marken och Rysslands försök att gifva sigls
utseende af att emot Sverge skydda Norge:
frihet, anför han åtskilliga bevis om huru den 4
ryska alliansen understundom betraktades af
Karl Johan sjelf. Redan i Mars månad 18171
yttrade han, att det ryska förbundet en-ls
dast berodde af Alexanders och hans egen !
lifstid, och sade: denna tanke kommer mig:
att önska, det Frankrike mätte återtaga sin !;
tillbörliga plats i Europa, emedan, efter min!
tid, det gamla förbundet emellan de bådal!
nationerna bör förnyas, ett förbund, nödvän-
digt för Sverge och, nyttigt för sjelfva Frank-!
rike. 1831 talade konungen, enligt franska ls
ministerns berättelse, inom sin förtroliga krets I:
med mycken frihet dm ryssarnes förhållande )(
i Polen, och grefve Wetterstedt yttrade tilll!
samme minister föga välvilliga anmärkningar :
om Rysslands genom Polska kriget sjunkna:
moraliska inflytande, dess lögnaktiga bulle-:
tiner o. s. v. Om Norge yttrade konungen. l.
att det för Sverge endast vore en negativ)
vinst, och rörande Finland utlät han sg:
1833: Om Finnarne ännu hysa någon till-J:i
gifvenhet för Sverge, må de trösta sig medl.
den tanken, att de nu tjena moderlandet til.
en förmur emot den ryska kolossen... Jag!
vill säga svenskarne i mitt testamente: Låten l:
ryssarne behålla Finland, men använden era
årliga besparingar att på er östra kust hvarje :
år bygga ett med skottgluggar försett törn.
Den teckning, hr Geffroy här, med ledning I
af ministerkorrespondenser, uppdragit öfver
Karl Johans karakter och utrikespolitik, är af
högt intresse. Ehuru författaren betraktat för-
hållandena från en nästan uteslutande fransk).
ståndpunkt, och hans omdömen i följd häraf
utfallit tämmeligen oblida, öfverensstämmer
dock hans teckning ganska noga med Bergman-
Schinkels. Att dee svenske författaren seti
sin hjelte med helt andra ögon och hittiil:
ej hunnit följa mer än en del, ehuru visser
ligen den mest framstående af hans bana, hin-
drar ej, att intrycket af de båda taflorna på
läsaren i hufvudstaden blir detsamma. Oct
hurudant är väl detta intryck, hurudant blir
det, sedan den rörelse, hvilken vid den tid.
då den svenske tecknaren uppträdde, fram-
kallade en sådan storm af ovilja, hunnit lägga
sig, och nationen och efterverlden blifvit försatts
i tillfälle att kunna betrakta detta vigtiga skifte
af vår historia med ett lugn, som de samtida
ej ega, och som den gamle konungen sjelf så
ofta saknade? Historien skall besvara denna
fråga, och det synes föga tvifvelaktigt huru
svaret kommer att utfalla. Det måste dock
erkännag, att då Sverges konung och ständer,
knappt aderton månader sedan de i en ny
grundlag utstakat och bestämt sina ömsesidiga
rättigheter och sin makt, handlöst öfverlem-
nade allt detta åt en nästan okänd främling,
hvars nyvunna, höga sambhällsplats, enligt be-
rörde grundlag, ej gaf honom den ringaste rätt
att styra Sverge, ansvaret för det olagliga för-
sökets utgång måste i lika hög grad läggaz
på de förra som på den senare. Och då de
kort förut så fribetsälskande, så myndiga 1809
års män nu med få undantag, eiter att ha
gjort sis lediga från revolutionens alla min-
nen, alla grundsatser, rullade sig i stoftet för
främlingens fötter och aktade för bögsta ära.
sin enda plikt, att ödmjukt och beundrande
följa efter den nya lysande kometen i alla
hans äfventyrliga svängningar och blygsamt
uppgifva alla andra anspråk, än det att utgöra
hans svans, kan man fatta Karl Johans äfven
mest stötande uttryck, såsom t. ex. det ofvan-
anförda, rörande obehaget af att regera öfver
slafvar (regner sur des esclaves), hvarvid ban
sannolikt egentligen afsåg just dem, med
hvilka han i hof- och statsangelägenheter när-
mast hade att göra.
Dessa och likartade uttryck, hvaraf man fin-
ner en sådan mängd ej mindre i hr Geffroys
artikel än i hr Bergmans arbete, bevisa för
öfrigt vida mindre emot Karl Johan än de
skulle göra det, i fall de blifvit fälda af nå-
gon annan. Det är nemligen allmänt bekant,
och än mera bestyrkt af ministerkorrespon-
denser och memoirer, att hos honom, under
de tyvärr så ofta förekommande känsloutbrot-
ten, orden ofta icke uttryckte tankar, än min-
dre beslut, utan blott och bart ögonblickets
passioner, och att han icke var någon mästare
1 tystnadens vältalighet. En annan egenhet
hos honom, till sina följder ännu mera olycke-
bringande, var den hos en krigare och segrare
så anmärkningsvärda bristen på politiskt mod.
Hans af oupphörliga farhågor för dynastiens
bestånd marterade själ sökte beklagligtvis icke
trösten, der den ensam stod att finna — iför-
troendet till sitt folk, utan i ett skydd, en
vänskap, som för detta folk var bland -alla
den mest vidriga. Följden häraf blef den,
att samma folk, som i början med obegrän-
sadt förtroende gått honom till mötes och för
hans skull i Tyskland till och med kämpat
vid sidan af Ryssland, då det omsider upp-
täckte, att man ville använda det att gå Rysz-
lands ärenden inom sjelfva fädernesländet, tog
tillbaka det gifna förtroendet, hvilket ej från
regentens sida framkallat ett deremot sva-
rande. Tillvaron af detta inre Ryssland, eburu
a: fransmannen Geffroy ifrågasatt, är för öf-
rigt af hvarje kring sig blickande svensk allt
för mycket känd att här behöfva omorda:. Och
detta inre Ryssland blifver måhända i ännu
högre mått, än den yttre ryska alliansen, det
egentligen karakteriserande draget i Karl Jo-
hans regering. Varnande för framtiden, fram-
ställer Sverges historia från 1810 den lär-
dom, att det folk handlar klokast, sor, i stäl-
let för att blindt hänföras och sedan under-
stundom lika blindt klandra, med sträng och
likväl kärleksfull uppmärksamhet, ledt ai
grundlagar och politisk upplysning, följer sins
OBE ÖTTRTER AGN ES ENSE
- JA — mm AA a mt rm AA Br AA I