måste undersökas, innan man är verkligt be-
rättigad att fälla så afgörande omdömen mot
Gustaf III och för Karl XIII, som det be-
kanta Bergman-Schinkelska verket tilltror sig
uttala. Med detta mål i sigte skall man ej
Ogerna gemomgå den gamle gustavianens an-
teckningar, hvilka, om de också mycket sys-
selsätta sig med honom sjelf och fed numera
likgiltiga ämnen, dock äfven beröra de vig-
tigaste händelser och hoflifvet från 1785 til
1818 och i öfrigt andas en djup tillgifvenhet
för Gustaf III. Hvad åter beträffar den lilla
qvickt skrifna tuppsatsen om Lovisa Ulrikas
och Sprentportens intriger, så skall den re-
dan för blotta formens skull af en hvar läsas
med nöje. Hr R:s bihang dertill, upptagande
öfver 100 sidor, söker ådagalägga osannolik-
heten i antagandet, att Gustaf IV Adolf ej
var Gustaf III:s son. Ehuru denna fråga så-
som politisk numera är utan sal! betydelse
och såsom historisk står helt nära till skan-
dalområdet, så torde den väl dock, såsom ett
rätt kinkigt och inveckladt stridsämne, länge
komma att locka till behandling. Hr R.har
den förtjensten att med mycken reda hafva
framlagt hvad som blifvit sagdt och säges
både för och emot, och lyckas dessutom eo-
ligt vårt tycke att göra sin mening vida m: ra
sannolik än den motsatta. Den, zom ej delar
detta vårt tycke, skall dock, tro vi, med nöje
följa hr R:s om mycken (i god mening) ad-
vokatorisk skicklighet, ja dialektisk talang
vittnande utveckling.
Med femte häftet börjar En pariserborgares
memoirer, af d:r Veron, hvilka upptaga icke
mindre än 22 häften och äro fördelade i 6
delar. Författarens doktorstitel kommer kan-
ske den med honom obekante läsaren att i
dessa memoirer tänka sig en samling af ovan-
liga sjukdomshistorier eller skildringar af dessa
rörande och upprörande familjescener, hvar-
till läkaren så ofta får vara vittne. För att
aflägsna denna tanke är nödigt att upplysa
den med hr Verons historia icke bekante lä
saren, att bemälde doktor, efter fulländad
medicinsk kurs och några års praktik gaf all
medicin på båten, sedan han, kallad till en
mycket rik och mycket fet dam, för att åder-
låta henne, stack in lancetten, men ej fann
ådern, stack in den ånyo, men ej fick blodet
att rinna.s Hr V. bar väl sedermera af bö-
jelse följt den medicinska vetenskapens fram-
steg och skulle till och med kunna uppen-
bara några af konstens hemligheter, i anse-
ende till lifvets förlängande, till deras bruk,
som finna lifvet angenämt;j men i sina me-
moirer har han blott egnat ett kapitel åt me-
dicinen: Då hr V. öfvergifvit läkarevägen,
företog han sig att utgifva en litterär tidskrift,
La Revue de Paris som snart gaf 40,000
fr. i årlig inkomst och derigenom medel att
så väl för unga, obemärkta talanger som för
redan namnkunniga författare öppna dubbel-
dörrarne till en stor publicitet. De relatio
ner till författare och konstnärer, som häri-
genom knötos, bilda en af ingredienserna i
hr V:s memoirer. Sedermera blef han direk-
tör för kongl. operan i Paris eller tog den
rättare sagdt på entreprenad, och samlade,
under de 5 år han till parisarnes belåtenhet och
betydlig egen vinst innehade denna plats, de
mest pikanta materialierna för sina memoirer,
dem nemligen som röra teatern. Slutligen
ingick han sågom äktieegare i Le Constitu-
tionnel denna namnkunniga bourgeoisiens
tidning, hvilken under restsurationen var li-
beralismers enda organ i Frankrike, men ef-
ter julirevolutionen förlorade flere af sina äl-
dre redaktörer och troligtvis hade helt och
hållet måst upphöra, om ej hr V. stält sig i
spetsen för densamma och lyckats, dels ge-
nom nedsättning af prenumerationspriset, dels
genom att skaffa sig Den vandrande jiden
af Eugene Sue för dess följetong, att upp-
bringa prenumerantantalet från 2000 till 30,000.
Det faller af sig sjelft, att hr V. i sin egen-
skap af f. d. chef för en så betydande tidning
får anledning att i sina memoirer vidlyftigt
sysselsätta sig med politiken. Det är följakt-
ligen med vigtiga personligheter, politik, se-
der, litteratur, konst och teater under kejsare-
tiden, restaurationen, julimonarkien och repu-
bliken, som dessa memoirer befatta sig; och
man kan således säga, att de utgöra ett slags
tillstymmelse till en historia om Frankrike för
denna tid, ehuru i memoirens okritiska och
fragmentariska form. Hr Veron förmår vis-
serligen ej alltid att intressera; han finner ofta
sådant betydligt, som knappast för franska,
än mindre för svenska läsare än af intresse.
Ofta kommer detta af inbilskhet och fåfänga;
ty har han ett bref af det obetydligaste inne-
håll från någon stor man, så kan han icke afhålla
sig från att lägga det i dagen. Men när hax
kommer till ämnen, som tala till hans hjerta
eller anslå hans åt det sinnligt-estetiska lu-
tande natur, så tillvinner ban sig uppmärk-
samheten. I förra afseendet må nämnas ka-
pitlen om Karl X och Ludvig Filip i lands-
flykt; hvilka äro af ädel ton och osökt röran-
de. Af senare slaget framstå hans lifliga
skildringar af spelhusen i Paris, och kapit-
len om operans, vwaktrisernan, klackörerna
och biljettförsäljarne samt operans kulisser,.
Intresserande är ock den skildring han gör
af skådespelerskam Rachels lif. I sina öfriga
betraktelser visar han sig för det mesta en-
dast hafva varit en lycklig spekulant på litte-
raturens och publicitetens område, en habil
faiseur, utrustad med godt väderkorn för hvad
som tar favör, och ehuru ett icke ringa antal
svenska läsare torde af hans arbete kunna in-
hämta mycket intressant och för dem mindre
bekant rörande den senaste tidens tilldragel-
ser och personligheter i Frankrike, bör man
icke glömma, att arbetet, enligt hvad den ut-
ländeka kritikan ådacalaot. är föllt af ariktig.