om någon så beskaffad religionsfrihet, som skulle innebära den btatskyrkliga institutionens upphäfvande, och med full visshet kan man förutsätta, ätt någonting sådant icke kommer i fråga uti de. blifvande kungliga propositionerna. Skulle nu den evangeliska kyrkan i vårt land, så rotfästad som hon är genom värt folks historia och hela väsende, och med bibehållande af alla de förmåner, som tillkomma henne såsom statskyrka, med ett talrikt presterskap, ansenliga timliga förmåner, omgärdad af den bestämmelaen att konung, embetsmän och folkets lagstiftande representanter skola bekänna sig till henne, icke kunna beståjom någon fördragsathet visades dem, tom från hennes trosläror afviksa, då skulle hon i sanning vara utomordentligt svag och bristfällig och skul!e då näppeligen kunna uppehållas derigenom att en eller annan öppen sffälling landsförvistes. Efrer vårt sätt att se, skall statskyrkan i sjelfva verket endast kunna vinna derpå, att bon icke göres medskyldig uti ofördragsamhet och förföljelser, som strida mot den protestantiska kyrkans sånna väsende: Genom TR hjelpmedel vinnet kyrkan ingenting, allraminst stärkta öfvertygelaser och ettlifvadt nit. Om än munnens bekännelse genom våld eller fruktan bringas till: tystnad, kan hon likväl aldrig förbindra, att ju icke hjertat blir emot henne så mycket mera fientligt; och hemliga fiender äro de farligaste af alla. Katolicismen har till och med i viss mån Jlättare alt verka för sina syften, så länge gesaom det oprotestantiska tvånget en visa skugga kastas på den evangeliska kyrkan och så länge man kan förespegla ett vis:t martyrskap. Vi kunnä icke finna en bättre vederläggning af dessa förespeglade stora vådor af katolicismens än uti en diskussion inom högvördiga presteståndet för endast 16 år sedan. En af presteståndets ledamöter hade nemligen vid 1840 års riksdag, förmodligen under förutsättning att det i en kongl. kungörelse af 1781 utfärdade förbudet för lutherska undersåter, att bevista främmande gudstjenster, icke blifvit modifieradt genom 16 regeringsformen, föreslagit några restriktiva stadganden i detta hänseende. Flera af ståndets mest ansedda och inflytelserika ledamöter uttalade då så frisinnade, toleranta och på den fråga, som nu är å bane, så i allo tillämpliga grundsatser, att vi icke kunna underlåta att åberopa dem. En biskop, som blef konunzens rådgifvare och sedermera ståniets vice talman samt länge varit en af dess -inflytelserikaste ledamöter, yttrade vid detta tillfälle: Vår protestantiska kyrka i Sverge har icke någon synnerlig våda af katolicismens nit att värfva proselyter . . . Skulle också någon aflägsen fara emot all sannolikhet framdeles uppkommä, så fordras i min tanke andra medel än förbud och prohibitiva författningar . . . Om faran en gång verkligen inträder, skola de snarare akåda än gagna. Om dem, som skulle kunna Jockas till affall, yttrade han: I sin okunnighet eller liknöjdhet kunna de icke egentligen räknas till den sanna evangeliska trons bekännare; och det så kallade affallet antyder snarare, att de sakna all religion, än att de öfvergifvit en kyrka, de med munnen bekänt. En annan, för fromhet och lärdom högt aktad man, sedermera biskop, yttrade: Tolerans tillhör den protestantiska kyrkan. Sam-I vetsfiihet var den vigtigaste rättighet, för hvilken hon i sin uppkormst kämpade och genom hvilken hon ännu bör upprätthålla sitt aamn.. Om katolska kyrkan yttrade ban: Hon bar i sanning nog att skaffa, för att bibehålla sitt egande territorium. Europas upplysning bar afvunnit henne segrar, hvilka hon icke mer skall; kunna tillintetgöra, så framt protestantismen behåller sin sanning, ej omgärdas af ovist beräknade förbud, utan nu som fordom af det evangeliska ordets rena lärande. Ståndets dåvarande vice talman yttrade sig med mycken bestämdhet emot,trostvång, och från verldens rustkammare lånade vapen, ned hvilkav -— såsom han sade — vi snarare såra oss sjelfva, än våra-motståndare.n Jag måste således,, fortfor han, svidblifva min yttrade öfvertygelse, att vår kyrkas trygghet säkrast försvaras af evangelii egen sanning och kraft... Skulle ock, emot all sannolikhet, ifrån hvilken sida som helst några mer eller mindte hemliga anfall vara mot vår kyrka att befara, så anser jag henne utan all våda och med största trygghet kunna förlita sig på sina egna skyddsvapen, i ett renlärigt förkunnadt bibelord och en vidmakthållen efterdömlig kyrklig ordning och tukt. Alla andra poliseller straffåtgärder skola endast uppväcka dels ovilja och hat, dels misstankar om hennes inre svaghet. Hvilka svårigheter skulle äfven möta vid tillämpningen, och huru ofullkomligt skule icke ändamålet vinnas, eller snarare hura fullkomligt förfelas... De menskliga tvångsbanden åstadkomma hvarken lydnad för lagen eller lugn. Det är andan, sanningens och nådens anca i ordet, som bereder trons enhet och kyrkans frid. Kristi kärlek är det fasta bandet, som med ett ljufligt tvång sammanhåller och lugnar allt. Kunna vi med våra rådslag och förslag närmare tillknyta detta band inom oss och inbördes, så skall vår kyrka inga fiender behöfva att frukta. Men de utvärtes medlen, de af aposteln så kallade köttsliga krigsvapnen skola snarare göra oss löjliga och ömkansvärda. En biskop, som sedermera blef erkebiskop, instämde i dessa toleranta åsigter och yttrade: Hotas vår evangeliska luterska kyrka verkligen af några vådor, icke värnas honl deremot af några yttre tvångsåtgårder, böter m. m. . . Det hälleberg, på hvilket den sanna evangeliskt kristna kyrkan hvilar, skall — så är min -glada och fasta förtröstan — icke rubbas af några, vare sig uppenbara anfall, eller hemliga anläggningar — icke af indifferentismens, icke af otrons, ickeaf öfvertrons, icke ens af jesuitismens — lika litet som den tryggas af intoleransens bålverk. En teologie doktor och pastor primarius förklarade: Jag kan aldrig lemna mitt bifall åt något andligt pröhibitivsystem och skall alltid afstyrka alla tvångsmedel genom nägon polismyndighet; dessa hafva, enligt alla t:ders erfarenhet, icke endast varit otillräckliga utan äfven skadliga. En ledamot från Lunds stift motiverade utförligt sin toleranta åsigt uti det ifrågava