VAL RAUUT APL VINCUCIVAIL OM UVA, BUI LUDVIG IvEsträckning, fordra en måttlig förhöjniog af räntan lemna sina medel till förräntande i händerna på personer, hos hvilka begäret efter vinst öfverväger farhågan att nedsättas i andras omdöme, och som för sina mäklareåtgärder låta af försträckningstagaren betala sig vida mera, än kapitalisten sjelf fordrat och åtnjuter i ränta. Eocär nu ränta ej är annat, än ersättning för nyttan af försträckta medel, och denna måste, under de ständigt ech i oändlighet vexlande förhållanden i alla industrigrenar, der kapitaler användas, blifva varierande, synes lagstiftaren ej böra, mera här, än i andra kontrakter, inskränka de kontraherandes frihet att om vilkoren sig emellan öfverenskomma. Följden af denna inskränkning år icke den, att utvägen lättas för den idoge och behöfvande att på lindriga vilkor vinna understöd, utan snarare den; att han kommer att. det alldeles sakna, eller att han måste derför betala en vida högre ränta, än den som egt rum, om det stått honom och försträckningsgifvaren fritt att derom aftala. Att lagarne mot ocker, så vidt de haft för afsigt att lägga hinder i vägen för den lättsinnige och vårdslöse att förstöra sin och andras välfärd, varit kraftlösa, är ock af erfarenhetentillräckligen besannadt. Slöseri och vårdslösbet hos gäldenärer äro icke följder af ocker, och kunna således ej genom lagar deremot förekommas. De leda sitt upphof ur gäldevärens sinnesart, och det är hufvudsakligen genom uppfostran, som omtanka-för eget vil, sinne för ordning, arbetshåg) och känsla af plikter mot andra kuona väckas. Lagstiftaren tillhör det,;att genom fastställande af straff för vårdslösa bankruttörer söka afskräcka från en. slösaktig lefnad, som underhålles på borgenärers bekostnad, men icke att genom tvångslagar, som sprida sin skadliga verkan till allmänheten, inskränka allas frihet i afhandlingar om penningeoch varuförsträckningar.. Jag bar anfört detta, emedan en klarare, kortfattligare bevisning aldrig i detta vigtiga ämne någonstädes förekommit. Då derjemte de utmärkte män, hvilkas åsigter -här åberopas, och hvilka länge utgjort-en hög auktoritet i lagfrågor, på ett otvetydigtsätt uttalat sig för borttagandet af den orimliga bestämmelsen om så kallad laga ränta, så torde äfven den mest tvekande kunna öfvertygas om att ämnet varit taget i moget öfvervägande, och att det icke här är fråga om något af dagens hugskott. Ehuru ej mindre pluralteten bland komiterade af Göta och skånska Hofrätterna, hvilka år 1827 afgåfvo utlåtande öfver nya lagförslaget, än ock pluralteten af högsta domstolen vid nya lagförslagets granskning 1833 gillade det teoretiskt riktiga i den föreslagna lagförändringen, blef densamma likväl af dessa auktoriteter afstyrkt. Högsta dowmstolens-skäl försdetta afstyrkande stödde sig förnämligast:på de i vårt land länge vacklande penningeförhållandena; hvaremot en bland domstolens ledamöter, numera sflidne justitierådet Stråle, var från pluralitetens tanka skiljaktig och förklarade: att ehuru äfven han, derest nuvarande osäkra myatförbållanden: skulle: fortfara, funne betänkligt tillstyrka öpphäfvande af omfirmälde, förbud, ..han likväl, med den, förhoppning ;h-n hyste att, innan nya lagen hunne utkomma, se myntvärdet stadgadt på ett sätt, som försäkrade detsamma om främtida bestånd, ej trodde sig hafva skal till anmärkning möt lagkomitens förslag, helst den. nuvarande:lagen emot ocker ingalunda uppfylt sin. bestämmelse, och erfarenheten visat, att i de länder, der räntan är fri, densamma fallit under 6 4 och endast någon gångsvid ovanliga förhållanden under: en kort tid kuonat stiga derutöfver., Uti det förslag till handelsbalk, som lagberedningen år 1850 afgaf, har beredningen godkänt åsigten, att något maximum för räntefoten icke borde bestämmas, men deremot infört det. stadgande,;: atv on någon utfäst sig att gifva mer än. 6 .46ränta, det skulle stå gäldenären fritt att skulden uppsäga och tre månader: derefter betala, ändå att längre förfallotid satt blifvit. Lagberedningen har motiverat detta förslag sålunda: 4 Som det med skäl kan anses vara lika olägligt och öfverraskande för gäldenären, om borgenären söker inteckning i en annan egendom än gäldenären dertill uppgifvis, som om han öfverhufvud söker såanv säkerhet utan gäldesärens medgifrande, har man i 7 (lagförslagets 6 ) tillagt, att gäldenäreh åfren i förra fallet får betala sin skuld när ban vill, fastän förfallotiden ej inträdt. Men -då denna :tillåtelre varken bestämdt förutsätter, att gäldenären skall etala genast, för att förekomma egendomens inteckoaude, eller stadgar någon viss tid för betalningen, hår man; tjll förekommande af missbruk, ansett det böra föreskrifvas, att en gäldenär, som ej betalar com tre månader sedan inteckningsansökningen blifvit hoaom kungjord, sedermera ej må begagna vig af denna förmån, utan ovilkorligen bör rätta sig efter aftalets innehåll, om förbindelsen är ståld på en längre förfallotid. Beredningen har, lika litet som lagkomiten, här kunnat föreslå en viss räntefot, som ej skulle få uti särskilta fall böjas genom kontrahenternas: fria öfvereuskommelse, emedan den enligt sakens natur föränderliga penningeräntan , hvilken gemenligen be s:tmmes af större eller mindre tillgång på kapitaler och försträckningstagarnes olika bestalningsförmåga, cke rättvisligen kan, i synnerhet för em längre tid, af lagen sättas till ett oföränderligt maximum, så sida ej dennarnorm skulle. göras så hög, att den just derigenom blefve helt och hållet öfverflödig. Men då man, geiom undanrödjandet af ett allmänt förbud, som icke kan upprätthållas, velat bereda bandeln och industrien fördelen af kapitalernas och före:agsamhetens fria täflan,. har, mån likväl trott fig böra fortfarande lägga något hinder i vägen för, de issbruk, som hvarken vid en fri, eller vid en tvungen räntefot kunna belt oeh, hållet uteblifva.i,de särskilta fall då-en verkligt fri. medtäflan icke kan påräknas, utan då borgenären är i tillfälle att föresbrifvac vilkor och utan tvekan begagnar. sig af gäl denärens nödstälda belägenhet till att deraf draga sn omåttlig vinst. Ett sådant förfarande måste; såsom osedligt, af den allmänna meningen alltid ogilias, äfven om lagen anser det vara fåfängt att uturyckligen förbjuda det. Det otillbörliga ocker, som onekligen kan ega rum utan att sjelfva lagen, genom en tvungen räniefot, bestämmer dess begrepp, bör iminstone icke af lagen vid räntans frigifvande uppnunotras, helst försöket att inskränka detsamma väl ran stå tillsamman med tillåtslsen af frivilliga ränteaftal, de: der. medföra. öfvervägande fördelar under alla de omständigheter, då konkurrensens frihet innevår det säkraste skyddet för hvarje gäldenär, som fter behag kan undandraga sig en försträcksiog, ör Hvilken han finner den fordrade räntar för hög. Till den ändan har Beredningen, såsom en i dess sanke lämplig öfrergångslag vid den fria räntans in förande i en ny (8), föreslagit, att en gäldevär, som förbundit .sig. att .gifra. mer än laglig ränta, all. ega rätt att, efter tre.månaders-å hans sida föratgången uppsägning; betala-skulden, oaktadt en ängre förfallotid blifvit bestämd. Detta undantag rån den allmänna reglen, att, förfallotiden, gäller ika till borgenärens som till gäldenärers fördel, måste anses billigt då en försträekningstagare af hvarehanda tillfälliga och tvingande omständigheter blifvit föranledd att förskrifva en mer än vanligt hög anta. Kan han, efter en kortare tid ,än han i förwone förmodat, återgälda skulden eller erhålla en 1y försträckning på billigare vilkor, bör det så mycec hellre. stå honomyfritt, som-en försträekningsgifare, hvilken får tillgodonjuta tre månaders uppsägsing, i allmänhet icke bahöfrer befara att hanspenvingar skola komma att ligga ofruktbara. Ori detta io skulle inträffa för en kort tid bar Han genom ian högre räntan fått ersättning för den tillfälliga ränteförlusten. Det blir rid sådant förhållande äfven selärkt för kavitslisten. på det han icke må tvin