tas. Ty nationens egen sjelfständiga verksamhet ä oeh förblir den säkraste borgen för framgången a de företag, som skola grundlägga dess framtid. Er sådan sjelfverksamhet förutsätter dock som sitt vilko1 krr friheten att tänka, tala och handla. I en artikel om frihet och moncpol yttras följande, som i visga delar kan ha sin tillämplighet äfven hos oss, der icke få finnas, som anse tillräckligt kunna göras för nationens framåtskridande genom åtskilliga materiella förbättringar, under det man alldeles lemnar ur sigte den politiska utvecklingen: Ingenting är allmännare i vår tid, än att ifra emot monopolernas rätt. Det kan nu redan anses höra till den goda tonen i verlden, att hålla tal om deras otidsenlighet, skadliga inflytande och i allo orättmätiga existens. Ja äfven hos oss, i vårt kära fädernesland, der man hvarken är särdeles bråd med att instämma i dagens rop, eller synnerligen oförsynt i sina angrepp emot det beståendes fästen, ha i senaste tider märkeliga tecken försports i detta hänseende. Man får höra vissa röster, de der annars icke pläga förråda något inflytande af en destruktiv anda; högljudt fara ut emot monopolet i alla dess former, och förkunna friheten; den fullkomliga, oinskränkta friheten som den menskliga sammanlefnadens, samhällets enda tillfredsställande princip. Anmärkom dock härvid, att det rätteligen endast varit fråga om frihetsprincipen och de deremot stridande monopolerna på näringarnes och handelns ekonomiska områden. Ifrån att opåtalt ha brutit stafven öfver det bestå ende uti skråvåsendet och handtverkeriernas organisation ha den allmänna opinionens organer och andra offentligen höjda röste: gått ända derhän i kritisk djerfhet, att de förklarat alla industriella privilegier och förmåner, lån, premier, skyddstullar, införselförbud m. m., vidare alla yttre och inre händelsinskfänkningar och uteslutande rättigheter för icke allenast onyttiga, utan direkt skadliga och dessutom ännu orättvisa inrättningar. Den absoluta handelsoch industrifriheten har blifvit proklamerad som framtidens prineip, som den princip, hvilken äfven öfver oss skall utströ alla samtidens kulturskatter. Emot den industriella frihetsprincipens företräde framför monopolsystemet äro vi icke sinnade att göra några inkast. Men vi skulle önska fråga dem, hvilka nu så frimodigt uppträda som förfäktare af näringsfriheten, af jemlikheten i rättigheter på industriens och handelns områden, — derigenom, enligt hvad de tro, dokumenterande sig som den allmänna frihetens och framskridandets rätta sakförare, — om de verkligen anse allting vara gjordt med de af dem förkastade monopolernas upphäfvande. Vi vilja icke tala om: de -privilegif, -hvilka de, sin starka frihetsifver till trots, låta orubbade: qvarstå uti samhällsordningen, privilegier, hvilka dock äro lika föråldrade och på sitt håll verka lika deprimerande som de industriella monopolerna. Vi tala icke derom, ty den helgd, Hvari de lemnmas, är mera en qvantitativ, än en qvalitativ brist hos kritiken. Men vi fråga denba kritik, huru den föreställer sig tillgången vid industrioch handelsfrihetens hastiga och underbara verkningar hos ett folk, hvars jordbruk genom naturliga och sociala förhållandens förenade nedtryckande inverkan hindras ifrån sin uppkomst, och således äfven är urståndsatt att åt handeln och industrien lemna den oumbärliga näringen — hos ett folk, hvars allmänna undervisningsväsende är af den beskaffenhet, att upplysning och vetande, kunskap och förstånd om menniskoandens segrar öfver sig sjelf och naturen, djupare tankar och högre åsigter om tingen föfver hufvud ej vinna någon allmännare spridning, utan massan lemnas i sitt sedan sekler fortvarande tillstånd, — hos ett folk slutligen, hvars inre sjelfständiga kraft icke haft tillfälle att utveckla sig, som ieke blifvit uppfostradt till fri och oberoende handling, och som i följd af åtskilliga så inre som yttre förhållanden bar vant sig att vänta allt nytt ofvanefter, ifrån sina allting ombesörjande vårdares sida. Skall den industriella friheten något verka, skall den icke förblifva en tom fras, så bör folket komma i tillfälle att verkligen begagna sig af den. Men detta kan icke ske, om ej de här antydda förhållandeha undanrödjas, om icke undervisningen, såväl den allmänna som den reala folkundervisningen, i enlighet med det rättas fordringar organiseras, och om icke framför allt annat genom tillstädjandet af en tidsenlig fri utveckling på samhällslifvets område den enskilda individualiteten erbåller ett tillräckligt spelrum för sin verksamhet, så att den obehindradt kan arbeta sig sjelf fram till personlig sjelfständighet och kraft att på egen hand någonting vilja, verka och åstadkomma. Sker icke detta, så: kommer, all till namnet herrskande industrioch handelsfrihet till rots, ingen förkofran på näringarnes område att upoenbara sig, ingen obunden, konkurrerande öfvergång från den ena sysselsättningen till den andra att ega um, ingen skapande verksamhet, ingen fri rörlighet att finnas, utan det nu rådande kastväsendet att fortolanta sig ifrån slägte till slägte och monopolet i sjelfva rerket att förblifva det utmärkande, det karakteritiska uti samhällets seder och lefnadsvanor och det sociala lifvet i allmänhet. — VV vv