en besoldad angifvare. Domstolen afslår begge dessa anbud. Pironti anklagas för att, inemot slutet af Oktober 1848, ha emottagit hemma hos sig, Vico Ecce Homo, n:r I, ett bref fullt af högförräderi. Han anhåller att få bevisa, att han icke förr än den 2 November från Capua åfervändt till Neapel, och först den 4 November inflyttat i det hus, i hvilket han, enligt anklagelsen, i slutet af Oktober skulle ha emottagit brefvet. Han erbjuder sig att bevisa detta påstående genom intyg af de personer, som flyttat hans möbler, af de personer; som tillika med honom bott i detta hus, samt af hans hyresvärd. Domstolen afslår detta. Bocchino, soldat vid kongl. gardet, ett af de vittnen, som uppträda mot Cocozza, höres. Ehuru Bocchino blifvit :cekorerad af påfveny är hans rykte ingalunda det bästa. Det visar sig af betyg, undertecknade af öfversten vid det regemente, vid hvilket vittnet är anstäld, att han elfva gånger undergått bestraftning för förbrytelser af allehanda slag — för subordinationsbrott, för tjufnad, för att ha öfvergifvit sin post m. m.; han har tvenne gånger varit dömd till prygel, en gång till trettio, en annan gång till sextio. . Denne person intygar, att han af Mazza blifvit skickad med ett bref till Cocozza — så väl Mazza som Cocozza befinna sig bland de anklagade, Han gick till Cocozza, öfverlemnade brefvet i dennes egna händer, hörde ingenting om revolution eller hemliga förbund, och erinrar sig ingenting vidare. Presidenten förmanar honom att tala ut sanningen hel och hållen, men Boechino framhärdar i sitt påstående att han ingenting mera vet, Presidenten anbefaller då uppläsandet af vittnets långa, omständliga, skriftliga angifvelse. Mot detta opponerar sig Cocozzas sakförare, påyrkande med mycken Sfrortryckligbet lagens iakttagande, Navarro tillsäger honom att tiga och