metisopären antydt, såskulle en i det län, der denna från äldre tider varit tillåten, varå den lyekligåst lottade; men erfarenheten har visat, att ingen allmöge i öfriga län varit så mödsakad till utvandring för att söka arbetsförtjenst, hvartill Olof Larsson ansåg den utsträckta hemmansklyfniogen ha varit bidragande. Då Liss Lars Olsson antog, att härmed åsyftades alallmogen, så ville han bu upplysa, att kongl. brefvet af den 17 Aug. 1804; som specielt rör Stora Kopparbergs län, säger helt annat, än att hemmansklyfsingen der får ske obegränsadt. Dess stränga tillämpning de senare åren har haft till följd, att från de särskilta sockoarne en mängd ansökniogår inkommit från största delegarne uti besutenheter, att få utlösa de mindre delegarne, och att bundratals bushåll, ofta bestående af enkor och faderlösa barn, emot sin vilja måst afstå den arfvejord derss fäder i svett och möda odlat, och hvarpå dö i förening med lofliga binäringar kunnat bereda sig och de siva en tarflig utkomst. En sådan lagstiftning ansåg Liss Lars Olsson mera värd att beklaga ån berömma, hvarjemte han förklarade sig ieke känna någon författning, som vid sin tillämpning utpressat så många och bittra tårar, som denna, och gifvit anledning till större och mera oförsonlig fiendskap emellan de närmaste slägtingar och grannär, hvarföre han ock af större delen bland sina kommittenter erhållit uppdrag att söka få vid denna riksdag samma kongl. bref föråndradt. Orsaken till den fattigdom, som finnes i Dalarne, är ieke hemmänsklyfoingen; utan hårda klimåtiska förhållanden, som ofta hindra säden att mogna. Liss Ears Olsson ville derförg bifall till Lekbergs motion, och med honom förenade sig hans länskamrater Sven?Ersson och Gezelius. Petter Jönsson hemstälde nu till Olof Larsson om han icke skulle vilja inskränka sig att föreslå endast för den domsaga, derifrån han är, bibehållandet af de in gällande författningar i detta ämme; eller änau bättre blott för sin familj. Han berde likväl erinrå sig att exemplet af Josef och hans bröder visar hvarthän det leder att ett af barnen blir mera gynnadt än de andra, och att således hans förkärles för äldsta sonen kunde leda till dennas ofärd. Olof Lars son förklarade härpå, att han önskade att man hörde folket inom hvårje lån innan man vidtoge de åsyftadö förändringarne. Att något ingrepp i deras rätt som förut ansetts besutnev skulle komma ifråga, det vilfe Olof Lårssonm visst icke gilla. Härefter beslöts remiss till utskott af alla bithörande motioner tillika med afgifoe yttranden. Efiermiddagsplentim upptogs Helt och hållet afremitterringitill utskott af ingifne motioner: st Till Redaktionen af Aftonblades. Uti redogörelsen i lördagens Aftonblad för hvad soni passerati ridderskapets och adelns plenum: och deribland wogående hr hofpredikanten Thams motiom om vissa inskräskningar i rättigheten att kolportera små religiousskrifter, hafva ett par yttranden af unerteekuvuad i anledningaf samma motion råkätblifra erätt uppfattade både till syftuing och sammanhang, hvärföre jag anhäller om rum för en rättelse. Referohten bar pemligen: låtit nig säga, att tryekfrihetslagen stadgar hvad tryekta skrif:ör: få inbeshålla och att derföre-motionen borde remitteras till könstitutiomtutskettets, ett:yttramde, hvilket ger läsaret allt skal att förmoda det jag skulle i dessa få ord gjort migäkyldig till två särdeles bastarta dum: heter, först den förmenta premissensatt tryekfrihetslagen stadgar hvad tryckt skrifter! få innehålla, och sedän i ,dew-mig tillagda slutsatsen ått motionen derföre börde remitteras till) koostitutiomsutskottet. Mitt yttrande var deremot, att då tryekfrihetilagen bestämmer om viskoren för rättighet till bobkandels idkabde, hvartill kolportering af tryckta skrifter äfven måste räknas, så berde motionären vända ng till kotstitutionsatskortet, i fell han ville haft: inskrävikviag i den frihet, som härutinnan är enhvwart mot de itryckfrihetslagenstadgade vilker medgifren. Härvid tillade jag att i fall fråga åter vore oni förbud emot skrifters försäljande: på gateroch allmänaa platser, så vore motionäransiönskan redan undangjordgenom ett kan ligt bref af år 1815, som förs anledt en kwngörelse af öfverståthållaresmbetet; på den tiden då mam ieke var så noga med kontrollen öfver dön verkställande maktens: lagstiftningsåtgåråer, och hvärigenom sådan förtäljning blifvito för bjuden vid 686-rdr 32 sk. bko vite: Jåg nämde äfven att jag vid 1840 års riksdag: hade väckt motioa om denna författaings upphäfvande, såsomvårande elag ig, men ätU framgången häraf strandade gencri afslag i de två främsta stånden; så att det ifrågavarande förbudet äninr qvarstår, ehuru regeringen ufter nämde riksdag varit nog liberal: att låta det falla i glömska, och skrifter sedermera fått offentligen kolporteras. I stället för detta harreferenten låtit mig. säga ati det bl tt behöfdes upplifva detta stadgande, hvilket en hvar torde inse har en alldelen motsatt mening mot syftningea af hela mitt anförande. Uti referatet flones ock, på visst sätt riktigt anfördt, att jag ansåg-hr Thams motion vittna om en nog katolsk tendens, men då dessa: ord; i och för sig sjelfva kunde gifva någon anledning tro, det jag villa göra hr hofpredikanien misstänkt att vara katolik, hvilket visst ieke var fallet; så torde tillåtas mig tillägga, utt ordet katolsk tendens af mig föranlsddes deraf, att br Tham i sin motion, bland skälen för prövantiva åtgärder mot små-religiösa traktatersspridande anförde, att de befordrade-ett skadligt sektmaköri samt äfven snart torde arivändas såsom ett verktyg till kåtolieismens spridande: Detta allt var i motionen? åtföljdt af sksommig syntes särdeles stränga åsigter om nödvändigheten af kyrkopolis för ätt öfrervaka och bibehålla lärans enhet oblandad af sekterism och villfarelser. Detvar detta som gaf mig anlodning att yttra, att hr Thams mo: tion tycktes mig något katolsk till sin tendens; men jag anhöll tillika avt få såsonr förklaring härpå eitera ett yttrande af en man af stor auktoritet inom kyrkän, Abbe Bergier, uti dess dietionnaire de theologie, utgifvren i Liege år 1788, hvilket yttrande jag icke längesedan hade upptecknat och händelsevis för tillfället bade liggande i min: plååbok.: Måhända skall red:lika med mig finna detta styeke nog:iintressunt för att förtjena här reproduceras: Det lyder s-lutida: ? Le shristianisme est Ia röligion que Jösus Christ a etabli. La Chretientå est 1 seollestiom? generale de tous les Hörhmes qui profestent eeite råligion, sans avoir ågård aux diverses opinions qui les pärtagent en difförentes sestar. — Ia Catholieite est la profession que fäit Veglise; de regarder Täniformite genörale et eördstante de dvetring eomme un signe infäillible örit4. Le Cetkolivisma est le systeme dame leqne! om sontient que Ia eatholieite öv Vuniversalite de Ia destrine est Ia rågle de fei, å laquelle tou: homme, qui ereit en Jesus Christ, deit 46 eonformer: (Kristendomen är den religion, som Jesus Kristus inrättat. Kristenheten är församlisgen af alla menniskor sörå bekärma denna religien, utan afseende på le olika meningär som dela demi särskilta soktver. Kaolskheten är kyrkans åsigt, att betrakta lärans allmåänna och ständiga eaformighet såsom ett ofelbart bevis på dess samning. — Kätolisemen är det system, ;nligt hvilket man påstår att ISrans katelieitet eller nhällighet är den tretregel, till hvilken, hvar och en em trot på Jesus Kristisbör sluta sig:) Om dessa definitioner äro riktiga, så följer ock derMF, att syfiningen sf br. hofpredikanten Thams moien att erhålla preventiva åtgärder met spridandet f religionsskrifter, som icke fått våra heliga tensistoriers sanktion, verkligen är katolsk till sin yftning. Detiå utgjorde likväl icke hufvudsacen i min anmärkning, utan den var egentligen; såom först sades, att motionären bordt vända sig till bltutlanaentekattat Ctashk häl dan 1N Mar 12068