ve missorus, nyrika man Degagnade tlliorevändning för den sällsamma propositionen, borde lätteligen kunnat stäfjas, dels genom tillämpning af den lag som finnes, dels genom förbättringar deri, der sådana erfordras, åstadkomna på grundlagsenlig väg. Attderemot till allmänna lagoch författningssamlingens område vilja förflytta yttranderätten, af 1809 års lagstiftare visligen å nyo omgjordad med grundlagshelgd, innebar ett försök att gifva hela vårt samhällslif en ny riktning, och syntes i sjelfva verket vara ett slags lan till statskupp, till kontrarevolution. ErFåfängt tager man här till hjelp andra länders exempel, eljest från den sidan så sällan åberopade. Hvad som annars tidt och ofta vid alla möjliga tillfällen af de konsersative predikas, remligen att hvarje land och folk sammanväxt med sina egna seder och institutioner, kan här med vida bättre skäl åberopas. Om man i andra länder, som verkligen åtnjuta tryckfrihet, icke ansett sig behöfva denna garanti, så har det sannolikt skett på den grund, att man der tidigare vetat göra sig tillgodo det mäktiga bildningsoch skyddsvapnet, hvarföre man ej heller der behöft i grundlag stadga hvad som just utgjorde frihetens grund och upphof, hvarjemte den tätare befolkningen och de lättare kommunikationsmedlen redan af ålder porn yttranderätt i tal och skrift till ett af varje påbud lika oberoende som oförstörbert faktum. Här åter, i ett glest befolkadt, för lifligare kommunikationer länge nästan otillgängligt land, var tankeutvecklingen långsammare, mera sällan förekommande, derföre så mycket kärare. Lagstiftarne hafva ock derföre tid efter annan, och första gången redan i 1765 års grundlag, varit angelägna att i samhällsbygnadens grundhvalf insätta denna slutsten. Tanken är i sig sjelf så vacker, så sann, att man kan vara förvissad, det äfven andra fria folk, ifall de en gång hade antagit den, aldrig skulle hafva åtit den åter gå sig ur händerna. Och huru mången nation, hvars press är slagen i fjättrar, har icke i närvarande stund anledning att afundas oss den frihet, som vi förstått att bättre betrygga än de! Men om nu uppfinningen, att betrakta tryckfrihetslagen såsom grundlag, är vår egen, är svensk och med hela vår nationalutveckling på det innerligaste sammanhängande, vore det snart sagdt ett. brott emot fäderneslandet och mot den frihet, som står på sjelfständig fosterländsk grund, om något enda af de fyra stånden gåfve sitt bifall till det i en olycklig stund framkomna förslag, hvilket vi uppriktigt önska måtte i en för regeringen lyckligare stund af konungens nuvarande rådgifvare offentligen vedersakas. Det är icke utan intresse att i närvarande stund påminna sig, huru den vigtiga frågan upptogs och betraktades af de fyra stånden under sistlidne riksdag. Vi finna då till en början, att förslaget endast af ridderskapet och adeln utan all diskussion öfverlemnades åt sin grundlagsenliga hvila. I presteståndet yttrade doktor Sandberg, att mången skulle ha önskat några lagstiftningsåtgärder vidtagna för att stäfja tryckpressens ofog, utan att derföre behöfva afskära dess tunga. Att utplåna dess egenskap af grundlag vore högst mot bjudande, att ej säga revoiterande. Vid dechargebetänkandets behandling yttrade ståndets vice talman (biskop Heurlin) de tänkvärda orden, att svenska folkets frihet och grundlagarnes helgd hade ett långt säkrare värn uti tryckfriheten än uti 106 och 107 SS af regeringsformen. Om detta anses vara en sanning, den talaren obetingadt underskrefve, så kunde det ej vara välbetänkt att vilja utstryka författningen derom utur grundlagarnes antal. Häruti instämde doktorerne Gumelius och Nordlander samt prostarne Carlander och Gahne. Doktor Thomander visade, att missbruken vore en nödvändig följd af tryckfriheten, men att sådant ej utgjorde ett skäl att afskaffa denna frihet. Deraf skulle vida större olägenheter uppstå. Biskop Hallström hade helst önskat, att ur tryckfrihetsförordningen hide utmönstrats allt hvad som tillhörde ekonomiska, civiloch kriminallagstiftningen, men att man deremot bibehållit det konstitutiva; ansåg emellertid, att tryckfriheten ingenting äfventyrade genom förändringen, så länge stadgandet i 868 regeringsformen qvarstode. Komminister Beckman talade häftigt för förslaget, men ansåg det ha varit bättre om enskilt motionär eller konstitutionsutskottet väckt frågan. Talaren fruktade för utgången, och befarade ett nederlag för regeringen. Prosten Qviding hade blott en anmärkning mot förslaget, den nemligen, att regeringen till föremåi för den nya lagen endast bort välja tidningspressen, men icke bokpressen. Biskop Fahlerantz höll före, att om förslaget förkastades, så blefve detta en vanära, icke för regeringen, utan för representationen, eller den del deraf, som till sådant gjorde sig skydig. Professor Bring framstälde såsom skäl för sitt tillstyrkande; att detaljerna i en sådan lag ej tillhörde den offentliga rätten, utan privaträtten. Föröfrigt yttrade sig doktor Broman, professor Lindgren och lektor Tellbom för förslaget, i hvilkas yttranden flere instämde. Inom borgareståndet yttrade sig de fleste emöt den af konstitutionsutskottet tilistyrkta kongl. propositionen. Hz Björek bänvisade till sin betänkandet bifogade reservation, hvaruti han framlagt sina åsigter i ämnet. I denna reservation visades tryckfriheten, såsom utgörande ett värn för folkets öfriga friheter, intaga en så hög ståndpunkt inom den offentliga rätten, att en förändring deruti medförde en förändrirg uti samhöllsfördragets förhållanden, och att den således i sjelfva verket utgjorde en del af detta fördrag; att den förmått skydda de allmänna rättigheter, hvilka föga kunnat värnas af vår representation, så olika andra statere; attäfven en förändring tryckfrihetens freglementariska stadganden ver kade ingripande i dess väsende; att slutligen: då vid allmän civiloch kriminallags stiftan JA vragerinosmakltnah san edkLtatn ha da