hållet obegriplig för sir John, var det någon-
ting i den stackars gossens röst och blick,
som bibringade engelsmannen en lika tydlig
föreställning om hvad italienaren sade och
menade, som om han talat engelska lika bra
som John. Det bleka anletet och den afma-
grade gessalten gjorde hans anspråkslösa väl-
talighet ännu mera rörande. Sir John blef
rörd, och för att dölja att han var det, bör-
jade han genast i bögtrafvande ton hålla en
föreläsning för gossen öfver postiljoners skyl-
digheter mot resande i allmänhet, och mot
resande af en viss klass i synnerhet, Denna
harang, som var i saknad af allt det uttrycks-
fulla i blick och åtbörder, hvilket skulle
gjort ynglingens tal begripligt för hvilken
fattningsförmåaga som helst, föll tungt på
Prosperos icke begripande öron, hvilken, der
han stod, tummande sin hatt, med ögonen
fästade på marken, till utseendet ganska myc-
ket liknade den missdådare sir John med
mycken noggranhet beskref honom vara.
I denna krisis, just då baroneten, ännu sit-
tande på hästryggen, började känna sig brydd
huru han med värdighet skulle afsluta denna
scen, föll hans öga på doktor Antonio, hvil-
ken gått fram till osterian för att se köpet,
hvarom vid detta lag hela socknen hört talas.
Min bästa doktor, utropade sir John med
hjertlighet, det fägnar mig att se er; jag står
i särdeles stor förbindelse hos erx
Att höra sir John Davenne kalla doktor
Antonio min bästa doktor,, på detta hjert-
liga, uppriktiga sätt — det var första gången,
och så!edes icke underligt att Antonio funde-
rade på orden. Han bad sir John icke tala
om förbindelser, och lyckönskade honom med
värma öfver den lyckliga tillfällighet, som
tillfört honom en så präktig ridhäst. Johm
närmade sig i denna stund och förkunnade
för sin husbonde, att det stall, i hvilket han