fm RA a Yr a U4U0
ME a ee LA Land
aktiga, ehuru af domstol ej fälda syndare finzes
ingenting stadgadt. Att offentligt upptaga
dem, som ej blifvit offentligt uteslutna, inne-
bär för öfrigt brist på bestämd kyrklig grund-
sats. Det är orätt att kala aflösning för up-
penbara brott för enskilt skrift, hvilken sålun-
da sammanblandas med den gamla öronbigten.
Det egentliga förslaget innehåller följande
åtta punkter:
1:o Åliggande för prest att, då en församlings-
medlem blifvit fäld för sådant brott, att han skall
uteslutas från kyrkans gemenskap — tillkännagifva
detta för kyrkorådet, hvilket bör kungöra uteslutan-
det på en i sakristian upphängd tafla. 2:o Till an-
talet af de redan i lag bestämda brott må läggas de
här ofvan uppräknade. 3:o Emot personer, som gjort
sig kända för ogudaktigt lefverne och ett fortsat
framhärdande i laster, må kyrkorådet, sedan flerc
förnyäåde. varningar af prest visat sig fruktlösa, upp:
sätta en anklagels: handling, som bör ingifvas till kou-
traktsprosten, hvilken derpå exser att sammankalla
ett s. k. prosteting, bestående af 12 personer, af hvil-
ka minst tredjedeleo, högst hälften bör vara prester.
Detta prostetiog tillerkännes rätt aw på viss tid
(minst !, år och högst ett helt år) från kyrkans
förmåner utesluta den skyldige. 4:o Hör den feland:
till kontraktsprostens egen församling, företräde äldste
kyrkoherden i kontraktet hans ställe. :5:o Sålunda
bannlyst person må, utom i dödsnöd, ingen kyrklig
välsignelse åtnjuta, icke vigsel, ej ens kristlig be-
grafning; ej heller må han tillåtas stå fadder. Der-
emot må han tillhållas att flitigt infinna sig, der
Guds ord läres och predikas. 6:o0 Begärd aflösning
må den ej förvägras, derest icke uppenbara bevis
förebringas om fortfarande ogudaktigbet. Besvär
öfver kyrkorådets beslut i dylika mål anföras hos
prostetinget. 7:o Besvär öfver det senares åtgärder
ingifvas till domkapitlet, hvilket likväl ej får upp-
bäfva beslutet i annat fall än att de föreskrifna for-
merna ej blifvit vederbörligen iakttagna. 8:o0 Aflös
ningen afkunnas i närvaro af minst 3 ledamöter af
kyrkorådet.
Motionären förklarar derpå att orsaken, hvar-
före han ej föreslagit någonting emot falsk
lära och affall samt emot presters förseelser,
har varit den. att, ehuru zådant ej borde höra
under verldsliga domstolar, tiden likväl ej
ännu vore mogen för sådana stiftsmöten, der
dylikt bör afgöras. och yttrar med anledning
häraf slutligen: Tillsvidare må siledes för-
blifva hvad stadgadt är eller under tiden i nåder
stadgas kan.,
Och dessa författarens slutord torde medå
ännu mera skäl kunna lämpas på de: förslag
han här understält rikets ständer. Utan at
i ringaste mån vilja misskänra det välmerta
i motionärens syften eller förbise vigten af
det mål han velat vinna, måste vi likväl öp-
pet bekänna, att under närvarande förhållan-
den den status quo han förordar i afseende på
affall rö. m. (eburu vi för vår del ingalunda
äro belåtna med den ännu gällande lagstift-
ningen i dylika fall) svårligen lärer kunna
ändrag, och minst på det af bonom föreslagna
sätt. Motionären synes ha utgått från den
förutsättningen, att allt inom kyrkan, med
undantag af några för brott straffade och i
laster försänkta personer, befinner sig i un-
gefär samma skick som under apostlarnes tid.
Men är väl detta fallet? Hvar finnes det apo-
stoliska i nutidens församling, i våra dagars
prester och lekmän, i våra domkapitel och
kyrkoråd? Och kan väl förhållandet vara an-
norlunda? Har ej den evangeliskt lutherska
statskyrkan sjelf i mer än ettstycke affallit från
sin ursprungligt rena protestantiska anda och
brutit emot sina egna grundlagars bud? Kan
man tänka sig möjligheten af att en verklig
kyrkotukt, med möda verkställbar och ofta
tyvärr endast för en tid inom smärre fria
öreningar, der alla medlemmar lifvas af sam-
ma anda, skul!e kunna upprätthållas inom ett
ky. kosamfund, som omfattar millioner men-
niskor, alla vid det strängaste vite förbundna
stt qvarstanna inom dess krets, ett samfund,
hvilket med allehanda band är sammanflä-
tadt med och beroende af ett annat samfund
med helt olika, ofta stridiga syften och la-
gar? Kan man ens tala om. kyrkotukt inom
en kyrka, der sjelfva sakramenterna betrak-
tas säsom en borgerlig, utsökbar förbindelse.
deras bruk såsom ett vilkor för fortkomst i
allmänna lifvet, en befordringsgrund, en be-
tygsaffsr? Svaret på allt detta hgger i sjelfva
frågorna, och bekräftas beklagligen af hvad
vi dagligen ha för ögonen.
Den form motionären gifvit åt den reorga-
nisation af kyrkotukten ban åsyftar, är,
ehuru egande förtjensten af en vits kyrklig-
het, jå intet sätt tillfredsställande. — Den
makt han tillerkänner sitt prosteting är yt-
terst betänklig. En domsrätt i alika mål —
ifall den vore möjlig — kunde och: bor-
de icke uppdragas åt någon annan mynr
dighet än en verklig, genom alla instan-
ser utbilda! synodalstyrelze. Hvad åter de at
borom föreslagna kyrkliga straffen angår, be:
fara vi, att vägrandet af kristlig begraftning
för ogudaktigt folk skulle göra våra kyrko-
gårdar timmeligen ödsliga och opryåda. En
ofullständighet i förslaget är, att ingenting
deruti finnes nävmdt om penitens och dest
olika grader. Vi hade västat att bär åter.
finna de urgamla, vördnadsvärda bestämnin-
garne af astantes, lugentes o. . v.
Detta förslag, eburu vittnande orm kyikligt
nit och sannclikt föranledt af fromma beve-
kelsegrundar, men bekiagligtvia sfgifvet några
sekler för sent, har redan inom sjelfva pre-
steståndet funnit upplysta motståndars ehuru
äfven, såsom man finner sf den längre ned
meddelade diskussionen, flera utmärkta för-
svarare. Inom de öfriga stånden lärer den
näppeligen kunna påräkna någon framgång.
SERA
— Vi meddela här nedan en af grefve
Arvid Posse (från Skåne) uti lördagens ple-
num på Riddarhuset väckt motion, angående