Åh, så ledsamt!, utropade Speranza gan-
ska nedslagen. Och hvarföre nekar hon?x
Jag vet inte — du kan sjelf fråga henne.
Speranza gick till Lucy och sade, i det
hon Jutade sig ned till henne, någonting med
hv:skande röst, som doktorn äfven hörde.
Lucy steg genast upp, gick fram till Antonio
och sade med någon förlägenhet, i det hon
stödde sig 1sot ryggatödet af hans stol: Är
den godaste af alla doktorer ännu hågad att
presentera den nyckfullaste af alla flickor för
signora Eleonora ?
Ja visat,, sade Antonio, blickande upp på
henne med en besynnerlig blandning af för-
våning och tillfredsställelse; hur kan ni be-
tvifla det?
Då skall det blifva mig ett stort nöje att
få göra er väns bekantskap, sade Lucy rod-
nande och leende.
Nu eller aldrig skulle doktorn ha haft an-
ledning att utropa med Figaro: Donne, Donne,
eterni Dei chi v arriva a indovinar? Ja, nvem
kan väl utgrunda djupet af en qvinnas hjerta?
Här var en flicka, för ett ögonblick sedan så
skarp som peppar och ättika, hvilken plötsli-
gen blir så söt som kanderadt socker; hon,
som nyss föraktfullt vägrat att mottaga en
artighet af en person som hon icke kände, an-
håller nu som en ynnest att bli presenterad
för denna samma person. Det skall roa oss
att känna det kriterium, exligt hvilket sådana
skriande motsägelser kunna förklaras. Vi
hade ett svagt hopp att finna en ledtråd till
denna gåta i de få ord som hviskades 2f Spe-
ranza till den unga fröken, men ju mera vi
tänka på dessa ord, desto mindre kunna vi
inse huru de skulle kunnat förorsaka denna
plötsliga förändring i miss Davennes sinnes-
stämning; må likväl den skarpainnige läsares
döma sjelf och draga de slutsatser fan kan;
vi afskrifva dem bokstafligen: sHvarföre.,