat:s Den rättighet, 1847 års kungörelse tillägger bagar att sjeifve uppgöra sina försäljnjogspris, blifver a föga värde, em dermed icke följer rättighet att för ändra dem, just när omständigheterna föranleda är dring. Att detta ieke sker utan giltig anledning derför är den fria taflan en borgen. En sak är sö ker: om bagaren skall på förhand för en längre ti bestämma sina pris, så nödgas han ovilkorligen, fö säkerhets skull, hellre bestämma dem öfver än unde Priset för ögonblicket. Att skyldigheten, att tillhandahålla alla de i de: gamla brödtaxan utsatta brödsorter må upphöra, ä det enda af Öfverståthållareembetets förslag, hvarut bagarne instämmå; deremot protestera de mot de nya förslaget, attdeskulle hålla allmänheten tillhands alla de sorter, som till daglig förbrukningi allmänhet begag nas. Deras skäl för denna protest äro desamma som tala för arbetets fördelning i alla grenar af in. dustrien; dö anse, att så väl allmänheten som de sjelfva samt brödets beskaffenhet och pris skulle kom. ma att lida på en sådan lagstadgad mångslöjd. Den föreslagna skyldigheten att utsätta prisen ef ter vigt för alla sorter, som stycketals försäljas, tyckes, vid första påseende, vara oskadlig nog; men deruti kan ligga betydlig anledning till chikan och förlust. Om bagaren bestämmer, att t. ex. ett s. k. franskt bröd, en dubbel skorpa o. s. v. skall innehålla så eller så stor vigt, så kan han dock alldrig ansvara för, att hvarje sådant bröd innehåller precist den vigten; somliga blifva något under, andra något öfver. Om vigt verkligen måste bestämmas å det stycketals försålda brödet, så borde profvet således åtminstone icke tagas af så obetydliga qvantiteter, som ett fjerdedels skålpund. Den enda säkra och verkställbara kontrollen, att det styckevis försålda brödet icke är oskäligen för litet, ligger likväl uti den obegränsade konkurrensen. Om allmänheten tycker sig hos en bagare för sina penningar få obilligt ringa af den sortens bröd, så går hon till en annan o. s. v., tills en träffas, som lemnar jemförelsevis tillräcklig valuta. Skulle då så illa vara, att ingen bland de burskapsegande bagarne tycktes det göra, så är ju vägen öppen till hela mängden af andra brödförsäljare, hvilka visst ieke lära underlåta att draga fördel af de burskapsegandes oklokhet och öfvertaga en försäljning, som desse af illa beräknad snikerhet visa ifrån sig. Befunnes då, att ej heller någon af de icke burskapsegande hade lust att gifva större valuta, så tyckes detta vara ett tämmeligen tillfredsställande bevis, att prisnedsättning ieke kan ske utan förlust. Att stadens bagare icke hysa någon motvilja mot vägning, synes deraf, att åtskilliga brödsorter, som af ålder i allmänhet sålts styekevis, såsom skorpor kringlor 0. s. v., numera hos de flesta säljas efter vigt, om köparen så åstundar och tager en qvantitet något öfverstigande ett par skillingar i värde. Detta. sker utan tvång, emedan bagaren verkligen finner sin räkning dervid, och ingen omtänksam bagare skall, utan all föreskrift, underlåta att bestämma en vigt på sitt bröd, för att derefter försälja, så snart en så pass qvantitet begäres, att det är möjligt, utan bråk och uppehåll vid en brådskande försäljning. Men det är tvånget dertill under alla förhållanden, om bagarne anse för ett obilligt onus och endast tt tillfälle till ehikan — ett så mycket obilligare mus, som det icke vore ämnadt att äfven hvila på undra, hvilka drifva samma näring med fullt ut lika ättigheter. Då yrket är en fri näring, anse sig baarne berättigade att inom densamma röra sig fritt ch yrka att öfverståthållareembetets ifrågavarande örslag icke måtte vinna bifall, utom så vidt detinehåller, att föreskriften om tillhandahållande af de rödsorter, hvilka finnas uppräknade i de före 1847 ällande taxor, må npphåfvas. SEEN ET