måste undersökas, innan man är verkligt berättigad att fälla så afgörande omdömen mot Gustaf III och för Karl XIII, som det bekanta Bergman-Schinkelska verket tilltror sig uttala. Med detta mål i sigte skall man ej Ogerna gemomgå den gamle gustavianens anteckningar, hvilka, om de också mycket sysselsätta sig med honom sjelf och fed numera likgiltiga ämnen, dock äfven beröra de vigtigaste händelser och hoflifvet från 1785 til 1818 och i öfrigt andas en djup tillgifvenhet för Gustaf III. Hvad åter beträffar den lilla qvickt skrifna tuppsatsen om Lovisa Ulrikas och Sprentportens intriger, så skall den redan för blotta formens skull af en hvar läsas med nöje. Hr R:s bihang dertill, upptagande öfver 100 sidor, söker ådagalägga osannolikheten i antagandet, att Gustaf IV Adolf ej var Gustaf III:s son. Ehuru denna fråga såsom politisk numera är utan sal! betydelse och såsom historisk står helt nära till skandalområdet, så torde den väl dock, såsom ett rätt kinkigt och inveckladt stridsämne, länge komma att locka till behandling. Hr R.har den förtjensten att med mycken reda hafva framlagt hvad som blifvit sagdt och säges både för och emot, och lyckas dessutom eoligt vårt tycke att göra sin mening vida m: ra sannolik än den motsatta. Den, zom ej delar detta vårt tycke, skall dock, tro vi, med nöje följa hr R:s om mycken (i god mening) advokatorisk skicklighet, ja dialektisk talang vittnande utveckling. Med femte häftet börjar En pariserborgares memoirer, af d:r Veron, hvilka upptaga icke mindre än 22 häften och äro fördelade i 6 delar. Författarens doktorstitel kommer kanske den med honom obekante läsaren att i dessa memoirer tänka sig en samling af ovanliga sjukdomshistorier eller skildringar af dessa rörande och upprörande familjescener, hvartill läkaren så ofta får vara vittne. För att aflägsna denna tanke är nödigt att upplysa den med hr Verons historia icke bekante lä saren, att bemälde doktor, efter fulländad medicinsk kurs och några års praktik gaf all medicin på båten, sedan han, kallad till en mycket rik och mycket fet dam, för att åderlåta henne, stack in lancetten, men ej fann ådern, stack in den ånyo, men ej fick blodet att rinna.s Hr V. bar väl sedermera af böjelse följt den medicinska vetenskapens framsteg och skulle till och med kunna uppenbara några af konstens hemligheter, i anseende till lifvets förlängande, till deras bruk, som finna lifvet angenämt;j men i sina memoirer har han blott egnat ett kapitel åt medicinen: Då hr V. öfvergifvit läkarevägen, företog han sig att utgifva en litterär tidskrift, La Revue de Paris som snart gaf 40,000 fr. i årlig inkomst och derigenom medel att så väl för unga, obemärkta talanger som för redan namnkunniga författare öppna dubbeldörrarne till en stor publicitet. De relatio ner till författare och konstnärer, som härigenom knötos, bilda en af ingredienserna i hr V:s memoirer. Sedermera blef han direktör för kongl. operan i Paris eller tog den rättare sagdt på entreprenad, och samlade, under de 5 år han till parisarnes belåtenhet och betydlig egen vinst innehade denna plats, de mest pikanta materialierna för sina memoirer, dem nemligen som röra teatern. Slutligen ingick han sågom äktieegare i Le Constitutionnel denna namnkunniga bourgeoisiens tidning, hvilken under restsurationen var liberalismers enda organ i Frankrike, men efter julirevolutionen förlorade flere af sina äldre redaktörer och troligtvis hade helt och hållet måst upphöra, om ej hr V. stält sig i spetsen för densamma och lyckats, dels genom nedsättning af prenumerationspriset, dels genom att skaffa sig Den vandrande jiden af Eugene Sue för dess följetong, att uppbringa prenumerantantalet från 2000 till 30,000. Det faller af sig sjelft, att hr V. i sin egenskap af f. d. chef för en så betydande tidning får anledning att i sina memoirer vidlyftigt sysselsätta sig med politiken. Det är följaktligen med vigtiga personligheter, politik, seder, litteratur, konst och teater under kejsaretiden, restaurationen, julimonarkien och republiken, som dessa memoirer befatta sig; och man kan således säga, att de utgöra ett slags tillstymmelse till en historia om Frankrike för denna tid, ehuru i memoirens okritiska och fragmentariska form. Hr Veron förmår visserligen ej alltid att intressera; han finner ofta sådant betydligt, som knappast för franska, än mindre för svenska läsare än af intresse. Ofta kommer detta af inbilskhet och fåfänga; ty har han ett bref af det obetydligaste innehåll från någon stor man, så kan han icke afhålla sig från att lägga det i dagen. Men när hax kommer till ämnen, som tala till hans hjerta eller anslå hans åt det sinnligt-estetiska lutande natur, så tillvinner ban sig uppmärksamheten. I förra afseendet må nämnas kapitlen om Karl X och Ludvig Filip i landsflykt; hvilka äro af ädel ton och osökt rörande. Af senare slaget framstå hans lifliga skildringar af spelhusen i Paris, och kapitlen om operans, vwaktrisernan, klackörerna och biljettförsäljarne samt operans kulisser,. Intresserande är ock den skildring han gör af skådespelerskam Rachels lif. I sina öfriga betraktelser visar han sig för det mesta endast hafva varit en lycklig spekulant på litteraturens och publicitetens område, en habil faiseur, utrustad med godt väderkorn för hvad som tar favör, och ehuru ett icke ringa antal svenska läsare torde af hans arbete kunna inhämta mycket intressant och för dem mindre bekant rörande den senaste tidens tilldragelser och personligheter i Frankrike, bör man icke glömma, att arbetet, enligt hvad den utländeka kritikan ådacalaot. är föllt af ariktig.