DOKTOR ANTONI0. EN BERÄTTELSE AF FÖRFATTAREN TILL LORENZO BENONI9. Öfversättning från engelskan. ) 2 E Denna upplysning minskade icke miss Davennes beundran. Hon förklarade att hon tyckte mycket om kaprissås, och då hon såg Antonio fästa några af blommorna i hans förr omtalade lustiga hatt, önskade hon att äfven få några i sin, hvilket verkligen tog sig ganska väl ut. Sir John samtyckte skrattande att låta pryda sig på samma sätt — de tvenne ledsagarne erhöllo äfvenledes sin andel, och sålunda utstyrd, tågade den lilla truppen genom byn Castellaro, der den blef något begapad, men helsad med samma tecken af vördnad och deltagande som öfverallt annorstädes denna dag. Då och då steg någon af byns invånare fram till doktorn med begäran, att han skulle besöka någon sjuk person, hvilket, då ingen fara var för hanå ned ett godmadigt småleende uppsköts till morgondagen. Ena bred, jemn, väl underhållen landsväg, hvad sir Jobn kallade en väg passande för istua menniskor, öppnade sig från byn i 1 riktning, sträckande sig öfver sluttf den branta bergshöjden i nyckfulla gar, hvilka än dolde, än lät se fram-. sidan af kapellet, beskuggadt af tvenne ekar af oerhörda dimensioner. Invånarne i Castellaro, hvilka anlade denna väg i deras anjete3 svett, sade Antonio, visa den med stolthet, och de ha skäl dertill. De omtala för r ändlig belåtenhet huru hvar enda at de kigelstenar, med hvilka den är stenlagd, fördes från hafsstranden; de som hade mulåsnor begagnade dem till detta ändamål, och de som inga hade buro bördor på sina ryg; alla, berremän och bönder, unga och vinnor och gossar, arbetade dag och () Se Aftonbl. nr 219—223, 225, 225, 228 —231, 233— 244 och 246—250.