om någon så beskaffad religionsfrihet, som skulle
innebära den btatskyrkliga institutionens upp-
häfvande, och med full visshet kan man förut-
sätta, ätt någonting sådant icke kommer i fråga
uti de. blifvande kungliga propositionerna.
Skulle nu den evangeliska kyrkan i vårt land,
så rotfästad som hon är genom värt folks hi-
storia och hela väsende, och med bibehål-
lande af alla de förmåner, som tillkomma
henne såsom statskyrka, med ett talrikt pre-
sterskap, ansenliga timliga förmåner, omgärdad
af den bestämmelaen att konung, embetsmän
och folkets lagstiftande representanter skola
bekänna sig till henne, icke kunna beståjom
någon fördragsathet visades dem, tom från
hennes trosläror afviksa, då skulle hon i san-
ning vara utomordentligt svag och bristfällig
och skul!e då näppeligen kunna uppehållas
derigenom att en eller annan öppen sffälling
landsförvistes.
Efrer vårt sätt att se, skall statskyrkan i
sjelfva verket endast kunna vinna derpå, att
bon icke göres medskyldig uti ofördragsam-
het och förföljelser, som strida mot den pro-
testantiska kyrkans sånna väsende: Genom
TR hjelpmedel vinnet kyrkan ingenting,
allraminst stärkta öfvertygelaser och ettlifvadt
nit. Om än munnens bekännelse genom våld
eller fruktan bringas till: tystnad, kan hon
likväl aldrig förbindra, att ju icke hjertat blir
emot henne så mycket mera fientligt; och
hemliga fiender äro de farligaste af alla. Ka-
tolicismen har till och med i viss mån Jlät-
tare alt verka för sina syften, så länge ge-
saom det oprotestantiska tvånget en visa skugga
kastas på den evangeliska kyrkan och så länge
man kan förespegla ett vis:t martyrskap.
Vi kunnä icke finna en bättre vederlägg-
ning af dessa förespeglade stora vådor af ka-
tolicismens än uti en diskussion inom högvördiga
presteståndet för endast 16 år sedan. En af
presteståndets ledamöter hade nemligen vid
1840 års riksdag, förmodligen under förutsätt-
ning att det i en kongl. kungörelse af 1781
utfärdade förbudet för lutherska undersåter,
att bevista främmande gudstjenster, icke blif-
vit modifieradt genom 16 regeringsformen,
föreslagit några restriktiva stadganden i detta
hänseende. Flera af ståndets mest ansedda
och inflytelserika ledamöter uttalade då så
frisinnade, toleranta och på den fråga, som nu
är å bane, så i allo tillämpliga grundsatser,
att vi icke kunna underlåta att åberopa dem.
En biskop, som blef konunzens rådgifvare
och sedermera ståniets vice talman samt länge
varit en af dess -inflytelserikaste ledamöter,
yttrade vid detta tillfälle: Vår protestanti-
ska kyrka i Sverge har icke någon synnerlig
våda af katolicismens nit att värfva prosely-
ter . . . Skulle också någon aflägsen fara
emot all sannolikhet framdeles uppkommä,
så fordras i min tanke andra medel än för-
bud och prohibitiva författningar . . . Om
faran en gång verkligen inträder, skola de
snarare akåda än gagna. Om dem, som
skulle kunna Jockas till affall, yttrade han:
I sin okunnighet eller liknöjdhet kunna de
icke egentligen räknas till den sanna evan-
geliska trons bekännare; och det så kallade
affallet antyder snarare, att de sakna all re-
ligion, än att de öfvergifvit en kyrka, de med
munnen bekänt.
En annan, för fromhet och lärdom högt
aktad man, sedermera biskop, yttrade: To-
lerans tillhör den protestantiska kyrkan. Sam-I
vetsfiihet var den vigtigaste rättighet, för
hvilken hon i sin uppkormst kämpade och
genom hvilken hon ännu bör upprätthålla sitt
aamn.. Om katolska kyrkan yttrade ban:
Hon bar i sanning nog att skaffa, för att bi-
behålla sitt egande territorium. Europas upp-
lysning bar afvunnit henne segrar, hvilka hon
icke mer skall; kunna tillintetgöra, så framt
protestantismen behåller sin sanning, ej om-
gärdas af ovist beräknade förbud, utan nu
som fordom af det evangeliska ordets rena
lärande.
Ståndets dåvarande vice talman yttrade sig
med mycken bestämdhet emot,trostvång, och
från verldens rustkammare lånade vapen,
ned hvilkav -— såsom han sade — vi sna-
rare såra oss sjelfva, än våra-motståndare.n
Jag måste således,, fortfor han, svidblifva min yttra-
de öfvertygelse, att vår kyrkas trygghet säkrast försva-
ras af evangelii egen sanning och kraft... Skulle ock,
emot all sannolikhet, ifrån hvilken sida som helst
några mer eller mindte hemliga anfall vara mot vår
kyrka att befara, så anser jag henne utan all våda
och med största trygghet kunna förlita sig på sina
egna skyddsvapen, i ett renlärigt förkunnadt bibel-
ord och en vidmakthållen efterdömlig kyrklig ord-
ning och tukt. Alla andra polis- eller straffåtgärder
skola endast uppväcka dels ovilja och hat, dels miss-
tankar om hennes inre svaghet. Hvilka svårigheter
skulle äfven möta vid tillämpningen, och huru ofull-
komligt skule icke ändamålet vinnas, eller snarare
hura fullkomligt förfelas... De menskliga tvångs-
banden åstadkomma hvarken lydnad för lagen eller
lugn. Det är andan, sanningens och nådens anca i
ordet, som bereder trons enhet och kyrkans frid.
Kristi kärlek är det fasta bandet, som med ett ljuf-
ligt tvång sammanhåller och lugnar allt. Kunna vi
med våra rådslag och förslag närmare tillknyta detta
band inom oss och inbördes, så skall vår kyrka inga
fiender behöfva att frukta. Men de utvärtes medlen,
de af aposteln så kallade köttsliga krigsvapnen skola
snarare göra oss löjliga och ömkansvärda.
En biskop, som sedermera blef erkebiskop,
instämde i dessa toleranta åsigter och yttra-
de: Hotas vår evangeliska luterska kyrka
verkligen af några vådor, icke värnas honl
deremot af några yttre tvångsåtgårder, böter
m. m. . . Det hälleberg, på hvilket den
sanna evangeliskt kristna kyrkan hvilar, skall
— så är min -glada och fasta förtröstan —
icke rubbas af några, vare sig uppenbara
anfall, eller hemliga anläggningar — icke af
indifferentismens, icke af otrons, ickeaf öf-
vertrons, icke ens af jesuitismens — lika li-
tet som den tryggas af intoleransens bålverk.
En teologie doktor och pastor primarius för-
klarade: Jag kan aldrig lemna mitt bifall
åt något andligt pröhibitivsystem och skall
alltid afstyrka alla tvångsmedel genom nä-
gon polismyndighet; dessa hafva, enligt alla
t:ders erfarenhet, icke endast varit otillräck-
liga utan äfven skadliga.
En ledamot från Lunds stift motiverade
utförligt sin toleranta åsigt uti det ifrågava-