förvaltningsärenden samt om det olika psätte att stiftavoch tillämpade till; hvsrtdera,. sla Tzet hörande föreskrifter. Denna del ef af handlingen, som föranledta af ett yttrande inod borgareståndet till stöd för besvärsmålens af söndring till regeringsrätten, att egskipning ej borde vara med lagstiftning i Te eringö ärenden hos konungen förenad, är likvälicke afslutad. Sedan författaren bär sökt ippdraga grän sen. emellan egentliga lagfrågor å ena sam starsförveltningsmål å den andra sidan, fäste ban sig väsentligen dervid, att svenska folke önskar att konungen må åtminstöne ega räl att personligen deltaga äfven i lagskipningen. hvartill författaren slutar bland annat deraf stt konungen enligt grundlagen eger tveane röster. i högsta domstolen och att förslaget om upphörande af denna konungens doms rätt blifvit vid tvenne riksdagar efter år 1809 sf rikets ständer ogilladt. Såsom det märk. ligaste af hvad. för öfrigt bör förekommer, anteckna vi författarens ogillande af könungens envälde uti den så kallade ekonomiska sgstiftningen och hans yrkande, att äfven denna lagstiftning borde vara delsd emellan regering och folk. Af en sådan äfven den ekonomiska lagetiftningens delning mellan regering och folk följer likväl ingalunde, enligt författarens tanka. att dithörande författningars tillämpning i högstå instans eller besvärsmålens afgörande borde ske af någon från konungamakten afsöndrad myndighet. : Äfven i Norge, anmärker han, sker denna tillämpning. genom regeringen, i hvilken konungen under gin närvaro är allena 2fgörande, alldeles så, som hos oss. Endast då, när konungen är frånvarande i Sverge, afgöras sådana tvister i statsförvaltningsärenden, hvilka. motsvara de hos oss s. k. besvärsmålen, af regeringen i Kristiania, alldeles så som det tillgår med dylika mål hos regeringen i Stockholm under konungens vistande i Norge. Förållandet är i begge de förenade rikena : formelt lika. Orsaken, hvarföre konungen af dem mera. besväras i Sverge än i Norge, är den, att de uti det större riket äro flera och att konungen plägar vistas der mera, än i det andra riket, Författaren eller, såsom han sjelf kallar sig, anmärkaren öfvergår sedermera till den sgentliga granskningen af förslaget, hvarvid han betraktar ämnet under fyra hufvudsakiiga synpunkter, nemligen: 1:0 Konungens, 2:0 Statsrådets, och 3:o:den blifvande KRegeringsrättensyställning inom vårt samhälle, samt slutligen 4:0o sättet att annorlunda åstadkomma den åsyftade förbättringen, sökande visa, att förslaget är sjelfstridigt i formelt hänseende, oriktigt och skadligt i sak, stridande mot allmänna tänkesättet .och med allt detta onödigt. Vi skola i utdrag anföra det väsentligaste af hvad: författaren yttrar rörande hvardera af de tre första synpunkterna, för att till slut fullständigt meddela hans eget förslag. 1:0 Konungen. Så länge konungen är enväldig i den ekonomiska lagstiftningen, anmärker författarev, måste de dithörande besvärsmålens afgörande tillhöra regeringen, eller ock alldeles öfverlåtas till någon annan myndighet. Det deltagande i dessa mål, hvilket 21 R. F. i det hvilande förslaget. tillerkänner kooungen, innebär för mycken motsägelse, för att funna antagas eller bestå. : Om konungen, i fråga om någon af honom utfärdad författnings rätta tolkaing, förgäfves söker i regeringsrätten göra sin menibg gällande, utan regeringsråden påbörda honom någon annan, så är det redan en löjlighet, att han icke skulle sjelf veta bättre än andra, hvad han med sin föreskrift åsyftat. Men om han emellertid blifvit i regeringsrätten öfverröstad, så vore det ingenting, som hindrade bonora, att genast uppträda i statsrådet och genom författning förklara, att hansi regeringsrätten underkända mening dädanefter skulle iända till allmän efterrättelse. Man kunde då för samma dag få 2:ne i konungens bamn utfärdade baslut, stridande mot hvarandra, af hvilka det ena, gifvet för en enda händelse, förklarade saken efter de fleste domrarnes mening: men det andra, gifret för alla dylika dädanefter förekommande händelser, meddelade ett annat ordaförstånd, öfverensstärmmande med lagstiftarens mening. Det är ock besynnerligt, att när grundlagens första stiftare varit så måna om konungens deltzgande i förklaringar öfver allmänna lagep, der han med rikets ständer delar uppgörandet, att frågor om dylika förklaringar skola -hos -honom anmälas, -samt hans röster inhämtas och beräknas, ävskönt han icke i högsta domstolens öfverläggningar derom deltagit, si bar 1854 års -konstitutionsutskott alldeles utestängt honom från deltagande med regeringsråden i de förklaringar, som underordnade myndigheter skulle kxunna komma att i statsförvaltninogsmål. begära, hädanefter lika väl som hittills, och sådant mycket oftare än i lagfrågor. Utskottet har förmodligen icke gjort det med fit, utan af brist på omtanka; sy att konungens mening bör i dessa mål snarare ;ohämtas än i allmänna lagfrågor, följer af de förras beskaffenhet. . . ; Besvärsmålens afsönådring till regeringsrätten inskränker konuvgens makt och skadar hans undersåtarg, emedan den inskränker hans förmåga att i hvarje särskilt fall, der författningarnes otydlighet eller ofullständighet eller embetsmyndigheters missvag eller fel vållat en oriktig, mot ändamålet stridande tillämpning, vidtaga den rättelse, som vederbör ....; Hvilkendera, konungen eller regeringsrätten, som skulle i statsförvaltningsmål besvara förfrågningar om författningarnes rätta mening, säger grundlagsförslaget icke, ehuru det ligger i sakens natur, att de i dylika ärenden: oftare behöfvas än i lagfrågor. Vore det regeringsrätten, så blefve han, emedan konucgens deltagande icke är honom förbehållet hör han-ej,örstillstädes, mäktigare i.detta hänseendeän högsta domstolen är i fråga om allmän lag, hvilket förmodligen icke varit meningen! Skulla Gylikaförfrågniögar. fortfarahde iogå till konuögen:i statsrådet, så skulle ban svårligen känna med nög omtanka och sakkännedom besvara dem, med mindre-han, senom ständigt deltagande i regeringsrättensarbete, egt tillfälle att se, huru de i sin helhet verkade samt följaktligen borde, för att uppfylla: ändamålet, rätteligen tillämpas. Skulle konungen alltid öfyervara besvärsmålens föredragning i regeringsrätten, så kunde han -lika väl göra det i statsrådet... Gör han ingendera delen, så förlorar -han kännedomen om författningens brister och fördelar, samt säknar öfver -hvilken åtbördens behag minst utöfvar I