oe — Bref från Danmark. Köpenhamn den 12 December, Affärerna tyckas för ögonblicket befinna si härstädes i ett slags stagnation. Man har bi höft de sista veckorna på sig till att smäl de tyska noterna och att fundera på saker För öfrigt vet jag icke om man ännu funde rat ut, men att ministåren åtminstone ick definitift beslutat sig för något ultimatum, tro jag mig ega skäl att antaga. Hr Scheel som saken väl eljest närmast angår, har, son ni vet, gifvit för några veckor alltsammans helt enkelt på båten och begagnat tillfälle att — göra ett besök i sitt landtdrosti Pinne berg, der han uppträdt som bepansrad folk talare och med ett äkta ä peltyskt storskräf leri ganska grundligt komprometterat hr ge heimestatsministern von Scheelen. Hvad hani kolleger under tiden möjligen kunnat påhitt för nödfallsutvägar att utjemna den stora frå gan mellan de tyska stormakterna och Dan mark, kan i det hela taget vara likgiltigt nog enär sjelfva saken är af den natur, att den : realiteten ingalunda förändras genom en elle annan veckas uppskof. Liqviden mellan Tysk. land och den danska helstaten måste upp: göras på ett eller annat sätt, och respittiden kan i hvad fall som helst numera icke blifva så fasligt lång. Mångens förhoppningar fästa sig nu här vid de nya pariserkonferenserna, der all verldens oafgjorda frågor förmenas skola upptagas till allmännelig diskussion. — Att den lansk-tyska dervid skall förekomma, är något som man åtminstone härstädes en gång för alla fått i sitt hufvud; och osannolikt ställer det sig visserligen icke. Hvad jag tror mig med säkerhet känna, är. att såfftamt dessa konferenser kommit att ega-rum för ett par månader sedan, hade det utan tvifvel åtminstone från franska sidan blifvit gifvet anledning till den danska frågans upptagande på Programmet. Men bärmed är man i alla fall Just icke, vidare kommen, Det. beror i främsta rummet. på hvilken utsträckning man på konferenserna vill gifva åt: denna frågas behandling, samt, när allt kommer omkring, hvad resultat som här kan ha mesta chancen för sig. Ämnar man endast till debatterande upptaga de närmast föreliggande tvisteämnena mellan tyskaförbundet och den danska helståten — för att måhända söka genom koncessioner å ömse sidor åstadkomma ännu ett nytt arrangement för ögonblicket — eller är man beredd på att gå vidare och. föranleda en radikal efterräkning med sjelfva den danska successionsordningen af den 31 Juli 1853, helstatens innersta vitalmoment? — Så länge härom intet är kändt och visst, torde det framgent få anses för en riktigare politik att arbeta på egen band, för Big sjelf och på oafhängig botten, än att gladlynt öfverlemna sig åt förutsättningar, hvilka ännu åtminstone tyckas sväfva så tämmeligen ins Blaue hinein. Nyheten om amiral Virgins beskickning till danska hofvet bar på sätt och vis här mottagits med ännu mera odelad tillfredsställelse, än den om de nya pariserkonferenserna, inom de kretsar, der man öfverhufvud taget tänker på Danmarks framtid och har ett nägorlunda öppet öga för hela den närvarande siuationen. Man har i sjelfva verket länge här beklagat, att man från svensk offciel sida tycktes i denna kritiska tidpunkt nöja sig med att följa de danska affärerna på ett tämmeligen indirekt sätt och endast på lingväga häll; man gör sig nu den förhoppning, att det nya svenska extraordinära sändebudet, som eger etc namn för att vara en diplomat med erfarenhet, blick och hållning, skall bär lyckas Vinna mycken förspild tid igen och ställa mänga ting på en redigare fot. Att han å! andra sidan icke med samma känslor af belåi tenhet skall helsas inom de reunioner i bufvudi staden, der de nyligen med sina danska ordnar I ker behängde otrogne gliäcksburgske prinj sarne-i.den sista veckan utgjort dagens lejon, it ganska naturligt, men betyder icke synHH nerligt i fråga om den större politizxen, och : mas förde dessutom få antaga att hr Virgin V är för sin del på förhand tillräckligt beredd: derpå. ls Ni bar sett, att inom Skandinaviska säll-)skapet härstädes fräga blifvit väckt om en upplösning. Ni skall icke missförstå d-:nna i lömarche ; saken är den, att man i de sista l. iderna endast blifvit allt mer och mer öfver; ygsd om att det slags: verksamhet, sällskavet hittills utöfvat (genom föredrag, utgifjande af svenska antologier o. s. v.), icke? ängre vore fullt ändamölsenlig, samt att inrescet från den stora pluralitetens sida för ;esagde inskränkta och speciella verksamhet ckså uppenbarligen blifvit allt mera matt. Man . har derför insett, att sällskapet; i den orm det hittills: bestått, vore numera tämmeli: ? en öfverflödigt och man har velat förekomrn