ve missorus, nyrika man Degagnade tlliore-
vändning för den sällsamma propositionen,
borde lätteligen kunnat stäfjas, dels genom
tillämpning af den lag som finnes, dels ge-
nom förbättringar deri, der sådana erfordras,
åstadkomna på grundlagsenlig väg. Attder-
emot till allmänna lag- och författningssam-
lingens område vilja förflytta yttranderätten,
af 1809 års lagstiftare visligen å nyo om-
gjordad med grundlagshelgd, innebar ett för-
sök att gifva hela vårt samhällslif en ny rikt-
ning, och syntes i sjelfva verket vara ett slags
lan till statskupp, till kontrarevolution.
ErFåfängt tager man här till hjelp andra län-
ders exempel, eljest från den sidan så sällan
åberopade. Hvad som annars tidt och ofta
vid alla möjliga tillfällen af de konsersa-
tive predikas, remligen att hvarje land och
folk sammanväxt med sina egna seder
och institutioner, kan här med vida bättre
skäl åberopas. Om man i andra länder,
som verkligen åtnjuta tryckfrihet, icke an-
sett sig behöfva denna garanti, så har det
sannolikt skett på den grund, att man der
tidigare vetat göra sig tillgodo det mäktiga
bildnings- och skyddsvapnet, hvarföre man
ej heller der behöft i grundlag stadga hvad
som just utgjorde frihetens grund och upp-
hof, hvarjemte den tätare befolkningen och de
lättare kommunikationsmedlen redan af ålder
porn yttranderätt i tal och skrift till ett af
varje påbud lika oberoende som oförstör-
bert faktum. Här åter, i ett glest befolkadt,
för lifligare kommunikationer länge nästan
otillgängligt land, var tankeutvecklingen lång-
sammare, mera sällan förekommande, der-
före så mycket kärare. Lagstiftarne hafva
ock derföre tid efter annan, och första gån-
gen redan i 1765 års grundlag, varit ange-
lägna att i samhällsbygnadens grundhvalf in-
sätta denna slutsten. Tanken är i sig sjelf
så vacker, så sann, att man kan vara för-
vissad, det äfven andra fria folk, ifall de en
gång hade antagit den, aldrig skulle hafva
åtit den åter gå sig ur händerna. Och huru
mången nation, hvars press är slagen i fjät-
trar, har icke i närvarande stund anledning
att afundas oss den frihet, som vi förstått
att bättre betrygga än de! Men om nu upp-
finningen, att betrakta tryckfrihetslagen såsom
grundlag, är vår egen, är svensk och med
hela vår nationalutveckling på det innerliga-
ste sammanhängande, vore det snart sagdt
ett. brott emot fäderneslandet och mot den
frihet, som står på sjelfständig fosterländsk
grund, om något enda af de fyra stånden
gåfve sitt bifall till det i en olycklig stund
framkomna förslag, hvilket vi uppriktigt ön-
ska måtte i en för regeringen lyckligare stund
af konungens nuvarande rådgifvare offentligen
vedersakas.
Det är icke utan intresse att i närvarande
stund påminna sig, huru den vigtiga frågan
upptogs och betraktades af de fyra stånden
under sistlidne riksdag. Vi finna då till en
början, att förslaget endast af ridderskapet
och adeln utan all diskussion öfverlemnades
åt sin grundlagsenliga hvila. I presteståndet
yttrade doktor Sandberg, att mången skulle
ha önskat några lagstiftningsåtgärder vidtagna
för att stäfja tryckpressens ofog, utan att der-
före behöfva afskära dess tunga. Att utplåna
dess egenskap af grundlag vore högst mot
bjudande, att ej säga revoiterande. Vid de-
chargebetänkandets behandling yttrade stån-
dets vice talman (biskop Heurlin) de tänk-
värda orden, att svenska folkets frihet och
grundlagarnes helgd hade ett långt säkrare
värn uti tryckfriheten än uti 106 och 107 SS
af regeringsformen. Om detta anses vara en
sanning, den talaren obetingadt underskrefve,
så kunde det ej vara välbetänkt att vilja ut-
stryka författningen derom utur grundlagar-
nes antal. Häruti instämde doktorerne Gu-
melius och Nordlander samt prostarne Car-
lander och Gahne. Doktor Thomander visa-
de, att missbruken vore en nödvändig följd
af tryckfriheten, men att sådant ej utgjorde
ett skäl att afskaffa denna frihet. Deraf skulle
vida större olägenheter uppstå. Biskop Hall-
ström hade helst önskat, att ur tryckfrihets-
förordningen hide utmönstrats allt hvad som
tillhörde ekonomiska, civil- och kriminallag-
stiftningen, men att man deremot bibehållit
det konstitutiva; ansåg emellertid, att tryck-
friheten ingenting äfventyrade genom förän-
dringen, så länge stadgandet i 868 regerings-
formen qvarstode. Komminister Beckman ta-
lade häftigt för förslaget, men ansåg det ha
varit bättre om enskilt motionär eller kon-
stitutionsutskottet väckt frågan. Talaren fruk-
tade för utgången, och befarade ett nederlag
för regeringen. Prosten Qviding hade blott
en anmärkning mot förslaget, den nemligen,
att regeringen till föremåi för den nya lagen
endast bort välja tidningspressen, men icke
bokpressen. Biskop Fahlerantz höll före, att
om förslaget förkastades, så blefve detta en
vanära, icke för regeringen, utan för repre-
sentationen, eller den del deraf, som till så-
dant gjorde sig skydig. Professor Bring fram-
stälde såsom skäl för sitt tillstyrkande; att
detaljerna i en sådan lag ej tillhörde den
offentliga rätten, utan privaträtten. Föröfrigt
yttrade sig doktor Broman, professor Lind-
gren och lektor Tellbom för förslaget, i hvil-
kas yttranden flere instämde.
Inom borgareståndet yttrade sig de fleste
emöt den af konstitutionsutskottet tilistyrkta
kongl. propositionen. Hz Björek bänvisade
till sin betänkandet bifogade reservation, hvar-
uti han framlagt sina åsigter i ämnet. I den-
na reservation visades tryckfriheten, såsom ut-
görande ett värn för folkets öfriga friheter,
intaga en så hög ståndpunkt inom den offent-
liga rätten, att en förändring deruti medförde
en förändrirg uti samhöllsfördragets förhållan-
den, och att den således i sjelfva verket ut-
gjorde en del af detta fördrag; att den för-
mått skydda de allmänna rättigheter, hvilka
föga kunnat värnas af vår representation, så
olika andra statere; attäfven en förändring
tryckfrihetens freglementariska stadganden ver
kade ingripande i dess väsende; att slutligen:
då vid allmän civil- och kriminallags stiftan
JA vragerinosmaklt- nah san edkLtatn ha da