hållet obegriplig för sir John, var det någonting i den stackars gossens röst och blick, som bibringade engelsmannen en lika tydlig föreställning om hvad italienaren sade och menade, som om han talat engelska lika bra som John. Det bleka anletet och den afmagrade gessalten gjorde hans anspråkslösa vältalighet ännu mera rörande. Sir John blef rörd, och för att dölja att han var det, började han genast i bögtrafvande ton hålla en föreläsning för gossen öfver postiljoners skyldigheter mot resande i allmänhet, och mot resande af en viss klass i synnerhet, Denna harang, som var i saknad af allt det uttrycksfulla i blick och åtbörder, hvilket skulle gjort ynglingens tal begripligt för hvilken fattningsförmåaga som helst, föll tungt på Prosperos icke begripande öron, hvilken, der han stod, tummande sin hatt, med ögonen fästade på marken, till utseendet ganska mycket liknade den missdådare sir John med mycken noggranhet beskref honom vara. I denna krisis, just då baroneten, ännu sittande på hästryggen, började känna sig brydd huru han med värdighet skulle afsluta denna scen, föll hans öga på doktor Antonio, hvilken gått fram till osterian för att se köpet, hvarom vid detta lag hela socknen hört talas. Min bästa doktor, utropade sir John med hjertlighet, det fägnar mig att se er; jag står i särdeles stor förbindelse hos erx Att höra sir John Davenne kalla doktor Antonio min bästa doktor,, på detta hjertliga, uppriktiga sätt — det var första gången, och så!edes icke underligt att Antonio funderade på orden. Han bad sir John icke tala om förbindelser, och lyckönskade honom med värma öfver den lyckliga tillfällighet, som tillfört honom en så präktig ridhäst. Johm närmade sig i denna stund och förkunnade för sin husbonde, att det stall, i hvilket han