STIVVARULA, den 39 Ok. Justiticombudsmannens berättelse till riksdagen 1836. Denna berättelse är i likhet med de föregående, som man af embetets nuvarande innehafvare fått emotiaga, högst rikhaltig och märkelg såväl genom ämnenas mångfald och intresse, som ock genom den skarpsinnighet, hvarmed de i allmänhet behandlats, om man än äfven här ej sällan träffar den ensidighet och kärlek för gofistik, som är oskiljaktig från denne författares sätt att bevisa. Ämnena äro efter vanligheten fördelade under tvenne hufvudtitlar, lagreformen och lagskipningen I afseende på den förstnämda innehåller berättelsen förslag och betraktelser i åtskilliga ämnen, af hvilka utrymmet här endast tillåter oss att angifva de vigtigaste. Rörande stängselfrågan anser författaren de betänkligheter, som mött afskaffandet af jordegares skyldighet att sjelf freda sin fruktbirande jord emot betande kreatur, svårligen stå att undanrödja, met anser deremot brrörde skyldighet, nu uteslutande hvälfd på jordbrukaren eller innehafvaren ef des. k. inegorna, böra till lika stor del vidkännas za! betesmarkens innehafvare. En annan hufvudsaklig afvikelse från rättsbegrepp, ytiras vidare, ligger deruti, att innehafvare af större inegorymd, som tillgränsar en mindre, elle: af större hemmantal, som i annat slags egor tillstöter mindre hemmantal, skall i stängselbesväret taga så mycket större lott, som inegoområdet eller hemmantalet är större; hvilken beräkningsgrund förklaras vara falsk. Man finner häraf, att hr justitieombudsmannen, ehuru förordande tvenne vigtiga reformer i vår nu gällande stängsellag, likväl icke gillar den af rikets ständer antagna förändring i grunden för stängselskyldighetens utgörande. Såsom motiv för denna åsigt anföres, det jordbrukares skyldighet att utan hägnad taga vård om sina kreatur blefve ännu svårare än det olyckliga behofvet af et: öfverhopande stängselbesvär. Vi hafva i denna vigtiga fråga en annan åsigt, som vi äfven i Aftonbladet uttalat, ehuru vi villigt medgifvs de svårigheter, som här möta införandet 2? en förnuftigare lagstiftning, om nemliger denna skulle blifva för hela landet gemensa-. hvilket likväl ej lärer vara oundvikligt. En grundlig och billig kritik öfver den nya landshöfdingeinstruktionen säger justitieombudsmannen sig icke ha kunnat med fullständighet anställa, då omständigheterna endast medgifvit att nog hastigt genomläsa det ifrågavarande arbetet. Emellertid ogillas åtskilliga punkter deruti, och deribland den i 668 åt landshöfdingen uppdragna makt att vid åtals förordnande emot landssekrsterare eller landskamrerare äfven skilja dem ifrån embetets utöfning, der omständigheterna sådart påkalla. Å andra sidan förklaras pressens föregifvande om landshöfdingarnes i allmänhet förökade makt och förmenta suveränitet öfver de tjenstemän, som jemte dem utgöra konungens befallningshafvande, vara en obefogad anmärkning, enär den blifvit stödd på den förutsättningen, att nämde tjenstemän förut egt något för landshöfdingens vert het hinderligt veto. Vi nödgas beklaga, att omständigheterna endast medgifvit ett nog hastigt genomläsande ej mindre af högstberörde instruktion, än äfven af pressen märkningar deremot, enär i annat fall ombudsmannen säkert icke skulle he gått det misstag att här beskylla publ att hafva härledt landshöfdingarnes ökade snuveränitet från den förutsättningen, att de an sett landssekreteraren och landskamrcraren före detta hafva haft något veto emot lands höfdingen, hvilket aldrig funnits och således icke kunnat borttagas. Troligen hade också hr justitieombudsmannen då funnit, att pressens klagan öfver den tillökade makten haft sin goda grund förnämligast uti de af justitieombudsmannen sjelf klandrade suveränitetsrättigheter, att nemligen landshöfdingen skulle kunna, under skenbara förevändningar, smart sagdt efter behag skilja sina egna kolleger, ja hela den under hans paschalikat lydande landtstaten från utöfningen af sina befattningar, så att han stode snart sagdt ensam qvar — för att ej tala om de flera nya och utsträckta befogenheter landshöfdingarne erhållit genom den nya instruktionen, såsom t, ex. att för handhafvande af allmän ordning och säkerhet uti sådane fall, der ansvar icke är i lag bestämdt, stadga erforderliga viten, emot hvilken maktutvidgning justitieombudsmannen likaledes sjelf framstält en grundad och skarp kritik. De grunder, från hvilka våra gällande skifteslagar utgått, underkastas derpå en ganska omständlig granskning. Skogszshuzehållningen synes för våra skifteslagstiftare ha varit ett föga bekant, föga utredt ämne. Man har väl icke misstagit sig derutin, säger justitieombudsmannen, att samfäld skog i allmänhet illa vårdas; men när man väntat sig bättre vård om skiftad skog, då har man misstagit sig (?)... Också har jag hört de ifrigaste försvararne af vårt skiftesverk medgifva, att skogens undergång är en bland skifteras oundvikliga följder. Af de betraktelser, som i anledning häraf anställas, drages den slutföljd, att sådan mark, som endast för bete och skogsväxt är tjenlig, aldrig borde i egoskifte ingå. Längre fram yttras: Man må inrätta sitt jordbruk på så enstaka fot som möjligt; icke har man derföre fred på sina egor längre än grannen vill. Efter att genom dessa betraktelser ha kommit till det resultat, att de lagstiftningsgrunder, från hvilka våra egoskifteslagar utgått. höra till de mest