Om ett par7af hufvodstadens monumentala märkvärdigheter. Färdades man förr på landet och varseblef en större isolerad bygnad med en derbredvid fristående stolpe, med vidhängande jernring, kunde man vara säker på att man såg framför sig ortens tingsställe. Denna stolpe utgjorde nemligen för dessa rättvisans tempel ett oskiljaktigt bihang, en i ordets fulla bemärkelse stående skylt, och benämdes allmänneligen — spöpålen. Huruvida anblicken af dessa, den borgerliga ärans gränsvårdar, kunnat vara särdeles helsosam för personer med en naturlig fallenhet för förvexlingen af begreppen mitt och ditt, lemnas derhän; men det vissa är att den var högst pinsam för hvarje annan betraktare. Också hade knapt Kongl. Maj:ts förordning om spöstraffets afskaffande för ett par år sedan hudnit blifva känd, förr än man skyndade att bortskaffa dessa vedervärdiga minnesmärken af forntidens barbariska lagskipning. Man kan nu färdas hela landet öfver, utan att störas af den vidriga anblicken af dylika f. d. tortyrredskap. Blott på ett enda ställe har detsamma blifvit bibehållet, och detta ställe är sjelfva — Stockholm, den svenska bildningens, smakens och förfiningens brännpunkt. Ännu i dag, således på tredje året efter sedan den upphörde att begagnas, reser sig spöpålen i all sin ruskiga prakt på en af hufvudstadens öppna platser, Träsktorget, som dock numera ej kan anses för ett skymundan, sedan den nya körvägen ifrån Roslagstull leder der förbi. Den står der ännu i dag, en verklig ärestod åt den myndighet, som hafver sig uppdragen uppsigten öfver stadens offentliga bygnader och platser. Det tyckes dock som denna myndighet dragit försorg om så många monumentala intyg på sin verksamhet och icke-verksamhet, att den kunnat vara denna förutan. Icke heller kan denna omhuldan af bemälta påle härröra af någon förkärlek för fornminnen, ty i så falt hade den kunnat, för bättre bevarande skull, förflyttas till vederbörandes arkiv, likasom dess fordaa granne kopparmatte,, som sedan flera år tillbaka fått transport till riksarkivet. Okunnighet om. dess tillvaro kan ej förebäras, då den sedan åratal dagligen åskådats af hundratals menniskor. Det måste således vara en ytterlig liknöjdhet för det anständiga som på en offentlig plats vållat bibehållandet af en så vederstygglig attribut af ett straff, som för längesedan är, till civilisationens heder, för alltid afskaffadt. Det tyckes dock nuntera kunna vara tid på att denna liknöjdhet försvinner, och det är derföre vi i den allmänna hyfsningens och vettets namn uppmana vederbörande att låta borttaga denna ohyggliga påminnelse om brott och barbari. Den utgör dessutom för närvarande med sin fotställning en samlingsplats för det i Träsktorgets kojor uppväxande yngre slägtets lekar. På en sådan minnesrik arena gro visserligen icke det skönas, sannas och godas frön i barnasinnet, och endast derföre borde den undanrödjas. Öoskligt vore äfven, om vid ifrågävarande straffattributs bortskaffande äfven dess nära granne, skampålen, kunde få göra sällskap. Lagen kräfver beklagligen visst ännu dennes tillvaro, dock ingalunda på en öppen plats, utan kunna vederbörande gerna forsla densamma undan till något aflägsnare ställe, med mindre de äro af samma åsigter som bonden, hvilken under utrop af det går väl icke heller så an att taga alla sakramenten ifrån oss! vid en biskopsvisitation anklagade sin pastor för det denne låtit kasta gapestocken ut på kyrkogården och flytta pliktpallen ur koret ned i vapenhuset. Ännu något, som länder hufvudstaden till vanära, är bibehållandet af den utanför Skanstull belägna afrättsplatsens stenbygnad, som der ännu så vederstyggligt blickar genom träden emot den till eller från Stockholm vägfärdande. Något hängningsstraff lärer väl aldrig mera här komma att exeqveras, och, om så olyckligt vore, ejisådan stor skala, att nämda bygnad behöfde dertill användas. Dessa bygnader — muren med de trenne sammanbundna pelarne — tilkhöra äfven ett tidehvarf, då man ansåg nödigt, för bro:tens hämmande, hafva straftens symboler städse stälda under ögonen. Man ser dem derföre afbildade på nästan hvarenda vy af städer ifrån femton och sextonbundratalen. Men nu? Den stigande civilisationen har öfverallt bortröjt dessa ohyggliga vittnen om den menskliga naturens förderf. Intet spår fiones mera af dem i det bildade Europa; endasf Sverges hufvudstad har omsorgsfullt bevarat sin stenga!ge. Månne det då icke kunde vara tid att vi nu borttoge denna, eller skola vi i vår ordning lemna den i lika fullfärdigt skick åt våra barn? Sannerligen skola de icke med -blygd emottaga et: sådant fideikommiss, och på oss tillämpa fabeln om bönderna, som skulle hänga den fångne räfven, men, då galgerf var färdig, funno den så vacker, att de beslöto bevara den åt sig sjelfva och sina efterkommande. Vi tillförse oss likvät att vederbörande bespara sig sjelfve detta åtlöje och bespara oss obehaget att ytterligare behöfva omnämna här framstäida, vedervärdiga ämnen. A. (Insändt.)