STOCKHOLM, den 27 Dee. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) ; Paris den 16 Dec. Man påstår nu, att England med Österriker uttryckliga eller tysta bifall börjar göra svårigheter i afseende på den nya konferensen i Par. Jag tror det. Men några personer sluta häraf, eller säga, att man häraf kan sluta att denna konfe:ens ej skall komma ati ega rum. Detta tror jag icke. Det blir enligt min taöke en nödvändig följd afsbändelserna, att England och Österrike skola samtycka till konferensens sammanträdande; men då förstnärade makt vill inom densamma pbereda framgång åt sin mening, så diskuterar den frågan om dess sammansättning, söker noga bestämma dess kompetens, hvilken den visar ej böra sträcka sig ända till en revision af fredstraktaten, utan endast bestå i att tolka och tillämpa deusamraa, och häruti har England enligt min ågigt rätt, Irvilka dess öfriga ssyften än må vara. Detta synes mig vara .tätta förhållandet. f Wohura. frågan om konferensen ej af någon kar betraktas såsom en sekundär fråga, så intager dock för ögonblicket Neufehatel-affären främnta: rummet. Sistna Mmde fråga tyckes ej vilja erhålla någon fredlig lösning. Man kan numera ej tvifla på att ju Prrusseng beslut härntinnan, ehuru det ännu ej erhållit någon officiel bekräftelse, i detta ö, sonblick är detsammir som tidningarne uppgif vit. Konungen af Preussen har sålunda tillkän Ragifvit eller kommi2r att för kabinetterna til. Bännagifva, det han, till följd af förbundsrådets vägran att friggifva de rojalistiska fångarne, anser sig löst från sina förbindelser till londonkonfvere nsen. san at-att han, ehuru färdig att genom en eller flere makters bemedling emottaga propositioner af Schweiz, likväl i afseende på Neufchavel, och sedan underhandlingarnes väg förgäfves. blifvit beträdd, hädanefter ej vill rådfråga nnat än sin rätt och sin värdighet, och med frillt oberoende: emot; edsförbundet vida de åtgärder han kan finna lämpliga. Detta tillkännagifvande i afseende på ett land, hvars: neutralitet och oberoende äro de jure och de fatto fästade vid det europeiska stafsysiemet, är visserligen en ganska allvarsam sak, enär man ej kan vid deaf konungen af Preussen antydda åtgärder fästa annan betydelse än en militärisk, och då Schweiz har både vilja och förmåga att försvara sig, så kan häraf ett krig. uppkomma just på en af de nkter, der alla äro intresserade uti att ett sådant. ej. må utbryta, och hvilka af ingen be.herskas. Frankrike isynnerhet skulle ej kunonar låta ett krig utbryta på denna punkt, utan att dervid intaga en beväpnad ställning, och hva rthän skulle väl sådant leda? I lyekligaste fall att låta hela Europa i vapen åskåda de båda kämpandes strid, en belägenhet lika förknipp ad med vådor som med kostnader. Jag föresti iller mig att dessa vigtiga sidor af frågan till någon del ingå i den resa till Paris, som den presumtive arfyvingen. till Preussens krona företagit. Härmed må nu vara huru som helst, så förvånar det mig icke, att Preussens tillkö.nnagifvande betraktas såsom någonting gansixa allvarsamt, och att de af våra tidningar, som hittills varit mest benägna att tro på en fredlig lösning af denna fråga, nu börja derå m hysa betänkliga tvifvelsmål. För mir: del kan jag ännu ej dela dessa farhågor. : Jag har — vare det sagdt med all skyldig ödi ojukhet — min egen mening om denna Neuå sbåteltvist, en mening, som mä hända hyses, af ganska få. Man har, som jag tror, vid upptattningen a? de förhållanden den framkallar, ej fullt tagit i betraktande det po litiska missljua,. som förorsaiat densamma. Denna tvist är en af dessa slags processer, der rätten ligger på båda sidor; å J02. sidan i kraft af ordalydelsen, å andra sidan t kraft af fakta, här skrifven på papperet, der I0skrifven i sjelfva jorden. Häraf följer, ac! man om de båda parterna kan säga, och med ännu större skäl, detsamma som Henrik IV sade om de båda advokaterna, dem han åhört: De ha rätt båda två,. Ifrågavarande båda parter ha äfvenledes rätt såväl i teorien som på grund af de handlingar, hvaruppå de stödja sina anspråk. Sålunda finner jag konungen af Preussen fullt logisk i sin fordran ora frigifvande af de rojalister, som blottstält sig genom sin trohst emot hans suveränitet. Uppriktigt kagdt, kunde han väl handla annorlunda? Men jag finner förbundsrådet ej mindre logiskt i dess framhärdande uti att viljs fälla dessa rojalister, ty att icke vilja fälla dem, hade varit detsamma zom att erkänna det Schweiz ej vore deras auverän, eller med andra ord, att den sanskyldige suveränen vore konungen af Preussen. Nu är klart att i en tvist, der den ena af parterna sjelf erkänner, att saken må bli föremål för underhandling, kan han ej af den andra parten fordra, att denne skall på förhand erkänna den rätt, som emot honom sjelf åberopas. Då nu konungen af Preussen har rätt i sitt påstående, likasom förbundsrådet i sin vägran, och londonkonferensen för konunger af Preussen utstaket ett handlingssätt, hvilket misslyckats, så synes mig denne monark ej ha kunnat göra annat än hvad han nu i sjelfva verket gör, nemligen att säga till makterna: I bafven erkänt min rätt, I hafven för mig -utstakat ett sätt att göra den gällande. Detta bar ej lyckats. Jag har nu rätt att återtaga mitt oberoende, och jag återtäger detsamma. Hvad kan han väl säga annat? Den situation, som gifvit anledning till dessa handlingar är olosisk. abnorm i högsta grad, men handlin