STOCKHOLM, den 14 Okt.
Officiösa röster från Finland, ()
IV.
Professor Rein inser, att då han skryter öf-
ver boktryckerier och tidningar, den frågan
ovilkorligen måste framstå: hvad gagn göra
tidningar utan en skymt ef yttrandefrihet?
Hvad hbjelpa boktryckerier, när en äkta rysk
censur hämmar och nedtrycker det litterära
lifvet och den andliga utvecklingen? Han an-
ser det derföre nödvändigt att vidröra denna
punkt, och gör det på ett ganska skickligt
gätt. Han förklarar, att det för ingen del är
hans afsigt att uppträda såsom censurens sak-
förare, försvarare eHer loftalare, och yttrar
derefter med en förundransvärd frimodighet,
som förmodligen tillgifvits honom i anseende
till det goda syfte, som programmet i sin hel-
het her: -
Vi veta det ganska väl att de stora sanningar,
som förberedt och förkunnat nya verldsåsigter för
menskligheten, som anvisat och öppnat för densam-
ma nya framtids och utvecklingsbanor, ingalunda med
censurens bifall och privilegium trädt i verlden, och
årbundradens lärdom vittnar, att det verkligtsanna och
stora, renadt från villfarelsens slagg, hvaraf det vid
sitt första uppträdande ofta befinnes bemängdt, i
trots af alla hinder icke dess miadre segrande röd-
jat sig väg. Vi veta ganska väl, att en inskränkt
censor i sitt tjenstenit att bevara religion, öfverhet
och laglig ordning mot destruktiva anfall, äfven uti
gagneliga och lärorika, sanning och rätt samt lag-
enlig förbättring af sociala förhållanden förordande
skrifter, kan förmena sig skåda farliga och vilsele-
dande läror, och derföre hindra deras offentliggöran-
de, samt att, då sanningen sålunda hindras att fram-
träda eller göra sig hörd, framskridandet af samw-
hälls- och rättstillitåndet måste gå långsammare och
hejdas i sin utveckling.s
Den tillämpning man skulle kunna göra af
dessa vackra allmänna satser vill författaren
dock förhindra. Först söker han göra det för
sina landsmän påtagligt, att censuren och
trycktvånget i Finland alls icke höra med till
den nyvunna ryska herrligheten, utan äro sven-
ska till rot och ursprung. På den tryckfri-
het — säger han — som fanns under den
svenska tiden, hade man ett sorgligt bevis, då
år 1803 den ena af de tvenne i landet ut-
kommande tidningar måste upphöra, emedan
den innehållit en af biskop Tengström för-
fattad artikel, som misshagat konungen. Här
möter man åter den högst egna företeelsen.
ait finska författare med antisvenskt syfte åbe-
ropa tillstånd och förhållanden under Gustaf
IV Adolf såsora normalsvenska, och bedöma
hans halft eller helt förryckta åtgärder såsom
uttryck af svenska nationens tankar, känslor
och önskningar, medan de å andra sidan med
mycket beröm yttra sig öfver nämde konung
och tillskrifva honom personligen allt gagne-
ligt och förtjenstfullt, som under hans rege-
ringstid blifvit uträttadt. Så uttrycker äfven
hr Rein på ett annat ställe i programmet sitt
ogillande deraf, att man så mycket smädat
den landsfaderligt sinnade Gustaf IV Adolf.
KDerefter företeger författaren sig att i de
mörkaste färger skildra den nuvarande sven-
ska tryckfriheten och dess följder. Han är
härvid ett eko af de utgjutelser, som under
e:t par årtionden förekommit inom den ultra-
konservativa och servila pressen hos oss emot
tryckfriheten, och med tillägg af någon öf-
verdrift för egen räkning, ef en och annan
ännu mera dyster, och på skakande effekt be-
räknad skugga, lyckas han åstadkomma en
tafla, som mäste göra alla detryska systemets
anhängare i Finland godt i hjertat. Den fria
svenska pressen har — enligt denna skildring
— icke uträttat någonting annat än att ned-
svärta, kränka, förtala och nedgöra allt hvad
som utgjort nationens storhet, ära och pryd-
nad. Bland annat finner man här en hög-
trafvande teckning af Karl Johans odödliga
ära och förtjenster (bland hvilka författaren
sätter den i ett af de främsta rummen att han
var för stor statsman och fältherre, för att
vilja begagna 1812 års politiska ställning att
återvinna Finland), hvarefter äfven upp:
dukas den gamla utslitna, af den mot tryck-
friheten fientliga pressen lika ihärdigt som
lögnaktigt vända och vrängda svinpelsen.
Författaren utropar derefter med pathos: Och
nu ömkar man oss och uppstämmer jeremia-
der, för det vi icke kommit i åtnjutande af
samma privilegium att, till egen skam och
nesa, få håna och kasta smuts på det som
stort och ädelt och vördnadsvärdt är! på dem
som gjort oss godtl
Men författaren går ännu ett steg längre.
Om, utropar han hvad de konservativa
tidningarne i Sverge påstått, det innebär san-
ning, att det derstädes ibland de mindre bil-
dade klasserna sig allt mera visande förakt
för laglig ordning och öfverhety de tidt och
ofta återkommande stråtröfverierna och mord-
brandsanläggningarne, massornas benägenhet
för upplopp och kravaller och den sålunds,
och genom endra händelser sig röjande sed-
liga depravationen är en följd af den fria pressens
bearbetningar, så stannar man knappt i villrå-
dighet, hvilketdera man bör anse för en större
olycka, presstvång eller pressfräckhet.
Det kan man kalla att tala ur skägget.
En dylik utgjutelse, framkastad i ett främ-
mande universitets naran, borde vara en söt
lukt för dem, som önska att tryckfrihetsför-
ordningen måtte borttagas ur vår grundlag, så
vida de icke snarare känna en viss häpnad
öfver att se sitt eget partis utgjutelser sålun-
da tagna på orden, De konservativa och re-
aktionära partiorganerna ha alltid förebrått
den liberala pressen, att den genom att fram-
hålla fel och misstag hos styrelsen samt de
brister och lyten våra institutioner och förhål-
lan dan firata frarmnatällar Ffrstarlan dat. I an