heter, såsom det!tyckestillkomna både med och utan afsigt, och att det således visserligen icke eger värde såsom någon ren och tillför litlig historisk källa: : Efter Verons memoirer kommeri 3:ne häften Danska hofvets hemliga historia ifrån 1752 till 1772, öfversättning från danskan. Arbetet går hufvudsakligen ut på att söka bevisa drottning Karolina Mathildas, konung Kristian VII:s gemöls brottsliga förhållande til! Struensee. Vi tycka ej o. tesdensen i detta arbete. Det missnöje Swuensee ådrog sig hos både adeln och folket förklarar tillräckligt hans fall och bör göra de skandalösa sägnerna om hoaom skäligen misstänkta. Den andra årgången, af hvilken 14 häften bittills utkommit, innehåller början af JVapoleon III:s och Napoleonidernas historia af P. Lacroig. Författaren är en beundrare af sin bjelte. Ehvad man nu må med honom förena sig i denna beundran eller ej, så kan det dock vara intressant för litet hvar att närnare Jära känna en så märkvärdig man; och att man det kan hoppas, synes af den fullständighet, med hvilken arbetet i de utkomna häftena är utfördt. Någon opartisk historia må man likväl icke heller här vänta. Ehuru alla de hittills införda arbetena kunna läsas med intresse, tro vi att samlingen skulle betydligt vinna i värde, om vid velet af de arbeten, som upptagas till införsnde, ett sorgfälligare bemödande gjurde sig gällande att endast välja det bästa af hvad den nyare utländska litteraturen i denza väg har att erbjuda. Vi hemställa äfven i detta afseende, att utgifvaren härvid ick måtte alltför uteslutande hålla sig till den .ranska litteraturen, utan också sträcka sin uppmärksamhet och sitt urval till den engelska och tyska, hvilka båda i senare tider blifvit riktade med flera värderika historiska memoirer. Handlingar rörande Skandinaviens historia. 37:de delen. Stockh. 1856 (455 s. 8:0). Med glädje helsar fosterlandsvännen hvarje nytt bidrag, hvarigenom en förökning vinnes uti de allmänt tillgängliga historiska materialier, som möjliggöra en grundlig och omfattande öfversigt af vår kulturhistoriska utvecking. Mycket behöfver göras i denna riktning, för att en fast grundval skall kunna uppnås; forskarens och samlarens arbeten måste föregå den egentlige historieskrifvarens. På intet vetenskapligt område framträder så gerna dilettanteriet som på det historiska och specielt det kulturhistoriska. Man finner detta t. ex. af den stora mängd mer eller mindre bellettristiska skildringar af sä skilta tidsperioders folklif och seder eller af vissa områden af kulturlifvet, som på senaste tiden sett da-. gen. Den yttre eller egentliga poli bistorien innebär icke så stora locka satta fall; det är der svårare för den e att sf de särskilta fakta oeh uppgifter nan finner göra allmännare kombinationer. I fråga om den inre historien, folklifvets och kulturens historia, synes det deremot lärt nog atttill en helhet sammanbinda de enskilta drag som man tärt känna, isynnerhet då det är fråga om tidsperioder, som äro långt aflägsna och i afseende på hvilka historieskrifvaren i mer eller mindre mån måste förhålla sig såsom naturforskaren, då han af vissa påträffade lemningar af förgångna slägten gissar och sluter sig till en hel organism. På sådant sätt uppstå ofta genom författare, som sakna de nödiga förutsättningarne för affattande af en någorlunda trogen historisk bild eller som med en viss filosofisk högfärd se ned på fakta ock de historiska materialier som finnas, och älska att konstruera på fri hand, genomförda skildringar af hela partier, riktningar och perioder i kulturhistorien, hvilkas sanning är mer än tvifvelaktig. Mot denna riktning har dock vå senaste tiden och specielt i Tyskland uppstått en opposition, som står i sammanhang med tidens allmänna praktiska riktning, som kräfver att icke dilettantismen får efter pehag husera med ämnen, som endast genom ansträngda, grundliga och samvetsgranna arbeten kunna göras fruktbringande för nationalbildningen och att de icke heller gifvas till pris åt blotta abstraktio: er och efter behag instufvas i de sjelfbehagliga teoriernas prokrustessängar. Öfverallt i Europa märker man -friga historiska förarbeten, som häntyda på känslan deraf att man måste sprida ljus öfver det enskilta, det speciella, för att rätt kunna uppfatta det hela och allmänna. Äfven i de nordiska rikena har ett allvarligt sträfvande i denna riktning i senare tider uppenbarat sig. Många goda krafter ha så väl 1 Sverge som i brödrarikena egnat sig åt det mödosamma och i yttre hänseende föga lysande och vinst2fvande arbetet att uppodla, plöja och bereda fältet för framtida historieskrifvsre. De sällskaper och lärda samfund, som för detta änJamål blifvit stiftade, ha utan tvifvel uträttat ganska mycket i detta hänseende, men näppeligen dock i förhållande till den officiella ståt, den stora apparat af kongl. beskyddare och hedersledamöter samt inoch utländska medlemmar, hvarmed de uppträda. Vi skulle i detta, såsom i så många andra fall vilja förorda en deeentralisation. Vigtigare än att i historiska samfunds matriklar inskrifva namnen på en hop magnater, hofmän och höga embetsmän vore att kunna väcka den stora allmänheten, folket sjelft, till ökadt deltagande för dessa forskningar. Detta skulle vinnas genom stiftande af en mängd lokala historiska föreningar i särskilta trakter af landet, af hvilka hvar och en kunde egna en speciel forskning och omvårdnad åt sin trakts historiska minnesmärken och befordra dem till allmän kännedom. Den, som anser ett dylikt förslag akan hönsen 3 Hill det föredöme om