STOCKHOLM, den 16 Okt,
Om någon ytterligare bekräftelse än sjelfva
Pariserfreden skulle ha behöfis på de af lord
Clarendon kort före konferensernas öppnande
uttalade ord, att Ryssland ej finge förödmju-
kas, så finner man en sådan i furst Gort-
schakows bekanta cirkulär, hvaruti det mosko-
vitiska öfvermodet, illa doldt under skenet af
en skrymtande moderation, på nytt bjuder
trots åt civilisationen. Att Englands närva-
rande minister, om den ock låter sin press i
dundrande ordalag utfara emot Byssland, lik-
väl i grunden ej menar så illa, så framt ej
materiella intressen stötas för hufvudet, har
på den senare tiden blifvit lika klart, som att
Frankrikes beherrskare för egen räkning ej
finner andra hinder för en anslutning till
Rysslands politik än dem, som ligga i franska
nationalkarakterens himmelsvida olikhet med
den ryska. Sedan det fordna inflytandet på
Europas angelägenheter återvunnits och opi-
nionen tillfredsstälts så väl häraf som genom
ett lysande fälttåg, var ju målet vunnet och
Rysslands vänskap ingalunda att förakta.
Att uppkalla och understödja en verklig fri-
hetskamp, att verka något för de förtryckta
nationaliteterna, befanns orådligt; sådant hörde
dessutom till klassen af dessa ider dem han
helst i likhet med farbrodern öfverlemnar åt
ideologerna. Att emellertid denna regerin-
garnes politik ingalunda delas af Englands
och Frankrikes högsinta folk, är en för Euro-
pas och särskilt för Sverges framtid tröstelig
erfarenhet. En af franska demokratiens ut-
märktaste organer inom pressen Le Siecle har
nyligen häröfver uttalat ganska tänkvärda ord
i en artikel med öfverskrift Furst Gortscha-
kows läror, hvilker vi här införa såsom för-
tjent af våra läsares uppmärksamhet.
Vi ha visserligen,, säger Siecle, aldrig trott
på Rysslands uppriktighet, och vi ba uttalat det-
ta före, under och efter Pariserkonferenserna.
Och om äfven vi skulle ha iakttagit tystoad öfver
denna häfdvunna trolöshet, så hade man ju Eu-
ropas hela nyare historia till vittne, huru föga
det är att lita på moskovitiska löften. - Men vi
trodde ej, att omedelbart efter den dag, då
våra soldater lemnat Krim, då den. sista mu-
sköten återkommit och franska regeringens
ambassadör af czaren erhållit de mest lysande
utmärkelser, Ryssland skulle kasta ut i verl-
den sitt första manifest. I vår fränska enfald
trodde vi, att Sebastopol för nämde makt va-
rit en lexa, som bort qvarlemna några spår,
och att man på Nevas stränder något längre
skulle erinra sig den förskräckelse, som väck-
tes af denna ryktbara plan till ett fälttåg i
Polen, hvilken bestämde undertecknandet af
fredspreliminärerna i Paris.
Men Krim är utrymdt, de allierade flottorna
ha lemnat Svarta hafvet och Östersjön. Ryss-
land tänker, att man icke efter sex månaders
förlopp på nytt börjar krig sådana, som 1855
års, och det börjar derföre helt beqvämt göra
sig i ordning att hota vestra Europa. med nya
konflikter. Det ligger i denna handling en
så djup ögtanlagenhet, någonting så föga vär-
digt en stor stat, att vi oaktadt vår ringa tanka
om ryska kansliet, ej så snart väntade en dy-
lik demonstration, och vi frågade oss, hvilken
figur Frankrikes och Englands sändebud i
Moskwa måste ha gjort, då de togo känne-
dom om det cirkulär, som utgått från den
terrible prinsen, en benämning, som man inom
diplomatien lärer ha gifvit furst Gortschakow.
Det är sannt, att i detta cirkulär Preussen
och Österrike, ehuru de ej nämnas, i sjelfva
verket ej behandlas bättre än vi. Man ger
dem tillkänna i ordalag, som ej behöfva nå-
gon förklaring, att den heliga alliansen ej
mera är till, och att man i följd häraf får
säga farväl åt freden i Europa. Ryssland
skall ej mera blanda sig i någonting, annat
än om det så finner för godt. Det har åter-
vunnit sin frihet att handla; det förbehåller
sig sjelft de första frukterna häraf. Om fol-
ken börja röra på sig, öfverlemnar Ryssland
ansvaret åt dem, som ej vetat understödja
denna makt. Deras var felet, dem må ock
följderna drabba. De må dra sig ur spelet
så godt de kunna... i fall de händelsevis
skulle kunna det. Man får visserligen ej
mycket räkna på, att den moskovitiske Achil-
les lärge sålunda dröjer qvar i sitt tält. Furst
Gortscehakow säger här ingenting annat än
hvad hela verlden visste förut. Ingen betvif-
lade, att Ryssland var mycket förargadt på
Österrike för dess otaliga omkastningar, och
på Preussen för dess orubbliga oterksamhet.
Men om blott ett godt tillfälle inträffade, så
skulle oenigheten ganska snart försvinna. Al-
lianser, hvilka grunda sig på medbrottslighet
i sådant som Polens delning, brytas icke så
lätt. Den heliga allians, hvaruti föröfrigt
England saknas, är emellertid sålunda endasi
för ögonblicket bruten från de nordiska mak-
ternas sida. Men huru kort denna brytning
än må vara, är den i alla fall en början till
rubbning i Europas garola monarkiska system,
och vi böra derföre ge densamma vårt bifall.
Det är redan mycket, att i en gifven tidpunkt
det triumvirat af makten, som fördröjde verl-
dens framåtskridande, förlorat sin enhet i
handling.
Vi vilja nu ingå i granskning af Ryseslands
anspråk i afseende på europeiska rätten. Då
man något litet begrundar furst Gortschakowws
läror, är man frestad att fråga sig, huruvida
man drömmer eller verkligen är vaken. År
det väl i Rysslands namn som man så talar
om okränkbarheten af suveränernas rättighe-
ter? Har det gifvits en enda sådan rätt som
Ryssland sjelf ej våldfört? Det utropar, att
den svage ej längre skall ega något skydd
emot den starke. om konungen af Neapel