heter, såsom det!tyckestillkomna både med och
utan afsigt, och att det således visserligen
icke eger värde såsom någon ren och tillför
litlig historisk källa: :
Efter Verons memoirer kommeri 3:ne häf-
ten Danska hofvets hemliga historia ifrån 1752
till 1772, öfversättning från danskan. Arbe-
tet går hufvudsakligen ut på att söka bevisa
drottning Karolina Mathildas, konung Kristian
VII:s gemöls brottsliga förhållande til! Struen-
see. Vi tycka ej o. tesdensen i detta arbete.
Det missnöje Swuensee ådrog sig hos både
adeln och folket förklarar tillräckligt hans fall
och bör göra de skandalösa sägnerna om ho-
aom skäligen misstänkta.
Den andra årgången, af hvilken 14 häften
bittills utkommit, innehåller början af JVapo-
leon III:s och Napoleonidernas historia af P.
Lacroig. Författaren är en beundrare af sin
bjelte. Ehvad man nu må med honom för-
ena sig i denna beundran eller ej, så kan
det dock vara intressant för litet hvar att när-
nare Jära känna en så märkvärdig man; och
att man det kan hoppas, synes af den fullstän-
dighet, med hvilken arbetet i de utkomna
häftena är utfördt. Någon opartisk historia
må man likväl icke heller här vänta.
Ehuru alla de hittills införda arbetena kunna
läsas med intresse, tro vi att samlingen skulle
betydligt vinna i värde, om vid velet af de
arbeten, som upptagas till införsnde, ett sorg-
fälligare bemödande gjurde sig gällande att
endast välja det bästa af hvad den nyare ut-
ländska litteraturen i denza väg har att er-
bjuda. Vi hemställa äfven i detta afseende, att
utgifvaren härvid ick måtte alltför uteslutan-
de hålla sig till den .ranska litteraturen, utan
också sträcka sin uppmärksamhet och sitt ur-
val till den engelska och tyska, hvilka båda
i senare tider blifvit riktade med flera värde-
rika historiska memoirer.
Handlingar rörande Skandinaviens historia.
37:de delen. Stockh. 1856 (455 s. 8:0).
Med glädje helsar fosterlandsvännen hvarje
nytt bidrag, hvarigenom en förökning vinnes
uti de allmänt tillgängliga historiska materia-
lier, som möjliggöra en grundlig och omfat-
tande öfversigt af vår kulturhistoriska utveck-
ing. Mycket behöfver göras i denna rikt-
ning, för att en fast grundval skall kunna
uppnås; forskarens och samlarens arbeten må-
ste föregå den egentlige historieskrifvarens.
På intet vetenskapligt område framträder så
gerna dilettanteriet som på det historiska och
specielt det kulturhistoriska. Man finner detta
t. ex. af den stora mängd mer eller mindre
bellettristiska skildringar af sä skilta tidsperio-
ders folklif och seder eller af vissa områden
af kulturlifvet, som på senaste tiden sett da-.
gen. Den yttre eller egentliga poli bi-
storien innebär icke så stora locka satta
fall; det är der svårare för den e att
sf de särskilta fakta oeh uppgifter nan finner
göra allmännare kombinationer. I fråga om
den inre historien, folklifvets och kulturens
historia, synes det deremot lärt nog atttill en
helhet sammanbinda de enskilta drag som man
tärt känna, isynnerhet då det är fråga om
tidsperioder, som äro långt aflägsna och i af-
seende på hvilka historieskrifvaren i mer el-
ler mindre mån måste förhålla sig såsom na-
turforskaren, då han af vissa påträffade lem-
ningar af förgångna slägten gissar och sluter
sig till en hel organism. På sådant sätt upp-
stå ofta genom författare, som sakna de nö-
diga förutsättningarne för affattande af en
någorlunda trogen historisk bild eller som med
en viss filosofisk högfärd se ned på fakta ock
de historiska materialier som finnas, och älska
att konstruera på fri hand, genomförda skil-
dringar af hela partier, riktningar och perio-
der i kulturhistorien, hvilkas sanning är mer
än tvifvelaktig. Mot denna riktning har dock
vå senaste tiden och specielt i Tyskland upp-
stått en opposition, som står i sammanhang
med tidens allmänna praktiska riktning, som
kräfver att icke dilettantismen får efter pe-
hag husera med ämnen, som endast genom
ansträngda, grundliga och samvetsgranna ar-
beten kunna göras fruktbringande för natio-
nalbildningen och att de icke heller gifvas
till pris åt blotta abstraktio: er och efter behag
instufvas i de sjelfbehagliga teoriernas pro-
krustessängar. Öfverallt i Europa märker man
-friga historiska förarbeten, som häntyda på
känslan deraf att man måste sprida ljus öfver
det enskilta, det speciella, för att rätt kunna
uppfatta det hela och allmänna. Äfven i de
nordiska rikena har ett allvarligt sträfvande i
denna riktning i senare tider uppenbarat sig.
Många goda krafter ha så väl 1 Sverge som
i brödrarikena egnat sig åt det mödosamma
och i yttre hänseende föga lysande och vinst-
2fvande arbetet att uppodla, plöja och bereda
fältet för framtida historieskrifvsre. De säll-
skaper och lärda samfund, som för detta än-
Jamål blifvit stiftade, ha utan tvifvel uträttat
ganska mycket i detta hänseende, men näp-
peligen dock i förhållande till den officiella
ståt, den stora apparat af kongl. beskyddare
och hedersledamöter samt in- och utländska
medlemmar, hvarmed de uppträda. Vi skulle
i detta, såsom i så många andra fall vilja
förorda en deeentralisation. Vigtigare än att
i historiska samfunds matriklar inskrifva
namnen på en hop magnater, hofmän och
höga embetsmän vore att kunna väcka den
stora allmänheten, folket sjelft, till ökadt del-
tagande för dessa forskningar. Detta skulle
vinnas genom stiftande af en mängd lokala
historiska föreningar i särskilta trakter af lan-
det, af hvilka hvar och en kunde egna en speciel
forskning och omvårdnad åt sin trakts historiska
minnesmärken och befordra dem till allmän
kännedom. Den, som anser ett dylikt förslag
akan hönsen 3 Hill det föredöme om