STOCKHOLM, den 12 Nov. Morning Posts emot Ryssland riktade artigel, som vi uti ett föregående nummer omnämt, har inom den utländska pressen väckt en sådan uppmärksamhet, och är i sig sjelf så betecknande, att vi anse oss böra meddela densamma i sin helhet, Den igenfinnes i nämde blad för den 3 dennes, och är af följande innehåll: Man hade skäl att hoppas, det med en ny czar och med den återvunna freden någon förändring skulle -ha egt rum i den ryska diplomatien och att kejsar Alexander, pröfvad af motgången, skulle ha visat sig såsom en mera klok och försigtig regent. Men motgången synes ej ha någon verkan på krönta hufvuden. Bourbonerna af den äldre grenen hade ingenting lärt och ingenting glömt, och man kan säga om Romanowska huset, att kejsar Nikolai son, oaktadt den erfarenhet han bort förvärfva, icke är en bättre regent än fadern, ehuru han tilläfventyrs har företrädet framför denne i afseende på sina känslor och såsom menniska. Den atmosfer, hvaruti en rysk tronföljare födes, är full af illusioner, och sanningen erhåller der aldrig inträde. Ända ifrån den spädaste ålder omgifves czarens arfvinge a! smickrare, som inbilla honom att Ryssland är det förnämsta rike på jorden, och dess regenter de största potentater af alla. Sjelfva ryska folket tror sig vara ett naturligt redskap, utsedt att biträda sina herrar att vinna herraväldet öfver ;verlden. Då en furste så uppfostras, och i sådana villfarelser, bar han ostridligt rätt till öfverseende, och då hans fel äro personliga, böra de mindre strängt bedömas. Men det är såsom chef för en stor stat som kejsaren af Ryssland har att göra med de europeiska nationerna, och. det är i denna egenskap som man har att befara, det hos honom menniskans känslor utplånas för att lemna rum för suveränens, hvilken med eller mot sin vilja måste fortsät a.den politik, full af trolöshet, som följdes af den som efterverlden så obehörigt. kallat den store. Peter I:s syften ha, alltifrån den stund han för sitt land lockades vinna plats bland civiliserade nationer, gått ut på att söndra de europeiska makterna, och att begagna sig at rivaliteten emellan nationerna för att tjena hans dynastis intressen. Peter I har tyvärr alltför ofta lyckats vinna. dessa syften, och medelst ett skickligt system af smidighet och illslughet har han lockat sina efterträdare att följa exemplet. Från Katarina ända till kejsar Nikolaus ha Rysslands alla regenter: till mål för sin politik haft Konstantinopels eröfring, och för uppnåendet af detta mål ha fredssluten i Jassy, Bucharest, Adrianopel och Unkiarskelessy endast tjenat till hvilopunkter. En gräns för Rysslands angrepp har emellertid blifvit satt genom det emellan England och Frankrike år 1854 afslutade förbund, och nu, sedan till följd af detta förbund Peter I:s och kKans efterträdares planer i afseende på Konstantinopel omintetgjorts, har ryska kabinettet helt och hållet ändrat sin taktik. Fullt öfvertygadt derom, att det är genom alliansen emellan England och Frankrike som Konstantinopel blifvit räddadt, söker Ryssland i närvarande stund att utså tvistefrön emellan vestmakterna, och för detta mål spar det hvarken förräderi, smicker eller lögner. Lika litet spar det på penningar, dem det strör ut öfverallt, i Europa likasom i Amerika, ja till och med i Afrika. Stödjande sig skiftevis på alla de opinioner, som kunna vara nyttiga för dess planer, står det i förbindelse med earlisterna, orleanisterna, republikanerna, socialisterna i Frankrike. I England och Irland vänder det sig lika obesväradt till kartisterna och repealers. Det underhåller vid verldens alla hof hemliga agenter, hvilka utsprida de bedröfligaste rykten om förening Dp mellan Frankrike och England, och som förkunna förbundets upplösning och söka återupplitva gamla tvisteämnen emellan dessa båda makter; tvisteämnen, hvilka från Petter I:s tid ända till de spanska giftermålen 1847 så väl tjenat Rysslands planer och intressen. Ehuru besegradt i trenne fältslag, påstår sig Ryssland ännu icke hafva blifvit slaget, och återkommer till sitt häfdvunna eröfringssystem. Men då alliansen emellan Frankrike och England, bekräftad genom 1854 års traktat, ännu qvarstår, starkare än någonsin, för att kufva dess ärelystnad, egnas hela dess politik åt förstörandet af denna allians. Då dess intri ger misslyckas i civiliserade länder, söker det blanda bort korten och väcka missnöje inom. Englands kolonier i Indien, Persien, Egypten, der det kan förmoda Frankrikes och Englands intressen stå i strid med hvarandra. I brist på andra anledningar söker det underblåsa en demokratisk revolution i norra Italien, och gynnar deremot absolutismen i konungariket Neapel och i Spanien. Man torde måhända finna denna vår uppfattning af czarens och hans kabinetts handlingssätt alltför sträng. Men detta handlingssätt har i afseende på Ormön, Kilia, Kars varit så vanärande och så oärligt i afseende på Bessarabiens gränsreglering, att man har r tt att vänta allt af en makt, i stånd till att så handla. Ryssland har icke blott vägrat att fullgöra sina genom flere artiklar i Parisertraktaten åtagna förbindelser, ett fördrag, der bläcket ännuw knapt hunnit torka, utan det har ock sökt kringgå en mängd andra. — Men denna listiga och inga medel skyende makt skall misslyckas genom sitt eget fel; och tillifventyrs skall den på egen bekostnad få lära, att alla dess bemödanden att väcka split emellan England och Frankrike icke skola tjena till annat än att ännu fastare för