hade Speranza sagt, hvarföre, bästa fröken,
vill ni inte fara till signora Eleonora? Hon
är det finaste och godaste gamla fruntimmer
i hela Riviera.
En annan sak, som sätter oss i bryderi, är,
huru en klok och finkänslig mean, som vi anae
Antonio vara, kunde .underlåta att uppmana
Lucy att förklara orsaken till hennes besyn-
nerliga ovänlighet, eller huru det kom sig att
han icke ansåg sig befogad att åtminstone
påtaga sig en min, uttryckanda något miss-
nöje öfver det kära bortskärada barnets nyck-
fullhet, Men tvärtom. Antonio såg på hsnne
med ännu mera ömhet än någonsin, och i
hans röst, då han talade till henne, var en
darrning, som om miss Lucys nyck gjort
benne honom ännu kärare.
Och sir John ? frågade Antonio.
Vi måste försöka att öfvertala pappa att
fara, zade Lucy. Underhandlingen med sir
John var lång cch svår och varade hela ti-
den de suto vid middagsbordet. Lucy an-
vände all sin qvinliga diplomatik mot sin far,
och sekunderades utomordentligt väl af den
illmarige doktor Antonio, hvilken alltemel-
lanåt framkastade hemlighetsfulla vinkar om
signora Eleonoras förfäder, och talade om
skottgluggarne och kasematterna på detta frun-
timmers bostad, så att man nästan kunde tro
att den var en gammal fästring. Hvad kunde;
sir John, sålunda anfallen Pp hvarje svag
punkt, göra annat än gifva efter. Lucy ver!
i det mest älskvärda och glädtiga lynne bala!
återstående delen af dagen; hon hade fattat!
en sådan förkärlek för den gamla frun, ett:
hon icke kunde tala om någonting annat, och ;
under den prorasnad, som hon med sin far;
och doktor Aatonio på eftermiddagen gjorde
till törnroslunder, bad hon msd enträgenhat:
att få höra signorans historia. Denna var snart I
berättad. Signora Eleonora var en exka, af)