STOCKHOLM, den 16 Okt, Om någon ytterligare bekräftelse än sjelfva Pariserfreden skulle ha behöfis på de af lord Clarendon kort före konferensernas öppnande uttalade ord, att Ryssland ej finge förödmjukas, så finner man en sådan i furst Gortschakows bekanta cirkulär, hvaruti det moskovitiska öfvermodet, illa doldt under skenet af en skrymtande moderation, på nytt bjuder trots åt civilisationen. Att Englands närvarande minister, om den ock låter sin press i dundrande ordalag utfara emot Byssland, likväl i grunden ej menar så illa, så framt ej materiella intressen stötas för hufvudet, har på den senare tiden blifvit lika klart, som att Frankrikes beherrskare för egen räkning ej finner andra hinder för en anslutning till Rysslands politik än dem, som ligga i franska nationalkarakterens himmelsvida olikhet med den ryska. Sedan det fordna inflytandet på Europas angelägenheter återvunnits och opinionen tillfredsstälts så väl häraf som genom ett lysande fälttåg, var ju målet vunnet och Rysslands vänskap ingalunda att förakta. Att uppkalla och understödja en verklig frihetskamp, att verka något för de förtryckta nationaliteterna, befanns orådligt; sådant hörde dessutom till klassen af dessa ider dem han helst i likhet med farbrodern öfverlemnar åt ideologerna. Att emellertid denna regeringarnes politik ingalunda delas af Englands och Frankrikes högsinta folk, är en för Europas och särskilt för Sverges framtid tröstelig erfarenhet. En af franska demokratiens utmärktaste organer inom pressen Le Siecle har nyligen häröfver uttalat ganska tänkvärda ord i en artikel med öfverskrift Furst Gortschakows läror, hvilker vi här införa såsom förtjent af våra läsares uppmärksamhet. Vi ha visserligen,, säger Siecle, aldrig trott på Rysslands uppriktighet, och vi ba uttalat detta före, under och efter Pariserkonferenserna. Och om äfven vi skulle ha iakttagit tystoad öfver denna häfdvunna trolöshet, så hade man ju Europas hela nyare historia till vittne, huru föga det är att lita på moskovitiska löften. Men vi trodde ej, att omedelbart efter den dag, då våra soldater lemnat Krim, då den. sista musköten återkommit och franska regeringens ambassadör af czaren erhållit de mest lysande utmärkelser, Ryssland skulle kasta ut i verlden sitt första manifest. I vår fränska enfald trodde vi, att Sebastopol för nämde makt varit en lexa, som bort qvarlemna några spår, och att man på Nevas stränder något längre skulle erinra sig den förskräckelse, som väcktes af denna ryktbara plan till ett fälttåg i Polen, hvilken bestämde undertecknandet af fredspreliminärerna i Paris. Men Krim är utrymdt, de allierade flottorna ha lemnat Svarta hafvet och Östersjön. Ryssland tänker, att man icke efter sex månaders förlopp på nytt börjar krig sådana, som 1855 års, och det börjar derföre helt beqvämt göra sig i ordning att hota vestra Europa. med nya konflikter. Det ligger i denna handling en så djup ögtanlagenhet, någonting så föga värdigt en stor stat, att vi oaktadt vår ringa tanka om ryska kansliet, ej så snart väntade en dylik demonstration, och vi frågade oss, hvilken figur Frankrikes och Englands sändebud i Moskwa måste ha gjort, då de togo kännedom om det cirkulär, som utgått från den terrible prinsen, en benämning, som man inom diplomatien lärer ha gifvit furst Gortschakow. Det är sannt, att i detta cirkulär Preussen och Österrike, ehuru de ej nämnas, i sjelfva verket ej behandlas bättre än vi. Man ger dem tillkänna i ordalag, som ej behöfva någon förklaring, att den heliga alliansen ej mera är till, och att man i följd häraf får säga farväl åt freden i Europa. Ryssland skall ej mera blanda sig i någonting, annat än om det så finner för godt. Det har återvunnit sin frihet att handla; det förbehåller sig sjelft de första frukterna häraf. Om folken börja röra på sig, öfverlemnar Ryssland ansvaret åt dem, som ej vetat understödja denna makt. Deras var felet, dem må ock följderna drabba. De må dra sig ur spelet så godt de kunna... i fall de händelsevis skulle kunna det. Man får visserligen ej mycket räkna på, att den moskovitiske Achilles lärge sålunda dröjer qvar i sitt tält. Furst Gortscehakow säger här ingenting annat än hvad hela verlden visste förut. Ingen betviflade, att Ryssland var mycket förargadt på Österrike för dess otaliga omkastningar, och på Preussen för dess orubbliga oterksamhet. Men om blott ett godt tillfälle inträffade, så skulle oenigheten ganska snart försvinna. Allianser, hvilka grunda sig på medbrottslighet i sådant som Polens delning, brytas icke så lätt. Den heliga allians, hvaruti föröfrigt England saknas, är emellertid sålunda endasi för ögonblicket bruten från de nordiska makternas sida. Men huru kort denna brytning än må vara, är den i alla fall en början till rubbning i Europas garola monarkiska system, och vi böra derföre ge densamma vårt bifall. Det är redan mycket, att i en gifven tidpunkt det triumvirat af makten, som fördröjde verldens framåtskridande, förlorat sin enhet i handling. Vi vilja nu ingå i granskning af Ryseslands anspråk i afseende på europeiska rätten. Då man något litet begrundar furst Gortschakowws läror, är man frestad att fråga sig, huruvida man drömmer eller verkligen är vaken. År det väl i Rysslands namn som man så talar om okränkbarheten af suveränernas rättigheter? Har det gifvits en enda sådan rätt som Ryssland sjelf ej våldfört? Det utropar, att den svage ej längre skall ega något skydd emot den starke. om konungen af Neapel