ESA SPPIUeTRSGHIUCLEN aeruppa, att den nya redaktionen af 86 S regeringsformen hänv:sade, icke till tryckfrihetsförordningen, utan til en särskild lag, hvars innehåll ingen känHr Nordvall fann förslaget utgöra en särande motsats till den för 10 år sedan af:a proposition om indragningsmaktens upphörande, och ansåg de år 1809 anförda motiver ännu qvarstå i sin fulla kraft. Hr Binek trödde det vara vådligt att utstryka tryckfrihetsförordningen ur grundlagarne, då man ej visste hvad man finge i stället. Författningen vore till sin anda och syftning icke ailenast folkets, utan äfven regeringens säkra värn. Om den bofttoges, skulle de kringsmygande ryktena undergräfva så väl reg: ringens som folkets anseende, Talaren hoppades att frågan af kommande ständerskulle behandlas så, att både regeringens styrka och folkets frihet ärnades. Hr Asker fästade uppmärkssmheten derpå, att enligt den föreslagna lydelsen för 86 S regeringsformen kunde genom den särskilta stadga, till hvilken deruti hänvisas, hinder iggar, som inskränkte hvarje svensk mans i u gällande tiyckfrihetslag bestämda rätt. van stannade i ovisshet huru juryn skulle vara beskaffad, äfvensom huru Jånet undantagen i rättigheten att utbekomma handlingar skulle sträcka sig, hvilket allt vore öfverlemadt åt den nye, ännu ej skrifna tryckfrihetsSrordningen. Häruti instämde hrr Schen-l. röm, Rooth och Wetterberg. Hr Rydin belagade, att regeringen utkastat denna brandackla, som ej skulle leda till något annat än ait upptända sinnena till missnöje med styBoman, Mechel, Berger, Falhem, Berg, Gråå, flesselgren, Cassel, Lundh och Wallenerg. u härvid ingenting kunde göra; Hade man au måst fatta ett definitift beslut, skulle han a uttalat betänkligheter emot förslaget. Häntelser kunde innan nästa riksdag inträffe, varigenom dessa betänkligheter häfdes, hvaröre man ej borde binda sig på förhand geom ett alltför bebtämdt yttrande. Betviflade tt afhjelpa det onda, som ligger i pressens hr Kock instämde hrr Stenqvist och Gezelius. Inom bondeståndet yttrade sig de flesta edamöterna i denna fråga, alla emot förslaget. Erik Christenson från Göteborgs län olkfrihetens hjessa. Utiden öfverklagade olätalaren tryckfrihetens förnämsta värn. Skulle srundlagarne, så borde den upphäfvas i alla. Anförde fleres yttranden från 1829 i fråga om indragningsmakten. — Många ledamöter instämde 1 Erik Christensons yttrande. Bengt Gudmundson yrkade återremiss på grund af utvecklade skäl, och anförde till stöd för sitt ogillande af förslaget grefve Lagerbj-lkes reservation inom 1848 års konstitutionsutskott. Sahlström befarade, att de maktegande sjelfva gynnat skandalspressens uppkomst just derigenom att de hyst farhågor för densamma. Fann förslaget oriktigt till sitt syfte, då missbruken redan voro belagda med högt ansvar, töröfrigt till intet båtande samt högst skadligt för hela nationen. Johannes Nilsson från Skåne yttrade: Rätt uppfattad, är den fria pressen i sjelfva verket hela folkets tunga, nationens röst. Man bör besinna att just denna folkets tunga är det, som den kongl. propositionen vill afklippa, just denna nationens röst man vill bringa till tystnad. Jag frågar: ho är den bland oss, som vill beröfvas sin tunga, sin röst, detta det mest menskliga, för att ej säga gudomliga vi som Guds beläte ega? Nåväl! är ej en fri, en ädel och hyfsad nations röst förmer än den enskiltes? Hvad kan ej missbrukas? Sjelfva relisionen kan det, konungamakten likaså. . Samme kontrasignant kunde ju på sådan grund:vid nästa riksdag tilläfventyrs föreslå successionsordningens utstrykande ur grundlagarne. Förre talmannen Nils Pehrsson talade emot missbruken och tidningarne, ansåg förslaget ej särdeles vådligt, i förhoppning på tre stånd, men förkastade detsamma, emedan han ej an såg rådligt att ur grundlagen borttaga de allmänna bestämmelserna, samt ej fann förslaget behöfligt eller nyttigt. Sedan flere ledamöter yrkat återremiss, men derifrån afstått, lades betänkandet till handlingarne. Sådäna voro vid sistlidne riksdag omdömena öfver denna kungliga proposition inom representationen. Man finner häraf att, under det adeln med fullkomlig tystnad förbigick densamma, presteståndets ledamöter med: få men lysande undantag godkände densamma ehuru på ett varsamt och tvekande sätt; borgareståndet deremot nästan enhälligt på konstitutionella grunder förklarade sig emot för slaget, och bondeståndet i kraftiga ordalag leremot nedlade en bögtidlig protest, som var nära att öfvergå till en återremiss. Under sådana förhållanden kan det ej vara svårt att förutse frågans. utgång vid innevarande riksdag i de båda sistnämda stånden, en utgång, hvarom wi föröfrigt. aldrig hyst det ringaste tvifvelsmål. Hvad presteståndetsmajoritet angår, lärer den väl nu likasom vid dylika föregående tillfällen troget aktgifva på tecken från ofvan, och man bör hoppas. att denna-teckenförbidande ställning ej länge kommer att pröfva det högvördiga ståndets tålamod. Ridderskapet och adeln har vid detta tillfälle den icke ringa fördelen att ick: på förhand medelst ordande för saken hafve blottstält sig såsom i skatteförenklingsfrågan, der man, efter att först med 83 röster emot 32 hafva förklarat sig hylla en åsigt, derefter med acklamation antog en motsatt, af en ko nungens rådgifvare förordad. Hvilka välgörande verkningar ett litet i sinom tid uttalad: ministerord förmår åstadkomma: på riddarhuget, kan således häraf slutas, och då ståndet, med undantag af förra konstitutionsutskottets ledamöter, nu icke sågom vid det föregående tillfället redan uttalat en äsigt i ämnet; behöfde man ej ens såsom då besvära sig med att i hast utfinna nya argumenter för en ny Hr Koch fann deremot att rikets ständer. relsen. Emot förslaget talade äfvenledes hrrÅ lock huruvida detta förslag vore rätta vägen. :nissbruk ; sådant finge framtiden utvisa. Med ann förslaget vara ett klubbslag, måttadt emot I genheten af förändringarnes långsamhet såg den återhållande kraften upphäfvas i en af