procent af alla inom skolåldern befintliga barn sakna undervisning och att detta antal varit hela tiden i så starkt aftagande, att man kan hoppas att det snart skall reduceras till intet. År 1847 utgjorde det nemligen 6,17 procent af hela antalet skolpliktiga barn, år 1850 3,27 procent, år 1853 endast 2,12 och innevaranie år 1,59 procent. Inom ännu ett triennium borde således denna rubrik icke vidare skyldra i tabellerna, ehuru vi knapi kunna hoppas att i verkligheten ännu på flera år alla barn utan undantag skola vara i åtojutande af skolundervisning. Detta är icke ens förhållandet i de länder, der, såsom i Preussen, oafbrutet en lång följd af år arbetats för detta mål med stora ansträngningar och en nog långt drifven stränghet. Då en del barn skickas i skolorna redan före den skolpliktiga åldern, kan det lätt hända att, enligt tabellerna, de under visade barnens antal är större än de skolpliktigas, utan att derföre alla skolpliktiga äfven njuta undervisning. Emellertid torde Sverge redan ou kunna i detta fall mäta sig med de mest civiliserade länder, helst då man erinrar sig att många barn, särdeles bland qvinnokönet, tagas ur skolan för att förtjena sitt bröd eller bjelpa sina föräldrar, innan de fyilt 15 år, så att de ingalunda äro utan alla kunskaper, ehuru de icke finnas upptagne bland dem som besöka skolorna. En annan fråga är den om undervisniogens beskaffenhet i hvilket afseende ännu mycket tyckes återstå för oss. Om vi t. ex. i en klass sammanöra alla dem, som erhålla undervisning i fasta (folk-) skolor, i allmänna läroverk och enskilta läroanstalter, finna vi väl att antalet barn i denna jemförelsevis lyckliga belägenhet är ijemntstigand-, så att det v.d tidpunkierna 1847, 1850, 1853 och 1856 ökats från 117,978 till resp. 167,219, 176,187 och 186,328; men då med befolkningen äfven de skolpliktiga barnens antal under sämma tid stigit från 366,187 till 486,264, kan man icke säga att tillökningen i förstnämda antal varit särdeles stor. Af hela summan skolpliktiga barn komma nemligen under denna kategori år 1847 omkring 32,22 procent, år 1850 cirka 33,29, år 1853 vid pass 38,15 ochinnevarande år 38,32 procent. I de ambulatoriska skolorna, der undervisningen nödvändigt måste vara oregelbunden och ofullständig, undervisades nämde år af hela summan resp. 25,11, 28,39, 29,39 och 35,12 procent, och i hemmen, der fen ännu mindre kan koutrolleras, resp. 36,50, 29,54, 30,08 och 29,96 procent Öfverhufvud tyckes förhållandet inom alla tre kategorierna hafva blifvit tämmeligen stationät, så att i medelial under senaste qvinqvennium 60 procent af barnen inom den skolpliktiga åldern icke åtnjuta undervisniog i fasta skolor eller deremot svarande läroanstalter. Här återstår således ännu mycket att göra från kommunernas sida och medelbart från atatens, särdeles bvad angår ivrättandet af lämpliga flickskolor, enär vi icke torde mycket misstaga oss i den förmodan, att större delen af dem som undervisas i hemmet illböra qvinnokönet. En annan omständighet, som påkallar synnerlig uppmärksamhet, är förhållandet mellan lärarnes och skolbarnens antal. Tabellen visar, att i de fasta skolorna lärarnes antal sedan 1847 ökats från 1599 till 2274 eller i mindre proportion än skolbarnens, så att förstnämde år en lärare lemnade undervisning åt 62 barn, år 1850 åt 68, år 1853 åt 70,3 och år 1856 åt 70 bara, ett uppenbarligen allt för stort antal, om läraren skall, som sig bör, med uppmärksamhet följa hvarje barns andliga utveckling, särdeles med afseende på barnets mycket skiljaktiga ålder. Genom monitörer och i öfrigt lämpliga lärometoder kan väl en del af denna olägenhet afhjelpas, men ega väl de flesta lärare kännedom om dessa metoder och äro väl skolorna i besittning af dertill nödiga läroapparater? Ett permanent statsanslag till sistnämda ändamål, med vilkor att kommunen tillsköte en motsvarande summa, skulle sannolikt vara en af de nyttigaste statsutgifter. Om staten t. ex. skänkte 100 rdr till folkskolan i de kommuner, som för samma ändamål anslogo 200 rdr, och den förra tillika besörjde anskaffandet af de behöfliga tabellerna, ritningarne m. m., skulle icke endast priset på dessa, då uppkopet skedde i så stor skala, kunna blifva mycket biligt, utan staten finge äfven en garanti för att undervisningsmedlen voro af god beskaffenhet och att öfverallt samma plan följdes. Med en jemförelsevis mindre summa skulie man, åtminstone inom ett eller annat decennium, kunna hinna till denna unkt. ? I de ambula oriska skolorne kommo på en lärare år 1547 77 barn, år 1850 90 barn, år 1853 91 barn och år 1856 icke mindre än 99 barn. Äfven häri visar sig således snarar: en försämring än förbättring de senare åren, och sammanräkna vi alla lärarnes och alla i de fasta och ambulatoriska skolorna undervisade barnens antal, finna vi, att år 1847 räknades på en lärare 68,7 barn, år 1850 omkring 78, år 1853 78,6 och innevarande år 81,6. Men denna skenbara försämring motväges i vår tanke mera än tillräckligt deraf, atf de examinerade lärarnes antal högst betydligen tillväxt, e-är det är obestridligt, att en erfaren och kunnig lärare kan vida bättre sköta 80 barn än en utan till lig underbyggnad 68. Ar 1847 voro nu bland lärare endast 1513 examinerade, d. v. s. något öfver 54 4, men innevarande år 2653 bland 3751 cller något öfver 70 4. Vi vilja icke vidare utsträcka dess: anmärkningar, men det redan meddelade torde visa å ena sidan, att rikets fokskoleväsende fortfarsnde gått och går framåt, men å den andra, att ingen anledning är att lägga händerna i kors och finna allting godt, utan att stora ansträngningar ännu påkallas innan denna vigtiga angelägenhet kan anses på ett tillfredsställande sätt ordnad. . Utan att förneka den i vissa delar tillfredsställande beskaffenheten af de nu i dagen komna uppgifterna om folkundervisningens tills ånd, jemförda med de föregående årens. anse vi det vara en alltför vågad slutsats af Posttidningen, att Sverge redan nu skulle i detta bänseende kunna mäta sig med de mest civiliserade länder. Med någon erfarenhet af det sätt, hvarpå dylika statistiska uppgifter stundom tillkomma, kan man visserligen icke på dem ensamt bygga alltför mycket. Likväl framstå deraf onekligen vissa förbållanden i t betydelse man icke kan jäfva. hållande, hvars vigt författaren i Postiidningen synes oss hafva förbisett, är det utomordentligt stora antalet af barn inom skolåldern, som fortfarande uppgifvas åtnjuta undervisning i hemmen. Detta antal uppgifves ligen ännu innevarande år till icke min: dre än 145.711, utgörande i det närmaste 30 procent af hela det för året uppgifna antale barn inom skolåldern. Af 10 barn, som hun: nit den ålder, då de borde enligt lag gå j skola, är det således öfverhufsud 3, som icke