RIKSDAGEN.
Presteståndet.
Lördagens plenum.
Vid föredragning af remiss sistl. lördag af prosten
Landgrens motion om förändring i lagstiftningen för
kyrkotuktens upprätthållande, för hvars innehåll en när-
mare redogörelse läses på ett annat ställe i detta
blad, erhöll professor Lindgren först ordet och ytt-
rade ungefär: Kontrasten emellan det program, som
Kongl. Maj:t i sitt trontal till rikets ständer gifvit i
den religiösa frågan, och innehållet af ifrågavarande
motion vore tillräckligt skärande för att förmå ta-
laren att bryta den tystnad, som han eljest vid mo-
tionens föredragning till remiss velat iakttaga. Han
beklagade motionens tillkomst, emedan den otvifvel-
aktigt komme att öka. den agitation, som fanatism
och indifferentism redan så häftigt föra emot vår
kyrkas bestående ordning, utan att innebära några
verkliga korrektiver för de brister den vill afhjelpa.
Särdeles protesterade talaren emot den inqvisitoriskå
institution, som motionären velat införa i kyrkoför-
fattningen genom den åt prosietinget medgifna rät-
tighet aft döma syndaren ohördan; ty lika många
prosteting, som skulle finnas, lika så många inqvisi-
tionsdomstolar skulle vi erhålla i vårt land, om eb
med motionen öfverensstämmande lagstiftning skulle
komma till stånd. Att vår kyrkotukt är slapp kunde
ej förnekas; men farligt vore att söka hjelpa ett
ondt med ett annat, som vore sjufaldt värre. I en
utförligare granskning af motionen ansåg talaren sig
för närvarande ej böra ingå — Med professot Lind-
gren instämde prosten Melen, kyrkoherden Schön-
beck m. fl.
Prosten Emanuelsson sade, att han ofta vid tanken
på skriftens ord: I skolen icke gifva hundarne det
heligt är m. m. gjort sig förebråelser för att hafva
låtit efter sin öfvertygelse obotfärdiga syndare fram-
gå till Herrans nattvard. Han kände ock mänga
kristna, som gjort sig samvete af att begå nattvarden
i sällskap med sådana personer. : Med möda hade
talareu inom sin församling kunnat afhålla de i detta
afseende tvekande från att blifva separatister. Man
kan visserligen invända, att vi i 10 kap. kyrkolagen
hafva lagstiftning i ämnet, då i nämde kapitel före-
skrifves varning inför pastor och, om detta ej hjel-
per, inför domkapitlet; men då besvär derifrån kan
föras hos -hofrätterna, som ofta upphäfva domkapit-
lens beslut, vore dermed föga vunnet. Någon inqvi-
sitorisk tendens hos den ifrågavarande motionen kun-
de talaren för sin del ej upptäcka; det vore ju ej
fråga om något pinande och plågande af menniskor
och då denna makt tages från presten och i stället
tillägges kyrkorådet, vore ju äfven intet prestvälde
att befara. Talaren instämde fullkomligt i syftet
af prosten Landgrens motion.
Biskop Björck ville instämma i motionens syfte, om
han ock ej gillade den i dess helhet. Fästade sig
vid de af den nästföregående talaren fälda yttran-
den, dels att han för sin del känt förebråelser att
utdela nattvarden åt obotfärdiga, dels om. försam-
lingsmedlemmarnes tvekan att jemte sådana taga
nattvarden, och fann dertill ej vara skäl, då enligt
skriften bekymret derför hvarken tillkomme pastor
eller några enskilta medlemmar i församlingen, utan
församlingen i dess helhet.
Prosten Landgren ansåg sin motion endast på två
sätt kunna vederläggas, nemligen antingen så att
man med skriften i hand visade, att en kyrkotukt,
sådan Guds ord vill hafva den, redan förefinnes, eller
att något annat bältre och med skriften mera öfver-
ensstämmande förslag göres. För att afvärja be-
skyllningen mot motionen att vara inqvisitorisk sade
talaren sig vilja ingå på det amendement till den-
samma, att om den anklagade icke sjelfmant instälde
sig, skulle håndräckning från statens sida begäras
för hans inställande inför prostetivget, hvarigenom
skulle förekommas, att någon kunde dömas ohörd
Talaren hade dock ansett med kyrkans värdighet
mera öfverensstämmande att undvika ett sådant an-
litande af statieös biträde Att den mot motionen