metisopären antydt, så- skulle en i det län,
der denna från äldre tider varit tillåten, varå den
lyekligåst lottade; men erfarenheten har visat, att
ingen allmöge i öfriga län varit så mödsakad till ut-
vandring för att söka arbetsförtjenst, hvartill Olof
Larsson ansåg den utsträckta hemmansklyfniogen ha
varit bidragande. Då Liss Lars Olsson antog, att
härmed åsyftades alallmogen, så ville han bu upp-
lysa, att kongl. brefvet af den 17 Aug. 1804; som
specielt rör Stora Kopparbergs län, säger helt annat,
än att hemmansklyfsingen der får ske obegränsadt.
Dess stränga tillämpning de senare åren har haft
till följd, att från de särskilta sockoarne en mängd
ansökniogår inkommit från största delegarne uti be-
sutenheter, att få utlösa de mindre delegarne, och
att bundratals bushåll, ofta bestående af enkor och
faderlösa barn, emot sin vilja måst afstå den arfve-
jord derss fäder i svett och möda odlat, och hvarpå
dö i förening med lofliga binäringar kunnat bereda
sig och de siva en tarflig utkomst. En sådan lag-
stiftning ansåg Liss Lars Olsson mera värd att be-
klaga ån berömma, hvarjemte han förklarade sig
ieke känna någon författning, som vid sin tillämp-
ning utpressat så många och bittra tårar, som denna,
och gifvit anledning till större och mera oförsonlig
fiendskap emellan de närmaste slägtingar och gran-
när, hvarföre han ock af större delen bland sina
kommittenter erhållit uppdrag att söka få vid denna
riksdag samma kongl. bref föråndradt. Orsaken till
den fattigdom, som finnes i Dalarne, är ieke hem-
mänsklyfoingen; utan hårda klimåtiska förhållanden,
som ofta hindra säden att mogna. Liss Ears Olsson
ville derförg bifall till Lekbergs motion, och med
honom förenade sig hans länskamrater Sven?Ersson
och Gezelius.
Petter Jönsson hemstälde nu till Olof Larsson om
han icke skulle vilja inskränka sig att föreslå endast
för den domsaga, derifrån han är, bibehållandet af
de in gällande författningar i detta ämme; eller än-
au bättre blott för sin familj. Han berde likväl er-
inrå sig att exemplet af Josef och hans bröder visar
hvarthän det leder att ett af barnen blir mera gyn-
nadt än de andra, och att således hans förkärles för
äldsta sonen kunde leda till dennas ofärd. Olof Lars
son förklarade härpå, att han önskade att man hörde
folket inom hvårje lån innan man vidtoge de åsyf-
tadö förändringarne. Att något ingrepp i deras rätt
som förut ansetts besutnev skulle komma ifråga, det
vilfe Olof Lårssonm visst icke gilla. Härefter beslöts
remiss till utskott af alla bithörande motioner tillika
med afgifoe yttranden.
Efiermiddagsplentim upptogs Helt och hållet afre-
mitterringitill utskott af ingifne motioner:
st Till Redaktionen af Aftonblades.
Uti redogörelsen i lördagens Aftonblad för hvad
soni passerati ridderskapets och adelns plenum: och
deribland wogående hr hofpredikanten Thams motiom
om vissa inskräskningar i rättigheten att kolportera
små religiousskrifter, hafva ett par yttranden af un-
erteekuvuad i anledningaf samma motion råkätblifra
erätt uppfattade både till syftuing och sammanhang,
hvärföre jag anhäller om rum för en rättelse.
Referohten bar pemligen: låtit nig säga, att tryek-
frihetslagen stadgar hvad tryekta skrif:ör: få inbe-
shålla och att derföre-motionen borde remitteras till
könstitutiomtutskettets, ett:yttramde, hvilket ger lä-
saret allt skal att förmoda det jag skulle i dessa få
ord gjort migäkyldig till två särdeles bastarta dum:
heter, först den förmenta premissensatt tryekfrihets-
lagen stadgar hvad tryckt skrifter! få innehålla, och
sedän i ,dew-mig tillagda slutsatsen ått motionen
derföre börde remitteras till) koostitutiomsutskottet.
Mitt yttrande var deremot, att då tryekfrihetilagen
bestämmer om viskoren för rättighet till bobkandels
idkabde, hvartill kolportering af tryckta skrifter äf-
ven måste räknas, så berde motionären vända ng
till kotstitutionsatskortet, i fell han ville haft: in-
skrävikviag i den frihet, som härutinnan är enhvwart
mot de itryckfrihetslagenstadgade vilker medgifren.
Härvid tillade jag att i fall fråga åter vore oni för-
bud emot skrifters försäljande: på gateroch allmänaa
platser, så vore motionäransiönskan redan undan-
gjordgenom ett kan ligt bref af år 1815, som förs
anledt en kwngörelse af öfverståthållaresmbetet; på
den tiden då mam ieke var så noga med kontrollen
öfver dön verkställande maktens: lagstiftningsåtgår-
åer, och hvärigenom sådan förtäljning blifvito för
bjuden vid 686-rdr 32 sk. bko vite: Jåg nämde äf-
ven att jag vid 1840 års riksdag: hade väckt motioa
om denna författaings upphäfvande, såsom- vårande
elag ig, men ätU framgången häraf strandade gencri
afslag i de två främsta stånden; så att det ifrågava-
rande förbudet äninr qvarstår, ehuru regeringen uf-
ter nämde riksdag varit nog liberal: att låta det falla
i glömska, och skrifter sedermera fått offentligen kol-
porteras.
- I stället för detta harreferenten låtit mig. säga
ati det bl tt behöfdes upplifva detta stadgande, hvilket
en hvar torde inse har en alldelen motsatt mening
mot syftningea af hela mitt anförande.
Uti referatet flones ock, på visst sätt riktigt an-
fördt, att jag ansåg-hr Thams motion vittna om en
nog katolsk tendens, men då dessa: ord; i och för
sig sjelfva kunde gifva någon anledning tro, det jag
villa göra hr hofpredikanien misstänkt att vara ka-
tolik, hvilket visst ieke var fallet; så torde tillåtas
mig tillägga, utt ordet katolsk tendens af mig för-
anlsddes deraf, att br Tham i sin motion, bland skä-
len för prövantiva åtgärder mot små-religiösa trak-
tatersspridande anförde, att de befordrade-ett skad-
ligt sektmaköri samt äfven snart torde arivändas så-
som ett verktyg till kåtolieismens spridande: Detta
allt var i motionen? åtföljdt af sksom- mig syntes
särdeles stränga åsigter om nödvändigheten af kyr-
kopolis för ätt öfrervaka och bibehålla lärans enhet
oblandad af sekterism och villfarelser. Detvar detta
som gaf mig anlodning att yttra, att hr Thams mo:
tion tycktes mig något katolsk till sin tendens; men
jag anhöll tillika avt få såsonr förklaring härpå ei-
tera ett yttrande af en man af stor auktoritet inom
kyrkän, Abbe Bergier, uti dess dietionnaire de theo-
logie, utgifvren i Liege år 1788, hvilket yttrande jag
icke längesedan hade upptecknat och händelsevis för
tillfället bade liggande i min: plååbok.: Måhända
skall red:lika med mig finna detta styeke nog:iin-
tressunt för att förtjena här reproduceras: Det ly-
der s-lutida: ?
Le shristianisme est Ia röligion que Jösus Christ
a etabli. La Chretientå est 1 seollestiom? generale
de tous les Hörhmes qui profestent eeite råligion, sans
avoir ågård aux diverses opinions qui les pärtagent en
difförentes sestar. — Ia Catholieite est la profession
que fäit Veglise; de regarder Täniformite genörale
et eördstante de dvetring eomme un signe infäillible
örit4. Le Cetkolivisma est le systeme dame leqne!
om sontient que Ia eatholieite öv Vuniversalite de Ia
destrine est Ia rågle de fei, å laquelle tou: homme,
qui ereit en Jesus Christ, deit 46 eonformer:
(Kristendomen är den religion, som Jesus Kristus
inrättat. Kristenheten är församlisgen af alla men-
niskor sörå bekärma denna religien, utan afseende på
le olika meningär som dela demi särskilta soktver. Ka-
olskheten är kyrkans åsigt, att betrakta lärans all-
måänna och ständiga eaformighet såsom ett ofelbart
bevis på dess samning. — Kätolisemen är det system,
;nligt hvilket man påstår att ISrans katelieitet eller
nhällighet är den tretregel, till hvilken, hvar och en
em trot på Jesus Kristisbör sluta sig:)
Om dessa definitioner äro riktiga, så följer ock der-
MF, att syfiningen sf br. hofpredikanten Thams mo-
ien att erhålla preventiva åtgärder met spridandet
f religionsskrifter, som icke fått våra heliga
tensistoriers sanktion, verkligen är katolsk till sin
yftning. Detiå utgjorde likväl icke hufvudsa-
cen i min anmärkning, utan den var egentligen; så-
om först sades, att motionären bordt vända sig till
bltutlanaentekattat Ctashk häl dan 1N Mar 12068