STIVVARULA, den 39 Ok.
Justiticombudsmannens berättelse
till riksdagen 1836.
Denna berättelse är i likhet med de före-
gående, som man af embetets nuvarande inne-
hafvare fått emotiaga, högst rikhaltig och
märkelg såväl genom ämnenas mångfald och
intresse, som ock genom den skarpsinnighet,
hvarmed de i allmänhet behandlats, om man
än äfven här ej sällan träffar den ensidig-
het och kärlek för gofistik, som är oskiljaktig
från denne författares sätt att bevisa. Ämnena
äro efter vanligheten fördelade under tvenne
hufvudtitlar, lagreformen och lagskipningen
I afseende på den förstnämda innehåller be-
rättelsen förslag och betraktelser i åtskilliga
ämnen, af hvilka utrymmet här endast tillå-
ter oss att angifva de vigtigaste.
Rörande stängselfrågan anser författaren de
betänkligheter, som mött afskaffandet af jord-
egares skyldighet att sjelf freda sin fruktbi-
rande jord emot betande kreatur, svårligen
stå att undanrödja, met anser deremot br-
rörde skyldighet, nu uteslutande hvälfd på
jordbrukaren eller innehafvaren ef des. k.
inegorna, böra till lika stor del vidkännas za!
betesmarkens innehafvare. En annan huf-
vudsaklig afvikelse från rättsbegrepp, ytiras
vidare, ligger deruti, att innehafvare af större
inegorymd, som tillgränsar en mindre, elle:
af större hemmantal, som i annat slags egor
tillstöter mindre hemmantal, skall i stängsel-
besväret taga så mycket större lott, som in-
egoområdet eller hemmantalet är större;
hvilken beräkningsgrund förklaras vara falsk.
Man finner häraf, att hr justitieombudsman-
nen, ehuru förordande tvenne vigtiga refor-
mer i vår nu gällande stängsellag, likväl icke
gillar den af rikets ständer antagna förän-
dring i grunden för stängselskyldighetens ut-
görande. Såsom motiv för denna åsigt an-
föres, det jordbrukares skyldighet att utan
hägnad taga vård om sina kreatur blefve
ännu svårare än det olyckliga behofvet af et:
öfverhopande stängselbesvär. Vi hafva i denna
vigtiga fråga en annan åsigt, som vi äfven i
Aftonbladet uttalat, ehuru vi villigt medgifvs
de svårigheter, som här möta införandet 2?
en förnuftigare lagstiftning, om nemliger
denna skulle blifva för hela landet gemensa-.
hvilket likväl ej lärer vara oundvikligt.
En grundlig och billig kritik öfver den
nya landshöfdingeinstruktionen säger justitieom-
budsmannen sig icke ha kunnat med fullständig-
het anställa, då omständigheterna endast med-
gifvit att nog hastigt genomläsa det ifråga-
varande arbetet. Emellertid ogillas åtskil-
liga punkter deruti, och deribland den i 668
åt landshöfdingen uppdragna makt att vid
åtals förordnande emot landssekrsterare eller
landskamrerare äfven skilja dem ifrån em-
betets utöfning, der omständigheterna sådart
påkalla. Å andra sidan förklaras pressens
föregifvande om landshöfdingarnes i allmän-
het förökade makt och förmenta suveränitet
öfver de tjenstemän, som jemte dem utgöra
konungens befallningshafvande, vara en obe-
fogad anmärkning, enär den blifvit stödd på
den förutsättningen, att nämde tjenstemän
förut egt något för landshöfdingens vert
het hinderligt veto. Vi nödgas beklaga, att
omständigheterna endast medgifvit ett nog
hastigt genomläsande ej mindre af högstbe-
rörde instruktion, än äfven af pressen
märkningar deremot, enär i annat fall
ombudsmannen säkert icke skulle he
gått det misstag att här beskylla publ
att hafva härledt landshöfdingarnes ökade snu-
veränitet från den förutsättningen, att de an
sett landssekreteraren och landskamrcraren
före detta hafva haft något veto emot lands
höfdingen, hvilket aldrig funnits och således
icke kunnat borttagas. Troligen hade också
hr justitieombudsmannen då funnit, att pres-
sens klagan öfver den tillökade makten haft
sin goda grund förnämligast uti de af justitie-
ombudsmannen sjelf klandrade suveränitets-
rättigheter, att nemligen landshöfdingen skulle
kunna, under skenbara förevändningar, smart
sagdt efter behag skilja sina egna kolleger,
ja hela den under hans paschalikat lydande
landtstaten från utöfningen af sina befattnin-
gar, så att han stode snart sagdt ensam qvar
— för att ej tala om de flera nya och ut-
sträckta befogenheter landshöfdingarne erhål-
lit genom den nya instruktionen, såsom t, ex.
att för handhafvande af allmän ordning och
säkerhet uti sådane fall, der ansvar icke är i
lag bestämdt, stadga erforderliga viten, emot
hvilken maktutvidgning justitieombudsmannen
likaledes sjelf framstält en grundad och skarp
kritik.
De grunder, från hvilka våra gällande skif-
teslagar utgått, underkastas derpå en ganska
omständlig granskning. Skogszshuzehållningen
synes för våra skifteslagstiftare ha varit ett
föga bekant, föga utredt ämne. Man har
väl icke misstagit sig derutin, säger justitie-
ombudsmannen, att samfäld skog i allmän-
het illa vårdas; men när man väntat sig
bättre vård om skiftad skog, då har man
misstagit sig (?)... Också har jag hört de ifri-
gaste försvararne af vårt skiftesverk medgifva,
att skogens undergång är en bland skifteras
oundvikliga följder. Af de betraktelser, som
i anledning häraf anställas, drages den slut-
följd, att sådan mark, som endast för bete
och skogsväxt är tjenlig, aldrig borde i ego-
skifte ingå. Längre fram yttras: Man må
inrätta sitt jordbruk på så enstaka fot som
möjligt; icke har man derföre fred på sina
egor längre än grannen vill. Efter att ge-
nom dessa betraktelser ha kommit till det re-
sultat, att de lagstiftningsgrunder, från hvilka
våra egoskifteslagar utgått. höra till de mest