marken och Rysslands försök att gifva sigls utseende af att emot Sverge skydda Norge: frihet, anför han åtskilliga bevis om huru den 4 ryska alliansen understundom betraktades af Karl Johan sjelf. Redan i Mars månad 18171 yttrade han, att det ryska förbundet en-ls dast berodde af Alexanders och hans egen ! lifstid, och sade: denna tanke kommer mig: att önska, det Frankrike mätte återtaga sin !; tillbörliga plats i Europa, emedan, efter min! tid, det gamla förbundet emellan de bådal! nationerna bör förnyas, ett förbund, nödvändigt för Sverge och, nyttigt för sjelfva Frank-! rike. 1831 talade konungen, enligt franska ls ministerns berättelse, inom sin förtroliga krets I: med mycken frihet dm ryssarnes förhållande )( i Polen, och grefve Wetterstedt yttrade tilll! samme minister föga välvilliga anmärkningar : om Rysslands genom Polska kriget sjunkna: moraliska inflytande, dess lögnaktiga bulle-: tiner o. s. v. Om Norge yttrade konungen. l. att det för Sverge endast vore en negativ) vinst, och rörande Finland utlät han sg: 1833: Om Finnarne ännu hysa någon till-J:i gifvenhet för Sverge, må de trösta sig medl. den tanken, att de nu tjena moderlandet til. en förmur emot den ryska kolossen... Jag! vill säga svenskarne i mitt testamente: Låten l: ryssarne behålla Finland, men använden era årliga besparingar att på er östra kust hvarje : år bygga ett med skottgluggar försett törn. Den teckning, hr Geffroy här, med ledning I af ministerkorrespondenser, uppdragit öfver Karl Johans karakter och utrikespolitik, är af högt intresse. Ehuru författaren betraktat förhållandena från en nästan uteslutande fransk). ståndpunkt, och hans omdömen i följd häraf utfallit tämmeligen oblida, öfverensstämmer dock hans teckning ganska noga med BergmanSchinkels. Att dee svenske författaren seti sin hjelte med helt andra ögon och hittiil: ej hunnit följa mer än en del, ehuru visser ligen den mest framstående af hans bana, hindrar ej, att intrycket af de båda taflorna på läsaren i hufvudstaden blir detsamma. Oct hurudant är väl detta intryck, hurudant blir det, sedan den rörelse, hvilken vid den tid. då den svenske tecknaren uppträdde, framkallade en sådan storm af ovilja, hunnit lägga sig, och nationen och efterverlden blifvit försatts i tillfälle att kunna betrakta detta vigtiga skifte af vår historia med ett lugn, som de samtida ej ega, och som den gamle konungen sjelf så ofta saknade? Historien skall besvara denna fråga, och det synes föga tvifvelaktigt huru svaret kommer att utfalla. Det måste dock erkännag, att då Sverges konung och ständer, knappt aderton månader sedan de i en ny grundlag utstakat och bestämt sina ömsesidiga rättigheter och sin makt, handlöst öfverlemnade allt detta åt en nästan okänd främling, hvars nyvunna, höga sambhällsplats, enligt berörde grundlag, ej gaf honom den ringaste rätt att styra Sverge, ansvaret för det olagliga försökets utgång måste i lika hög grad läggaz på de förra som på den senare. Och då de kort förut så fribetsälskande, så myndiga 1809 års män nu med få undantag, eiter att ha gjort sis lediga från revolutionens alla minnen, alla grundsatser, rullade sig i stoftet för främlingens fötter och aktade för bögsta ära. sin enda plikt, att ödmjukt och beundrande följa efter den nya lysande kometen i alla hans äfventyrliga svängningar och blygsamt uppgifva alla andra anspråk, än det att utgöra hans svans, kan man fatta Karl Johans äfven mest stötande uttryck, såsom t. ex. det ofvananförda, rörande obehaget af att regera öfver slafvar (regner sur des esclaves), hvarvid ban sannolikt egentligen afsåg just dem, med hvilka han i hofoch statsangelägenheter närmast hade att göra. Dessa och likartade uttryck, hvaraf man finner en sådan mängd ej mindre i hr Geffroys artikel än i hr Bergmans arbete, bevisa för öfrigt vida mindre emot Karl Johan än de skulle göra det, i fall de blifvit fälda af någon annan. Det är nemligen allmänt bekant, och än mera bestyrkt af ministerkorrespondenser och memoirer, att hos honom, under de tyvärr så ofta förekommande känsloutbrotten, orden ofta icke uttryckte tankar, än mindre beslut, utan blott och bart ögonblickets passioner, och att han icke var någon mästare 1 tystnadens vältalighet. En annan egenhet hos honom, till sina följder ännu mera olyckebringande, var den hos en krigare och segrare så anmärkningsvärda bristen på politiskt mod. Hans af oupphörliga farhågor för dynastiens bestånd marterade själ sökte beklagligtvis icke trösten, der den ensam stod att finna — iförtroendet till sitt folk, utan i ett skydd, en vänskap, som för detta folk var bland -alla den mest vidriga. Följden häraf blef den, att samma folk, som i början med obegränsadt förtroende gått honom till mötes och för hans skull i Tyskland till och med kämpat vid sidan af Ryssland, då det omsider upptäckte, att man ville använda det att gå Ryszlands ärenden inom sjelfva fädernesländet, tog tillbaka det gifna förtroendet, hvilket ej från regentens sida framkallat ett deremot svarande. Tillvaron af detta inre Ryssland, eburu a: fransmannen Geffroy ifrågasatt, är för öfrigt af hvarje kring sig blickande svensk allt för mycket känd att här behöfva omorda:. Och detta inre Ryssland blifver måhända i ännu högre mått, än den yttre ryska alliansen, det egentligen karakteriserande draget i Karl Johans regering. Varnande för framtiden, framställer Sverges historia från 1810 den lärdom, att det folk handlar klokast, sor, i stället för att blindt hänföras och sedan understundom lika blindt klandra, med sträng och likväl kärleksfull uppmärksamhet, ledt ai grundlagar och politisk upplysning, följer sins OBE ÖTTRTER AGN ES ENSE JA — mm AA a mt rm AA Br AA I