onaturliga rätt, att i skördeanden stå hos bonden på
dess åkerteg och med -honom dela lönen för hans i
svett och möda nedlagda arbete, så, och efter det K;
M:t utfärdat förordningen den 3 April 1816 af inne-
håll, bland annat, att ej mindre pasior än äfven för-
samlingspluralitet egde vitsord, då den ene eller an-
dre yrkade upprättande af öfverenskommelse om pre-
sterättigheternas utgörande, hvilken öfverenskommelse
skulle af EK. M:t för en tid af 25 till 50 år faststil-
las, har emellertid visat sig, att pastorerne föga nit-
älskat för så -beskaffade öfverenskommelser, hvilka
ännu i dag saknas i en stor del om icke i den stör-
sta delen sf rikets församlingar.
Ett lifligare intresse har deremot gifvit sig til-
kärna för de i kongl. förordningen den 12 November
1819 medgifna konventioner på tjenstetid, eiler ändå
hellre på fem eller tio år, genom hvilka sistvämde
öfverenskommelse tillfälle stått öppet att, vid slutet
af hvarje kontraktstid, höja inkomsterna eller, som
det heter, drifva upp pastoratet.
Presterskapets rättighet att å marken räkna och
uppbära tionde, som ännu är gllande, der konven-
tioner icke blifvit efter någon af förutnämde meto-
der upprättade, tillkom under en tid då utbytet icke
var särdeles betydligt, då välvilja och förtroende
för tiondetagaren mildrade känslsn af det förnär-
mande i beskattningssättet, då presterskapet ännu
icke med ständig: stegrade anspråk vetat förvandla
frivilliga, af godt hjerta erbjudna gåfvor till utmät-
ningsgilda rävtigheter. Huru annorlunda äro förhål-
landena icke numera? och hur obilligt är det icke,
att denna rättighet oförändrad skall qvarstå sedan
odlarens flit med hvarje dag eröfrat nya fält för
alltjemt ökade skördar, samt strid och rätiegångar,
ja till och med helt nyligen blodiga uppträden om
eganderätten till denna verldens goda stört det gamla
kärleksfulla förhållandet emellan hjorden och dess
herde.
Öfver hela landet förnimmes en allmän och hög-
ljudd klagan, åt hvilken folkombuden vid nästan
hvarje riksmöte sedan 1809 gifvit lifliga uttryck, i
utzalande af bekymmer öfver det betungande i pre-
sterskapets aflöningssätt och fruktan för dess ständigt
växande börda; men detta allt utan framgång, enär
presterskapet, som, sedan Gustaf Wasas reduktion,
icke blott sutit i orubbadt bo, utan äfven vetat till-
välla sig nya -fördelar och ökade inkomster, hitin-
tills icke kunnat formås att afstå från de orimligaste
af de rättigheter, som presterskapets välbekanta pri-
vilegier skydda, och ingen förändring i dessa sist-
nämde kunnat vinnas, der presterskapets medgifvan-
de saknats.
Grundlagens bud: Svenska folkets urgamla
rätt att sig beskatta, utöfvas af rikets stän-
der allena borde väl anses tillfyllest för att
upphäfva den snart sagdt godtyckliga rätt,
hvarmed presterskapet nu beskattar samma
folk; men som utgången af alla väckta frågor
om presterskapets aflöningssätt vid förutgångne riks-
dagar icke uppmuntrar att framlägga förslag till
grundlig förändring och ny tidsenlig organisation af
detta löningssätt, så torde en väl beräknande klok-
het bjuda, att nu ieke fordra större reform än den
som utan sammandrabbning med presterliga privile-
gierna kan erhållas.
Hvad som emellertid bör kunna och måste tillväga-
bringas är skydd emot det för närvarande så betänk-
ligt anlitade missbruket, att vid hvarje tilländalupen
konventionstid höja fordringarne på löneinkomster
eller med andra ord, en lag som bestämmer att pre-
sterskapet under en lång tid, till exempel etthundra
år skall låta sig nöja med de, i sanning ofantliga
inkomster som det redan åtnjuter och icke vidare
får hängifva sig åt förboppningar om större fördelar.
Med denna uppfattning af frågan, i förening med
öfvertygelse att densamma, äfven utan presteståndets
biträde och utan all förnärmelse af dess privilegier
kan tillfredsställande lösas fordra vi; jag säger vi
och menar dermed svenska folket, som i dennä stund
äfven från andra rum manar presterskapet till hof-
samhet och hvars målsman jag i detta ögonblick
käoner mig vara; fordra vi, säger jag endast rätt-
visa, då jag föreslår en lag som bestämmer att:
1:o Alla af K. Maj:t faststälda, nu gällande kon-
ventioner om presträttigheters utgörande bibehållas
vid gällande kraft till den 1 Maj 1958, med rättig-
het för rikets ständer att, efter nuvarande innehbaf-
vares afgång, framdeles förordna ora förvandling af
all i dessa konventioner bestämd afgäld till motsva-
rande spanmål.
2:o I alla öfriga pastorater i riket, skall genom
vederbörande domkapitels försorg inom 1858 års
utgång, på de hufvudgrunder kongl. förordnivgen den
3 April 1816 innehåller, upprättas ordentligt förslag
omfattande pastoratets alla lagligen bestämda prest-
rättigheter af hvad namn som helst, taxerade till
visst belopp i spanmål, för att vid allmän socken-
stämma, i närvaro af krono- och konsistoriiombud
leda till vänlig förening lärare och åhörare emellan,
då, i händelse af sådan öfverenskommelse, densamma
bör till nådig fastställelse för tiden till den 1 Maj
1958 i underdånighet anmälas; men, skulle ändamå-
let motsvarande stridigheter uppstå, öfverlemnas för-
slaget och dermed framstälde anmärkningar, jemte
landshöfdingens och domkapitlets utlåtande i ämnet
till K. Maj:ts nåsiga granskning för att, på det sätt
i hvarje förekommande fall fivnes rättvist, blifva reg-
leradt och för tiden till den 1 Maj 1958 stadfästadt,
hvarvid skall iakttagas, dels att samtlige ostridige
presträttigheter, förvandlade efter deras Tätta värde,
skola bestämmas att utg: i motsvarande spanmål el-
ler om båda parterne det önskar i penningar, dels
ock att inkomsten af hvarje pastorat icke beräknas
högre än till det belopp hvarmed densamma nästför-
utgångne år, enligt antaget bruk eller enskilt öfver-
enskommelse, utgått.
Th TT 17 OC Må AA ON TN BT