kunskaper äfven följer sjelfständighet i åsig ten. Då den blinda lydnaden således hvarken ä behöflig för ökandet af regentens lagliga makt emedan denna redan förut är stark nog, d man ej heller kan antaga att den inplantas för att på ett olagligt sätt öka nämde mak och då den slutligen bestämdt länder till ar måns stora skada, så skulle man med ski kunna förvånas deröfver, att densamma p högre ort så hfligt omhuldades, om man e visste att den derstädes blifvit förordad af de parti, som ensamt har någon fördel af den samma, och hvilket tyvärr alltför länge ståt tronen alltför nära. Att nämna detta parti ä lika onödigt, som det är föga svårt att inse att de:samma utbreder läran om den blind lydnaden icke allenast inom armån, utan äf ven i allmänhet inom embetsmannakåren, fö att finna villiga redskap till befrämjandet a dess egna politiska fördelar, hvilka vanligtvi: äro den öfriga nationens diametralt motsatte Då man ofta såsom ett helgadt skäl fö den blinda lydnaden anför den ed krigarer aflägger vid inträdet på den militära banan samt vid åtskilliga andra tillfällen, så tord det kanhända icke vara ur vägen att närmar granska hvad denna ed egentligen innehåller hvarpå oftast föga tänkes vid dess afläggande Militären aflägger likasom al!a andra medbor gsre trooch huldhetseden,. samt likasom all: andra embetsmän den s. k. embetsoch tjen steeden, den senare med några obetydliga til lägg angående lydnad för reglementen och krigslagar m. m. För krigaren finnes således alldeles ingen särskilt krigareed, hvarom mar ofta hör talas, som ålägger honom några sär skilta förpliktelser, hvilka skulle sätta honon i någon annan ställning till fäderneslandet är andra embetsmän, utan densamma är likly dande med de vanliga ederne, på det lill: tillägg när, som nyss omnämdes. I trohetsoch huldhetseden svär militären: att vara konungen och det kungliga huset -huld och trogen; att med lif oeh blod förförsvara det konungsliga väldet, samt rikets ständers frioch rättigbeter, allt i öfverensstimmelse med rikets grundlagar, dem han till alla delar lofvar hålla. I embetsoch tjenstemannaeden svär han detsamma i något vidlyftigare uttryck, sarot med det vigtiga tillägget, att upptäcka och i tid tillkännagifva, om han förnimmer något å färde vara till ändring eller upphäfvande. af rikets jundamentallagar. Om någon blind lydnad finnes iingen af dessa eder ett enda ord nämdt. Mycket mindre kan militären, såvida han ej vill blifva menedare, låta begagna sig till en våldsara ändring af grundlagarne, emedan han svurit att sådant icke allenast i tid tillkännagifva, utan desamma äfven med lif och blod försvara. Anmärkas bör äfven, att militären svär eden icke allenast till konungen, hvilken endast representerar den verkställande statsmakten, utan äfven till rikets ständer, hvilka tillsammans med konungen utöfva den lagstiftande makten. Han svär således till de båda fullkomligt lika berättigade statsmakterne gemensamt, d. v. s. till fäderneslandet, till hvilket äfven konungen afgifver sin ed, den s.k. konungaföraäkran. Nägon allvarsam oenighet eller våldsam konflikt emellan de båda statsmakterne synes hvarken i grundlagen eller i ederne förutsättas såsom möjlig. En sådan är dock icke otänkbar, om den äfven under närvarande lyckliga omständigheter är föga! sannolik. Vi omnämna densamma äfven blott för att yttra vår åsigt angående den ställning armån bör intaga, om en så beklaglig händelse skulle inträffa. Vi kunna för ett sådant fall ej nog eitertryckligt uttala vår mening, att armån så mycket. som möjligt bör iakttaga en strängt neutral och afvaktande ställning, samt allde: les icke blanda sig uti striden, eller upphäfva sig till skiljedomare deri. Armån består till sin grundprincip af de medborgare, som af de öfriga blifvit utsedde att försvara dem smot utländskt öfvervåld, men alldeles icke för att godtyckligt och med svärdets d. v. s. våldets rätt ingripa i deras angelägenheter. Medgifvas måste dock, att det städse blifver svårt, att i nämde hänseende uppdraga stränga föreskrifter för militärens förhällande, samt att hans ställning ofta kan blifva ganska granlaga. Må han likväl blott aldrig slömma, att ban i främsta rummet är medborgare. Och må han framför allt väl göra sig underrättad om de grundlagars anda och innehåll, hvilka han med lif och blod edelinen förbundit sig att försvara, samt i allmänhet om fäderneslandets politiska ställning. Ty I hans hand ligger ett tveeggadt svärd, som orätt. eller i otid användt kan lända fäderneslandet till evinnerlig skada. Men om vi således å ena sidan alldeles icke hos militären kunna tillråda den politiska okunnighet, som af mången räknas soi :n af bans förnämsta dygder, så måste vi å ndra. sidan på det skarpaste ogilla, att har agiterar för vissa politiska intressen, såsom ullkomligt oförenligt med den neutrala ställning han enligt vår åsigt städse bör innenafva. Finner han sig särskilt kallad dert:ll jå må han utträda ur det stånd, som har så helt och hållet andra föremål för sin verksamhet. Vi kunna för öfrigt icke neka, att vi wvse just denna för armån så skadliga lära mm den blinda lydnaden, som äfven utom lensamma väckt så mycken ond blod, hafva ippkommit derigenom, att man uti rikets förva stånd, der så många militärer deltaga ) verläggningarne, på ett olagligt sätt begagat sig af den ovilkorliga lydnad, som den inderhafvande är skyldig förmän i militäriska rågor, för att fordra densamma äfven i poliiska , och dymedelst befrämja det kotteris ntressen, gom man nu benämner junkerpartiet. Märkligt är äfven, att medlemmarne af detta otteri, hvilka aldrig i nog starka uttryck unna uttala sitt ogillande öfver den miitärs politiserande, som olyckligtvis råkar tt hylla liberala principer, icke allenast 2 igenom fingrarne med dens politiseran