STOCKHOLM, den 27 Dee.
Utrikes korrespondens.
(Från Aftonbladets korrespondent.)
; Paris den 16 Dec.
Man påstår nu, att England med Österri-
ker uttryckliga eller tysta bifall börjar göra
svårigheter i afseende på den nya konferensen
i Par. Jag tror det. Men några personer
sluta häraf, eller säga, att man häraf kan
sluta att denna konfe:ens ej skall komma ati
ega rum. Detta tror jag icke. Det blir en-
ligt min taöke en nödvändig följd afsbän-
delserna, att England och Österrike skola sam-
tycka till konferensens sammanträdande; men
då förstnärade makt vill inom densamma pbe-
reda framgång åt sin mening, så diskuterar
den frågan om dess sammansättning, söker
noga bestämma dess kompetens, hvilken den
visar ej böra sträcka sig ända till en revision
af fredstraktaten, utan endast bestå i att tolka
och tillämpa deusamraa, och häruti har Eng-
land enligt min ågigt rätt, Irvilka dess öfriga
ssyften än må vara. Detta synes mig vara
.tätta förhållandet.
f Wohura. frågan om konferensen ej af någon
kar betraktas såsom en sekundär fråga, så in-
tager dock för ögonblicket Neufehatel-affären
främnta: rummet. - Sistna Mmde fråga tyckes ej
vilja erhålla någon fredlig lösning. Man kan
numera ej tvifla på att ju Prrusseng beslut
härntinnan, ehuru det ännu ej erhållit någon
officiel bekräftelse, i detta ö, sonblick är det-
sammir som tidningarne uppgif vit. Konungen
af Preussen har sålunda tillkän Ragifvit eller
kommi2r att för kabinetterna til. Bännagifva,
det han, till följd af förbundsrådets vägran att
friggifva de rojalistiska fångarne, anser sig löst
från sina förbindelser till londonkonfvere nsen.
san at-att han, ehuru färdig att genom en el-
ler flere makters bemedling emottaga propo-
sitioner af Schweiz, likväl i afseende på Neuf-
chavel, och sedan underhandlingarnes väg för-
gäfves. blifvit beträdd, hädanefter ej vill råd-
fråga nnat än sin rätt och sin värdighet, och
med frillt oberoende: emot; edsförbundet vid-
a de åtgärder han kan finna lämpliga.
Detta tillkännagifvande i afseende på ett land,
hvars: neutralitet och oberoende äro de jure och
de fatto fästade vid det europeiska stafsysie-
met, är visserligen en ganska allvarsam sak,
enär man ej kan vid deaf konungen af Preus-
sen antydda åtgärder fästa annan betydelse
än en militärisk, och då Schweiz har både
- vilja och förmåga att försvara sig, så kan
häraf ett krig. uppkomma just på en af de
nkter, der alla äro intresserade uti att ett
sådant. ej. må utbryta, och hvilka af ingen be-
.herskas. Frankrike isynnerhet skulle ej kuno-
nar låta ett krig utbryta på denna punkt, utan
att dervid intaga en beväpnad ställning, och
hva rthän skulle väl sådant leda? I lyekligaste
fall att låta hela Europa i vapen åskåda de
båda kämpandes strid, en belägenhet lika för-
knipp ad med vådor som med kostnader. Jag
föresti iller mig att dessa vigtiga sidor af frå-
gan till någon del ingå i den resa till Paris,
som den presumtive arfyvingen. till Preussens
krona företagit. Härmed må nu vara huru
som helst, så förvånar det mig icke, att Preus-
sens tillkö.nnagifvande betraktas såsom någon-
ting gansixa allvarsamt, och att de af våra
tidningar, som hittills varit mest benägna att
tro på en fredlig lösning af denna fråga, nu
börja derå m hysa betänkliga tvifvelsmål.
För mir: del kan jag ännu ej dela dessa
farhågor. : Jag har — vare det sagdt med all
skyldig ödi ojukhet — min egen mening om
denna Neuå sbåteltvist, en mening, som mä
hända hyses, af ganska få. Man har, som jag
tror, vid upptattningen a? de förhållanden den
framkallar, ej fullt tagit i betraktande det po
litiska missljua,. som förorsaiat densamma.
Denna tvist är en af dessa slags processer,
der rätten ligger på båda sidor; å J02. sidan
i kraft af ordalydelsen, å andra sidan t kraft
af fakta, här skrifven på papperet, der I0-
skrifven i sjelfva jorden. Häraf följer, ac!
man om de båda parterna kan säga, och med
ännu större skäl, detsamma som Henrik IV
sade om de båda advokaterna, dem han åhört:
De ha rätt båda två,. Ifrågavarande båda
parter ha äfvenledes rätt såväl i teorien som
på grund af de handlingar, hvaruppå de stödja
sina anspråk. Sålunda finner jag konungen
af Preussen fullt logisk i sin fordran ora fri-
gifvande af de rojalister, som blottstält sig
genom sin trohst emot hans suveränitet. Upp-
riktigt kagdt, kunde han väl handla annor-
lunda? Men jag finner förbundsrådet ej min-
dre logiskt i dess framhärdande uti att viljs
fälla dessa rojalister, ty att icke vilja fälla
dem, hade varit detsamma zom att erkänna
det Schweiz ej vore deras auverän, eller
med andra ord, att den sanskyldige suverä-
nen vore konungen af Preussen. Nu är klart
att i en tvist, der den ena af parterna sjelf
erkänner, att saken må bli föremål för un-
derhandling, kan han ej af den andra parten
fordra, att denne skall på förhand erkänna
den rätt, som emot honom sjelf åberopas. Då
nu konungen af Preussen har rätt i sitt på-
stående, likasom förbundsrådet i sin vägran,
och londonkonferensen för konunger af Preus-
sen utstaket ett handlingssätt, hvilket miss-
lyckats, så synes mig denne monark ej ha
kunnat göra annat än hvad han nu i sjelfva
verket gör, nemligen att säga till makterna:
I bafven erkänt min rätt, I hafven för mig
-utstakat ett sätt att göra den gällande. Detta
bar ej lyckats. Jag har nu rätt att återtaga
mitt oberoende, och jag återtäger detsamma.
Hvad kan han väl säga annat? Den situation,
som gifvit anledning till dessa handlingar är
olosisk. abnorm i högsta grad, men handlin-