gick egentligen öfver Col di Tenda. Det bände
sig att under ett af hans besök i Nizza in-
träffade ett häftigt snöfall, som gjorde det
omöjligt att återvända till Turin den vanliga
vägen. Det enda alternativet var att sjövä
gen fara till Genua, hvarifrån hams majestät
lätteligen kunde komma till sin hufvudstad.
Han gick således ombord, men vädret var
blåsigt och sjögången så svår, att han var
nödsakad att vända tillbaka. Folket i pro-
vinsen, som länge förgäfves sökt att erhålla
tillåtelse att öppna en väg långg kusten, om-
fattade genast det tillfälle som sålunda er-
bjöds det. Jag borde ha nämt förut, att re-
geringen i Piemont hade tillika med republi-
ken Genuas fordna stater äfven ärft dess för-
domar mot en landsväg åt franska sidan, Be-
folkningen i alla städerna och byarno uttå-
gade således i massa, med borgmästarne och
kyrkoherdarne i spetsen; fördjupningar fyl-
des och klippor umdanröjdes inom en otroligt
kort tid. Här, ers majestät, är en väg till er
tjenst, ropade hvarje röst, och bans majestit
täcktes i nåder begagna sig af tillbudet. En
kurir afsändes från Turin, med befallning till
folket att upphöra med väganläggandet — mer
den ankom en dag för sent, ty vägen var re-
dan färdig, och kung och hofmän hade in-
vigt den. . ur
Doktorn förde nu sina följeslagare genom
staden, som hade ett besynnerligt medeltids-
utseende, med å ömse sidor om gatan mörka
hvalf och hemlighetsfulla mörka gångar, af
hvilka en del oförmodat förde till grönskande,
solbelysta platser, upplifvande att skåda. Miss
Lusy förundrade sig öfver den mängd sten-
bryggor. hvilka öfver deras hufvuden voro
lagda från hus till hus, och hvilka hennes
cicerone förklarade vara ämnade till rädd-
ningsmedel undan en ofta återkommande obe-
haglig besökare — jordböfningen, En annan