3 1 UURKULIA. fel 31 UK
Justitieombudsmannens berättelse
till riksdagen 1856.
Vi återkomma till några delar af denna be-
rättelse, som vi icke i går bunno vidröra.
FaOm religionsfriheten och dermed sammanhän-
gande frågor har justitieombudsmannen yttrat:
sig ganska utförligt sid. 35—49. Han utgår
i denna fråga från den föruträttningen, att,
då enligt våra symboliska böcker den helige
skrift ensam utgör trosgrunden för den lu-
tberska kyrkan, vi redan ega en fullkomlig
religionsfrihet, och således ej äro i behof. af
någon ny sådan. Författaren anser nemligen
individens trosirihet inom vår kyrka ej vara
bunden vid någonting annat än bibelordet,
men finner samma kyrka på goda skäl hafva
ansett med sitt ändamål och sin kallelse oför-
enligt att bredvid sig tåla skiljaktiga bekän-
nelser. Då nu ingenting i verlden torde vara
så mångskiftande som uppfattningen af bibel-
ordet, och just häruti grunden ligger till upp-
komsten af de olika kristna bekännelserna, så
synes oss författarens åsigt, i möjligaste kort-
het uttryckt, vara den, att hvarje individ har
full rätt att ha sin religion för sig, derom
tänka och möjligen äfven tala fritt, endast att
alla dessa i oändlig mångfald vexlande åsig-
ters innebafvare beqväma sig att underkasta
sig statskyrkans alla stadgar, och i allt yttre
bete sig som om de vore de mest rättrogna
lutheraner. Här se vi således förfäktas å ena
sidan den mest absoluta independentism i tro
och lära inom ett kyrkligt samfund, å andra
sidan den strängaste, ovilkorligaste undergif-
venhet för samfundets yttre reglor. Att men-
niskan genom sjelfva sin natur ej kan lefve
utan samverkan med andra menniskor; att det
religiösa lifvet minst kan undvara en sådar
samverkan, att bekännelse utgör ett af huf-
vudvilkoren för trons utöfning; att lära, kul-
tus och kyrkoförfattning kunna stå eller an-
ses stå i strid med den högsta trosnormen,
och i följd deraf såra samveten, ifall de på-
tvingas; allt detta synes den lärde betrakta-
ren här hafva förbisett. I sin ifver emot sekt-
bildningar och i synnerhet emot de a, k. lä-
sarne synes han ha förgätit, att de förra upp-
kommit i och med dem fria uppfattning af
ordet han sjelf förfäktar, de senare åter just
ursprungligen erhållit sin benämning på grund
af deras trägna studium af bibeln. Enda skil-
naden emellan den åsigt; som hyllas af desas
båda, och justitieombudsmannens egen lärer
väl således vara den, att de, anslutande sig
tll hvarandra, vilja med stöd af sjelfva bi-
belordet utgöra en församling i ordets egent-
liga bemärkelse, under det deras stränge mot-
ståndare, utan ett sådant stöd, finner lämpli-
gast, att man isolerar sig i hufvudsak på sam-
ma gång man förenar sig i bisaker, sålunda
bildande hvad som vanligen ehuru tämmeligen
oegentligen benämnes kyrka. Då vi vid mer
än ett tillfälle yttxat våra tankar om religions-
frihet, hvarmed enligt vårt begrepp ej kan
förstås annat än en x inga borgerliga straff-
bestämmelser hämmad fribet att dyrka Gud,
anse vi det ej vara nödigt att här vidare ut-
veckla vår från justitieombudsmannens gan-
ska afvikande åsigt, men skola snart åter-
komma till denna fråga, hvilken vi hoppar
på grund af det nyligen från tronen gifna
löftet hafva att vid denna riksdag emotse en
ej mindre i politiskt än i religiöst hänseende
tillfredsställände lösning.
Justitieombudemannen har äfven uti sin
berättelse anmält de i tryck förut offentlig-
gjorda angifvelserna emot åtskilliga Sqva-
dronschefer vid lifgardet till häst om unauf-
slef och iörsnillning af fodertillgång vid re-
gementets magasiner. Man erfar här, att ju-
stitieombudsmannen åt detta mål har egnat
den uppmärksamhet, att han jemväl från Svea,
Göta och Vendes artilleriregementen infordrat
redogörelser för furagepersedlarne samt deraf
inhämtat, att det under den 11 Augusti 1812
utfärdade afskrifningsreglemente blifvit lem-
nadt utan efterlefnad vid samtlige de ifråga-
varande regementena, så vida nemligen enligt
detsamma någon afskrifningeprocent till redo-
görares fördel ej kan annorlunda bestämmas
eller komma ifråga, än genom behörigen sked-
de inventeringar och utrönande af verkligen
efiatlige behållningar. Justitieombudsmannen
ar deremot icke funnit någon anledning fö-
sekomma till uppsåtligt underslef eller egen-
nytta hos sqvadronscheferna, utan med desto
större sannolikhet förutsatt, att det rådande
förfaringssättet varit i god tro antaget, som
någon anmärkning deremot vid räkenskaper-
nas granskning hos kammarrätten icke varit
gjord under all den tid det nu brukliga för-
hållandet egt rum, utan ksmmarrätten tvärt-
om tycktes finna all anmärkning vid detta
förhållande obefogad, hvarföre justitieombuds-
mannen icke skäligen kunnat lägga vederbö-
rande uppbördsmän den anmärkta redovis-
ningsförsummelsen till last. Emellertid och
då en för allmänna hushållningen angelägen
författnings föreskrifter genom långlig vana
blifvit åsidosatta, har justitieombudsmannen
funnit sig pliktig att hos Kongl. Maj:t hem-
ställa, det nådiga påminnelser måtte veder-
börande lemnas om iakttagande af skyldighe-,
ten, att före hvarje ny proviantering hafva
inventerat behållningen af den förut varande,
samt om efterlefnad af de föreskrifter, som
bestämma vilkoren för uppbördsmans rätt att
disponera sådane till hans afskrifningsprocent
hörande öfverskott, hvilkas belopp genom in-
vernteringen blifvit vederbörligen utrönt.. På
denna underdåniga hemställan har något svar
ännu ej hunnit utfaila.
Den afdelning af berättelsen, som är egnad
AA Far Fa
san rad batmalteloom Af.