3 1 UURKULIA. fel 31 UK Justitieombudsmannens berättelse till riksdagen 1856. Vi återkomma till några delar af denna berättelse, som vi icke i går bunno vidröra. FaOm religionsfriheten och dermed sammanhängande frågor har justitieombudsmannen yttrat: sig ganska utförligt sid. 35—49. Han utgår i denna fråga från den föruträttningen, att, då enligt våra symboliska böcker den helige skrift ensam utgör trosgrunden för den lutberska kyrkan, vi redan ega en fullkomlig religionsfrihet, och således ej äro i behof. af någon ny sådan. Författaren anser nemligen individens trosirihet inom vår kyrka ej vara bunden vid någonting annat än bibelordet, men finner samma kyrka på goda skäl hafva ansett med sitt ändamål och sin kallelse oförenligt att bredvid sig tåla skiljaktiga bekännelser. Då nu ingenting i verlden torde vara så mångskiftande som uppfattningen af bibelordet, och just häruti grunden ligger till uppkomsten af de olika kristna bekännelserna, så synes oss författarens åsigt, i möjligaste korthet uttryckt, vara den, att hvarje individ har full rätt att ha sin religion för sig, derom tänka och möjligen äfven tala fritt, endast att alla dessa i oändlig mångfald vexlande åsigters innebafvare beqväma sig att underkasta sig statskyrkans alla stadgar, och i allt yttre bete sig som om de vore de mest rättrogna lutheraner. Här se vi således förfäktas å ena sidan den mest absoluta independentism i tro och lära inom ett kyrkligt samfund, å andra sidan den strängaste, ovilkorligaste undergifvenhet för samfundets yttre reglor. Att menniskan genom sjelfva sin natur ej kan lefve utan samverkan med andra menniskor; att det religiösa lifvet minst kan undvara en sådar samverkan, att bekännelse utgör ett af hufvudvilkoren för trons utöfning; att lära, kultus och kyrkoförfattning kunna stå eller anses stå i strid med den högsta trosnormen, och i följd deraf såra samveten, ifall de påtvingas; allt detta synes den lärde betraktaren här hafva förbisett. I sin ifver emot sektbildningar och i synnerhet emot de a, k. läsarne synes han ha förgätit, att de förra uppkommit i och med dem fria uppfattning af ordet han sjelf förfäktar, de senare åter just ursprungligen erhållit sin benämning på grund af deras trägna studium af bibeln. Enda skilnaden emellan den åsigt; som hyllas af desas båda, och justitieombudsmannens egen lärer väl således vara den, att de, anslutande sig tll hvarandra, vilja med stöd af sjelfva bibelordet utgöra en församling i ordets egentliga bemärkelse, under det deras stränge motståndare, utan ett sådant stöd, finner lämpligast, att man isolerar sig i hufvudsak på samma gång man förenar sig i bisaker, sålunda bildande hvad som vanligen ehuru tämmeligen oegentligen benämnes kyrka. Då vi vid mer än ett tillfälle yttxat våra tankar om religionsfrihet, hvarmed enligt vårt begrepp ej kan förstås annat än en x inga borgerliga straffbestämmelser hämmad fribet att dyrka Gud, anse vi det ej vara nödigt att här vidare utveckla vår från justitieombudsmannens ganska afvikande åsigt, men skola snart återkomma till denna fråga, hvilken vi hoppar på grund af det nyligen från tronen gifna löftet hafva att vid denna riksdag emotse en ej mindre i politiskt än i religiöst hänseende tillfredsställände lösning. Justitieombudemannen har äfven uti sin berättelse anmält de i tryck förut offentliggjorda angifvelserna emot åtskilliga Sqvadronschefer vid lifgardet till häst om unaufslef och iörsnillning af fodertillgång vid regementets magasiner. Man erfar här, att justitieombudsmannen åt detta mål har egnat den uppmärksamhet, att han jemväl från Svea, Göta och Vendes artilleriregementen infordrat redogörelser för furagepersedlarne samt deraf inhämtat, att det under den 11 Augusti 1812 utfärdade afskrifningsreglemente blifvit lemnadt utan efterlefnad vid samtlige de ifrågavarande regementena, så vida nemligen enligt detsamma någon afskrifningeprocent till redogörares fördel ej kan annorlunda bestämmas eller komma ifråga, än genom behörigen skedde inventeringar och utrönande af verkligen efiatlige behållningar. Justitieombudsmannen ar deremot icke funnit någon anledning fösekomma till uppsåtligt underslef eller egennytta hos sqvadronscheferna, utan med desto större sannolikhet förutsatt, att det rådande förfaringssättet varit i god tro antaget, som någon anmärkning deremot vid räkenskapernas granskning hos kammarrätten icke varit gjord under all den tid det nu brukliga förhållandet egt rum, utan ksmmarrätten tvärtom tycktes finna all anmärkning vid detta förhållande obefogad, hvarföre justitieombudsmannen icke skäligen kunnat lägga vederbörande uppbördsmän den anmärkta redovisningsförsummelsen till last. Emellertid och då en för allmänna hushållningen angelägen författnings föreskrifter genom långlig vana blifvit åsidosatta, har justitieombudsmannen funnit sig pliktig att hos Kongl. Maj:t hemställa, det nådiga påminnelser måtte vederbörande lemnas om iakttagande af skyldighe-, ten, att före hvarje ny proviantering hafva inventerat behållningen af den förut varande, samt om efterlefnad af de föreskrifter, som bestämma vilkoren för uppbördsmans rätt att disponera sådane till hans afskrifningsprocent hörande öfverskott, hvilkas belopp genom invernteringen blifvit vederbörligen utrönt.. På denna underdåniga hemställan har något svar ännu ej hunnit utfaila. Den afdelning af berättelsen, som är egnad AA Far Fa san rad batmalteloom Af.