VAL RAUUT APL VINCUCIVAIL OM UVA, BUI LUDVIG IvE-
sträckning, fordra en måttlig förhöjniog af räntan
lemna sina medel till förräntande i händerna på per-
soner, hos hvilka begäret efter vinst öfverväger far-
hågan att nedsättas i andras omdöme, och som för
sina mäklareåtgärder låta af försträckningstagaren
betala sig vida mera, än kapitalisten sjelf fordrat
och åtnjuter i ränta.
Eocär nu ränta ej är annat, än ersättning för nyt-
tan af försträckta medel, och denna måste, under de
ständigt ech i oändlighet vexlande förhållanden i
alla industrigrenar, der kapitaler användas, blifva
varierande, synes lagstiftaren ej böra, mera här, än
i andra kontrakter, inskränka de kontraherandes fri-
het att om vilkoren sig emellan öfverenskomma.
Följden af denna inskränkning år icke den, att
utvägen lättas för den idoge och behöfvande att på
lindriga vilkor vinna understöd, utan snarare den;
att han kommer att. det alldeles sakna, eller att han
måste derför betala en vida högre ränta, än den
som egt rum, om det stått honom och försträck-
ningsgifvaren fritt att derom aftala.
Att lagarne mot ocker, så vidt de haft för afsigt
att lägga hinder i vägen för den lättsinnige och
vårdslöse att förstöra sin och andras välfärd, varit
kraftlösa, är ock af erfarenhetentillräckligen be-
sannadt.
Slöseri och vårdslösbet hos gäldenärer äro icke
följder af ocker, och kunna således ej genom lagar
deremot förekommas. De leda sitt upphof ur gälde-
värens sinnesart, och det är hufvudsakligen genom
uppfostran, som omtanka-för eget vil, sinne för ord-
ning, arbetshåg) och känsla af plikter mot andra
kuona väckas. Lagstiftaren tillhör det,;att genom
fastställande af straff för vårdslösa bankruttörer söka
afskräcka från en. slösaktig lefnad, som underhålles
på borgenärers bekostnad, men icke att genom
tvångslagar, som sprida sin skadliga verkan till all-
mänheten, inskränka allas frihet i afhandlingar om
penninge- och varuförsträckningar..
Jag bar anfört detta, emedan en klarare, kortfatt-
ligare bevisning aldrig i detta vigtiga ämne någon-
städes förekommit. Då derjemte de utmärkte män,
hvilkas åsigter -här åberopas, och hvilka länge ut-
gjort-en hög auktoritet i lagfrågor, på ett otvety-
digtsätt uttalat sig för borttagandet af den orim-
liga bestämmelsen om så kallad laga ränta, så
torde äfven den mest tvekande kunna öfvertygas om
att ämnet varit taget i moget öfvervägande, och att
det icke här är fråga om något af dagens hugskott.
Ehuru ej mindre pluralteten bland komiterade af
Göta och skånska Hofrätterna, hvilka år 1827 af-
gåfvo utlåtande öfver nya lagförslaget, än ock plura-
lteten af högsta domstolen vid nya lagförslagets
granskning 1833 gillade det teoretiskt riktiga i den
föreslagna lagförändringen, blef densamma likväl af
dessa auktoriteter afstyrkt. Högsta dowmstolens-skäl
försdetta afstyrkande stödde sig förnämligast:på de
i vårt land länge vacklande penningeförhållandena;
hvaremot en bland domstolens ledamöter, numera
sflidne justitierådet Stråle, var från pluralitetens
tanka skiljaktig och förklarade:
att ehuru äfven han, derest nuvarande osäkra
myatförbållanden: skulle: fortfara, funne betänkligt
tillstyrka öpphäfvande af omfirmälde, förbud, ..han
likväl, med den, förhoppning ;h-n hyste att, innan
nya lagen hunne utkomma, se myntvärdet stadgadt
på ett sätt, som försäkrade detsamma om främtida
bestånd, ej trodde sig hafva skal till anmärkning
möt lagkomitens förslag, helst den. nuvarande:lagen
emot ocker ingalunda uppfylt sin. bestämmelse, och
erfarenheten visat, att i de länder, der räntan är
fri, densamma fallit under 6 4 och endast någon
gångsvid ovanliga förhållanden under: en kort tid
kuonat stiga derutöfver.,
Uti det förslag till handelsbalk, som lagberednin-
gen år 1850 afgaf, har beredningen godkänt åsig-
ten, att något maximum för räntefoten icke borde
bestämmas, men deremot infört det. stadgande,;: atv
on någon utfäst sig att gifva mer än. 6 .46- ränta,
det skulle stå gäldenären fritt att skulden uppsäga
och tre månader: derefter betala, ändå att längre
förfallotid satt blifvit.
Lagberedningen har motiverat detta förslag så-
lunda: - 4
Som det med skäl kan anses vara lika olägligt
och öfverraskande för gäldenären, om borgenären
söker inteckning i en annan egendom än gäldenären
dertill uppgifvis, som om han öfverhufvud söker så-
anv säkerhet utan gäldesärens medgifrande, har man
i 7 (lagförslagets 6 ) tillagt, att gäldenäreh åfren
i förra fallet får betala sin skuld när ban vill, fastän
förfallotiden ej inträdt. Men -då denna :tillåtelre
varken bestämdt förutsätter, att gäldenären skall
etala genast, för att förekomma egendomens inteck-
oaude, eller stadgar någon viss tid för betalningen,
hår man; tjll förekommande af missbruk, ansett det
böra föreskrifvas, att en gäldenär, som ej betalar
com tre månader sedan inteckningsansökningen
blifvit hoaom kungjord, sedermera ej må begagna
vig af denna förmån, utan ovilkorligen bör rätta sig
efter aftalets innehåll, om förbindelsen är ståld på
en längre förfallotid.
Beredningen har, lika litet som lagkomiten, här
kunnat föreslå en viss räntefot, som ej skulle få uti
särskilta fall böjas genom kontrahenternas: fria öfver-
euskommelse, emedan den enligt sakens natur för-
änderliga penningeräntan , hvilken gemenligen be
s:tmmes af större eller mindre tillgång på kapitaler
och försträckningstagarnes olika bestalningsförmåga,
cke rättvisligen kan, i synnerhet för em längre tid,
af lagen sättas till ett oföränderligt maximum, så
sida ej dennarnorm skulle. göras så hög, att den just
derigenom blefve helt och hållet öfverflödig. Men
då man, geiom undanrödjandet af ett allmänt för-
bud, som icke kan upprätthållas, velat bereda ban-
deln och industrien fördelen af kapitalernas och före-
:agsamhetens fria täflan,. har, mån likväl trott fig
böra fortfarande lägga något hinder i vägen för, de
issbruk, som hvarken vid en fri, eller vid en tvun-
gen räntefot kunna belt oeh, hållet uteblifva.i,de
särskilta fall då-en verkligt fri. medtäflan icke kan
påräknas, utan då borgenären är i tillfälle att före-
sbrifvac vilkor och utan tvekan begagnar. sig af gäl
denärens nödstälda belägenhet till att deraf draga
sn omåttlig vinst. Ett sådant förfarande måste; så-
som osedligt, af den allmänna meningen alltid ogil-
ias, äfven om lagen anser det vara fåfängt att ut-
uryckligen förbjuda det. Det otillbörliga ocker, som
onekligen kan ega rum utan att sjelfva lagen, genom
en tvungen räniefot, bestämmer dess begrepp, bör
iminstone icke af lagen vid räntans frigifvande upp-
nunotras, helst försöket att inskränka detsamma väl
ran stå tillsamman med tillåtslsen af frivilliga ränte-
aftal, de: der. medföra. öfvervägande fördelar under
alla de omständigheter, då konkurrensens frihet inne-
vår det säkraste skyddet för hvarje gäldenär, som
fter behag kan undandraga sig en försträcksiog,
ör Hvilken han finner den fordrade räntar för hög.
Till den ändan har Beredningen, såsom en i dess
sanke lämplig öfrergångslag vid den fria räntans in
förande i en ny (8), föreslagit, att en gäldevär,
som förbundit .sig. att .gifra. mer än laglig ränta,
all. ega rätt att, efter tre.månaders-å hans sida
föratgången uppsägning; betala-skulden, oaktadt en
ängre förfallotid blifvit bestämd. Detta undantag
rån den allmänna reglen, att, förfallotiden, gäller
ika till borgenärens som till gäldenärers fördel, må-
ste anses billigt då en försträekningstagare af hvar-
ehanda tillfälliga och tvingande omständigheter blif-
vit föranledd att förskrifva en mer än vanligt hög
anta. Kan han, efter en kortare tid ,än han i för-
wone förmodat, återgälda skulden eller erhålla en
1y försträckning på billigare vilkor, bör det så myc-
ec hellre. stå honomyfritt, som-en försträekningsgif-
are, hvilken får tillgodonjuta tre månaders uppsäg-
sing, i allmänhet icke bahöfrer befara att hanspen-
vingar skola komma att ligga ofruktbara. Ori detta
io skulle inträffa för en kort tid bar Han genom
ian högre räntan fått ersättning för den tillfälliga
ränteförlusten. Det blir rid sådant förhållande äfven
selärkt för kavitslisten. på det han icke må tvin-