STOCKHOLM, den 14 Okt. Officiösa röster från Finland, () IV. Professor Rein inser, att då han skryter öfver boktryckerier och tidningar, den frågan ovilkorligen måste framstå: hvad gagn göra tidningar utan en skymt ef yttrandefrihet? Hvad hbjelpa boktryckerier, när en äkta rysk censur hämmar och nedtrycker det litterära lifvet och den andliga utvecklingen? Han anser det derföre nödvändigt att vidröra denna punkt, och gör det på ett ganska skickligt gätt. Han förklarar, att det för ingen del är hans afsigt att uppträda såsom censurens sakförare, försvarare eHer loftalare, och yttrar derefter med en förundransvärd frimodighet, som förmodligen tillgifvits honom i anseende till det goda syfte, som programmet i sin helhet her: Vi veta det ganska väl att de stora sanningar, som förberedt och förkunnat nya verldsåsigter för menskligheten, som anvisat och öppnat för densamma nya framtids och utvecklingsbanor, ingalunda med censurens bifall och privilegium trädt i verlden, och årbundradens lärdom vittnar, att det verkligtsanna och stora, renadt från villfarelsens slagg, hvaraf det vid sitt första uppträdande ofta befinnes bemängdt, i trots af alla hinder icke dess miadre segrande rödjat sig väg. Vi veta ganska väl, att en inskränkt censor i sitt tjenstenit att bevara religion, öfverhet och laglig ordning mot destruktiva anfall, äfven uti gagneliga och lärorika, sanning och rätt samt lagenlig förbättring af sociala förhållanden förordande skrifter, kan förmena sig skåda farliga och vilseledande läror, och derföre hindra deras offentliggörande, samt att, då sanningen sålunda hindras att framträda eller göra sig hörd, framskridandet af samwhällsoch rättstillitåndet måste gå långsammare och hejdas i sin utveckling.s Den tillämpning man skulle kunna göra af dessa vackra allmänna satser vill författaren dock förhindra. Först söker han göra det för sina landsmän påtagligt, att censuren och trycktvånget i Finland alls icke höra med till den nyvunna ryska herrligheten, utan äro svenska till rot och ursprung. På den tryckfrihet — säger han — som fanns under den svenska tiden, hade man ett sorgligt bevis, då år 1803 den ena af de tvenne i landet utkommande tidningar måste upphöra, emedan den innehållit en af biskop Tengström författad artikel, som misshagat konungen. Här möter man åter den högst egna företeelsen. ait finska författare med antisvenskt syfte åberopa tillstånd och förhållanden under Gustaf IV Adolf såsora normalsvenska, och bedöma hans halft eller helt förryckta åtgärder såsom uttryck af svenska nationens tankar, känslor och önskningar, medan de å andra sidan med mycket beröm yttra sig öfver nämde konung och tillskrifva honom personligen allt gagneligt och förtjenstfullt, som under hans regeringstid blifvit uträttadt. Så uttrycker äfven hr Rein på ett annat ställe i programmet sitt ogillande deraf, att man så mycket smädat den landsfaderligt sinnade Gustaf IV Adolf. KDerefter företeger författaren sig att i de mörkaste färger skildra den nuvarande svenska tryckfriheten och dess följder. Han är härvid ett eko af de utgjutelser, som under e:t par årtionden förekommit inom den ultrakonservativa och servila pressen hos oss emot tryckfriheten, och med tillägg af någon öfverdrift för egen räkning, ef en och annan ännu mera dyster, och på skakande effekt beräknad skugga, lyckas han åstadkomma en tafla, som mäste göra alla detryska systemets anhängare i Finland godt i hjertat. Den fria svenska pressen har — enligt denna skildring — icke uträttat någonting annat än att nedsvärta, kränka, förtala och nedgöra allt hvad som utgjort nationens storhet, ära och prydnad. Bland annat finner man här en högtrafvande teckning af Karl Johans odödliga ära och förtjenster (bland hvilka författaren sätter den i ett af de främsta rummen att han var för stor statsman och fältherre, för att vilja begagna 1812 års politiska ställning att återvinna Finland), hvarefter äfven upp: dukas den gamla utslitna, af den mot tryckfriheten fientliga pressen lika ihärdigt som lögnaktigt vända och vrängda svinpelsen. Författaren utropar derefter med pathos: Och nu ömkar man oss och uppstämmer jeremiader, för det vi icke kommit i åtnjutande af samma privilegium att, till egen skam och nesa, få håna och kasta smuts på det som stort och ädelt och vördnadsvärdt är! på dem som gjort oss godtl Men författaren går ännu ett steg längre. Om, utropar han hvad de konservativa tidningarne i Sverge påstått, det innebär sanning, att det derstädes ibland de mindre bildade klasserna sig allt mera visande förakt för laglig ordning och öfverhety de tidt och ofta återkommande stråtröfverierna och mordbrandsanläggningarne, massornas benägenhet för upplopp och kravaller och den sålunds, och genom endra händelser sig röjande sedliga depravationen är en följd af den fria pressens bearbetningar, så stannar man knappt i villrådighet, hvilketdera man bör anse för en större olycka, presstvång eller pressfräckhet. Det kan man kalla att tala ur skägget. En dylik utgjutelse, framkastad i ett främmande universitets naran, borde vara en söt lukt för dem, som önska att tryckfrihetsförordningen måtte borttagas ur vår grundlag, så vida de icke snarare känna en viss häpnad öfver att se sitt eget partis utgjutelser sålunda tagna på orden, De konservativa och reaktionära partiorganerna ha alltid förebrått den liberala pressen, att den genom att framhålla fel och misstag hos styrelsen samt de brister och lyten våra institutioner och förhållan dan firata frarmnatällar Ffrstarlan dat. I an